Messkonversation med den upptagna mannen igår kväll/inatt som befann sig i min tidigare tillfälliga hemstad (Skövde - högskoletiden) på den årliga golfresan med vänner. Förra året och året innan det bodde jag ju där och vi passade på att träffas då - vilket det inte fanns tillfälle till sådär överdrivet ofta. Nu måste han i alla fall ha drabbats av kraftiga nostalgikänslor i och med att jag fick mess av typen:

... "Så tråkigt att du inte är här nu. Skövde känns tomt utan dig. Faktiskt"...

... "(...) Miss you. Massor. (...)" ..

... "(...) Det är skit att du inte är här nu. Du vet att jag inte kan släppa dig" ...

... "(...) Ska jag köra till dig nu? Så kan jag sova med dig" ...

Hm. Vad ska man säga? Till råga på allt lovade han att han skulle ta tag i sitt liv och göra slut med sin sambo som han inte har några känslor kvar för. Det känns taskigt att inte ta honom på allvar, men jag tror faktiskt inte att han har modet att göra det och verkligen börja leva sitt liv som han vill. Det är ju ingenting mellan oss längre och på sätt och vis är det jobbigt med alla de där betygelserna att han saknar mig för jag begriper inte vad syftet är - vad det är han vill... Så mycket vatten har flutit under broarna att jag verkligen inte tror att det skulle funka även med de bästa förutsättningarna. För bara 6 månader sedan hade jag förtvivlat svårt att inse allt det här men nu då jag äntligen förlikat mig med det så håller han på såhär...! Kanske är han bara väldigt förvirrad och saknar den bekräftelse han fick av mig förut men som jag bara inte KAN ge honom igen - det känns som om jag förlorar om jag så bara säger någonting alls av det jag vet att han vill höra.

Oh well, i morgon är han tillbaka från friheten igen och återgår till den vanliga lunken med ett och annat återfall i form av sms till mig lite då och då. I know the drill...