THIS LOVE

Guuud, så patetisk jag är ibland - why?! Pojkvännen ringde förut ("Ville bara höra din röst") och jag satt med gråten i halsen genom större delen av samtalet, bara för att det plötsligt kom en sådan våg av saknad över mig. Känner mig riktigt typiskt girly som - varje gång vi pratas vid - inte kan låta bli att fråga när han tror vi kan ses igen... verkligen rätt approach, det får ju inte alls män att lägga benen på ryggen och fly till Timbuktu då de känner sig tjatade på! Egentligen ses vi väl inte sådär överdrivet sällan för att ha 50 mil mellan oss, 2-3 gånger i månaden har det blivit hittills och då ett par dagar i stöten... men kan inte hjälpa att det aldrig känns tillräckligt ofta. Just nu har han dessutom sjukt mycket att göra med produktutveckling i det egna företaget + att han har en dotter i Köpenhamn som väl inte heller ser så mycket av honom. Bara hoppas det inte rinner ut i sanden för att vi inte tar oss igenom det här med avståndet...

Jag saknar honom sekunden han vänder sig om

Kommentarer
Postat av: Julia

Hej!

Är skönt att läsa att det är fler som är i samma situation. Lever också i ett relativt nytt långdistansförhållande. Och man undrar som sagt hur man ska hålla gnistan vid liv när det är 80 mil mellan oss. Hoppas du & K fixar det!

//Julia

2005-08-23 @ 21:55:01
Postat av: Louise

Vet hur det känns.. Fast vi har väl 28 mil ungefär. Han åkte igår och jag saknade honom direkt han satte sig i bilen. Men vill man så går det!

Postat av: Ellinor

Julia: My thought exactly.. det gäller att ta vara på stunderna man väl har tillsammans tror jag - det är åtminstone vad vi gör. Lycka till du & din pojkvän också!

Louise: Visst är det så.. fast inte hur länge som helst tror jag - hyser iaf inte någon större tilltro till långvariga distansförhållanden. Hoppas du och pojken kan träffas snart igen!

2005-08-24 @ 15:27:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback