TANKENÖTEN
Här sitter jag mitt i natten, pigg å glad, dricker te och kom fram till att nu är ju a time as good as any att blogga om något jag har tänkt på ett tag - inte kommit mig för att göra.. antagligen för att det har känts för privat (till skillnad från personligt). Nu gör jag det som synes i alla fall, för att jag behöver sätta det på pränt tror jag.. inte bara för den eventuella input från andra som jag nog också kanske skulle välkomna.
Det är väl egentligen inte ett problem som gäller liv eller död, men för mig har det varit roten till en hel del mer eller mindre allvarliga tankar på sistone. Alla som läst mig ett tag vet ju att jag dejtar en alldeles utomordentligt underbar man vid namn K sedan drygt 2 månader. Nu har vi t o m en relation och även om det tills vidare är på distans (han bor i Göteborg) så ses vi i alla fall relativt ofta - vanligtvis flera dagar i stöten - och det flyter hur bra som helst. Det är en verkligt bra kille (det jag hittills sett av honom), han ser bra ut.. har en fantastisk kropp.. är snäll, omtänksam, generös, förstående.. alltid pigg att hitta på saker och aldrig på dåligt humör.. energisk och äventyrslysten.. galet bra i sängen - jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst!
Vad är då problemet?
Då man trots allt börjar bli lite mer "vuxen och mogen" vid 25 års ålder är man ju numera mer selektiv med vilka man inleder förhållanden med, man tänker inte längre att "Äsch, han är snygg - honom kan jag ha lite roligt med i ett par månader" utan allra längst inne ställer sig åtminstone jag mig frågan "Skulle jag kunna tänka mig en framtid med den här personen?" då jag träffar en ny man. Är svaret nej avstår jag förhoppningsvis från att inleda något mer seriöst. Det innebär såklart inte att jag ser varje ny "bekantskap" som en potentiell love of my life, men jag dejtar helt enkelt inte lika besinningslöst som förut - är åtminstone medveten om att det kommer att komma en dag då jag vill stadga mig och ha en egen liten familj. Där är kruxet då det gäller K. Som säkert har framgått så har jag såklart gått och fallit för honom och han passar in i "mallen" för hur någon jag kan tänka mig en framtid med ska vara.
Men. Han har steriliserat sig.
Märk skillnaden. Han har inte hastigt och lustigt blivit steril av någon anledning, han har gjort det av egen fri vilja. Nu råkar han ha ett barn från ett tidigare äktenskap (han är 36) så jag antar att han måste ha tänkt att han var färdig med den biten då han gjorde det för några år sedan. Vi har bara pratat lite löst om det ett par gånger då jag tror att det framgick att det var lite av ett problem för mig. Han sa att det är möjligt att "avsterilisera" sig men att det inte finns några garantier i alla fall, man kan ha blivit restistent eller hur det var. På sätt och vis lät det ändå inte som om han var helt anti att någonsin skaffa fler barn, men att ta det beslutet som han gjorde då var rätt drastiskt och han skulle väl inte gjort det om han inte var säker på sin sak, eller? Nu är det naturligtvis inte så att jag tänker att jag vill ha barn med honom och definitivt inte nu, men faktum är att jag råkar vilja ha åtminstone ett barn (max två) om några år i alla fall och om jag inte har någon framtid med honom då det gäller det - bör vi verkligen bli seriösa då? Han är perfekt i alla andra avseenden, men - och det här kan tyckas cyniskt - det skulle kännas lite som slöseri med tid och känslor om jag vet att han i slutändan inte kan uppfylla min vilja (om det nu skulle hålla så länge).
Ett riktigt delikat problem är det och jag vet verkligen inte om jag borde ta ett beslut eller helt enkelt bara ta det som det kommer. Jag tycker verkligen om honom och vill inte bara slänga bort något som kan bli bra.. Att man aldrig kan få vara helt tillfreds.
Jag skulle absolut inte kasta bort honom av den anledningen - hur lätt är det att hitta ngn man kan tänka sig en framtid m öht?! Och det har bara gått 2 månader, är det inte för tidigt att säga ngt om ev framtid? Även om det är super att det känns bra so far, så klart. Bara att hoppas att det fortsätter i samma stil!
(Adoption?)
Håller med NB, naturligtvis ska du fortsätta träffa honom (jag har ju sett magen), han kanske är den stora kärleken? Och även om han inte är det så ska man inte se det som slöseri med tid. Ofta hittar man det man söker när man inte letar :)
Jag håller med - om relationen känns bra finns ingen anledning att kasta bort den, man kan aldrig veta vad som händer i framtiden.
Det andra löser sig med tiden tror jag. Om ni är menade att vara tillsammans för alltid så ordnar det sig.
Det är inte alla förunnat att ha någon, var rädd om honom och älska honom så mycket du kan så kan det inte bli fel!
