TILLFÄLLIG SINNESFÖRVIRRING

Why oh whyyy är jag så svag att jag ibland tvingar mig att glömma bort hur han behandlade mig så att jag tillåter honom att krossa min iskalla fasad gentemot honom i utbyte mot ett ögonblick i låtsasvärlden där bara vi existerar - vår historia, våra känslor... utan inverkan av flickvänner eller pojkvänner. För att känslan där och då är så skön. Ungefär som heroin. Inklusive ångesten, biverkningarna och abstinensen efteråt. Igår messade vi först. Länge länge... hela vägen på tunnelbanan + pendeltåget + gångvägen hem från jobbet... medan jag gör iordning mina nattsmörgåsar med ost och inlagd gurka och brygger mitt te. Om hur han - om han hade varit ensam - hade bjudit upp mig på ett glas vin och erbjudit mig en sängplats i deras säng. Om att han vill bli upphånglad. Om att han vill kyssa mig. Om att han inte vill släppa taget. Om att han är kär i mig. Sedan ringer han. Det är jag som ber honom om det. Då pratar vi mest om sex. Det är han som ställer frågorna. Sedan övertalar han mig att skicka bilder på mig själv till honom. Då kommer hans flickvän hem helt plakat och spyr. Vi lägger på luren. Sedan frågar han om han får tillfredsställa sig själv till mina bilder. Jag säger ja. Och idag ligger ångesten som en tjock hinna över hela mitt väsen och kväver mig nästan. För det går inte att låtsas som om världen runt omkring inte existerar någon längre stund. Och idag är jag tillbaka i verkligheten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
      Bloggtoppen.se