Förstår ditt dilemma... Men finns det någon garanti över huvud taget att man kan få barn? Jag vill jättegärna ha ett par, men massa massa människor är barnlösa. Vad är det som säger att jag inte kommer hamna "där" också? Hoppas att detta inte gör dig nedslagen, vill bara visa att det ändå inte är säkert. Go for it så länge det känns bra. Kärlek hittar man inte överallt.
Massa tack för all input och kloka råd, det hjälper mer än ni tror!
NB: Jo, vet att det bara gått 2 månader och är såklart alldeles för tidigt att tänka såhär men jag vill i alla fall vara medveten om "problemet". Hoppas också att det fortsätter i samma stil :) (Adoption är nog inte ett alternativ för mig förutsatt att jag själv kan få barn då..)
Eleonore: Kloka ord! Nej, jag ser naturligtvis inte en enda minut med honom som slöseri med tid - mer om det nu skulle hålla länge och SEDAN kommer barnproblemet upp och ställer till det, det tar slut och sen sitter jag där på glasberget så kanske.. Men jag går som alltid händelserna i förväg!
Sara: Tack och du har rätt! Kärleken är störst..
Agneta: Har också tänkt sådär, man vet ju faktiskt inte att man själv "funkar" förrän man har försökt (och det är ju inte aktuellt nu i alla fall). Man ska nog vänta med att se den andra personen som "problemet" då..
släng inte bort honom bara för en sådan sak, är det menat att det ska vara ni två så kommer det att fungera och lösa sig i slutändan ändå. det finns ju som sagt andra vägar att gå med. du är ju medveten om det redan nu, och det verkar ju ändå som magkänslan din är bra, och den är v i k t i g! så bara kör vidare, det har ju bara gått två månader ändå, du vetju inte avd som händer tills nästa sommar, eller hur?
Jag förstår ditt dilemma. Om du verkligen älskar honom så är det klart att du inte ska ge upp det ni har för att han är steril. MEN, om du känner att du inte kan rucka på att du vill ha en egen familj så bör du ju verkligen tänka över det. Jag är kanske cynisk, but better nip it in the bud before the bud nips you. Övervinner kärleken allt? Jag tror att allt handlar om om du kan acceptera att om du väljer att leva ditt liv med den här mannen så kommer du inte att få några "egenproducerade" barn.
Anna: Precis, har som sagt gått så pass kort tid ännu - lika bra att ta det som det kommer och bara njuta tills vidare! Det kanske tar slut när man minst anar ändå...
Maria: Hjälp, ÄLSKAR.. det är ett stort ord för mig! Inte alls tänkt så ännu, det känns lite tidigt att vara så seriös. Men du har helt rätt i att jag iaf måste vara medveten om att en fortsatt tillvaro med honom kan innebära att det inte blir några "bullar i den här ugnen", inte. Jag VET att jag inte kan rucka på det, vill ha åtminstone ett eget barn. Så svårt.. Tror att - som jag skrev ovan - jag försöker skjuta bort de här tankarna tills vidare och ser hur det utvecklas.
Jag hade gjort tvärt om alla andra här.. jag hade alltså dumpat honom direkt. Jag skulle inte vilja ha en elva år äldre kille som är steril och har barn.. jag tycker dessutom att det är gubbsjukt att dejta en så mycket yngre tjej.. du får tycka att jag är hur tråkig som helst, men jag hade dumpat iaf.
Sweet: Everyone are entitled to their opinion.. men gubbsjukt tycker jag inte att det är, det är jag som dras till män i den åldern (max 40 då) - 11 år tycker jag inte är någon vidare åldersskillnad.. vet inte om det är jag som är "brådmogen", men har aldrig känt mig så mkt yngre än de äldre killar jag dejtat. Dessutom vet de oftast vad de sysslar med på olika området (hrm..), de är på det klara med vad de vill och det är tändande! :)
Oj, vilket jobbigt läge. Håller med de flesta som tidigare kommenterat, kärleken är störst av allt :) och det finns ju ändå inga garantier för att den man älskar kan få barn... Men ändå, man vill ju samtidigt veta att man har möjligheten. Samtidigt som det ju finns många andra alternativ, adoption eller provrörsbefruktning osv osv...
Håller tummarna för dig, att det löser sig på bästa sätt. :)
Känner igen i dig men du är inte som jag utan jag är med en karl sedan 3 år tillbaka, jag vill inte ha barn men han vill ha barn, vilket blir det ett barnkrig för att den frågan är det om vi är verkligen rätta personer för varandra, men visst kan karln leva med mig utan att behöva ha barn men det är en önskning för honom men är det rätt göra så mot varandra när vi vet att vi kan faktiskt möta andra som platsar in i våra personligheter eller är det kärlekens styrka vi ska ta efteråt?
Det känns ibland kluvat och klurigt....
Livet har inga garatiner men ni har kärleken som är era garantin och den kan leda er till det där ödet som sker med en mening, allt är förutbestämt för oss alla individer. Men men ibland kan vara det jobbigt vet jag....
