Vi har ju Dansken. Sedan har vi den som för enkelhetens skull kan kallas Norrmannen.

På tisdag är det nordiskt ledningsmöte på kontoret och det blir.. intressant. Han är j**ligt snygg så då kan ju jag också se till att vara det. Åtsmitande kjol, sidenblus, strumpbyxor och höga klackar (ja, jag planerar redan klädseln!). Ett litet leende och förstulna blickar har väl aldrig varit förbjudet. Vi stannar vid det.

Är det taskigt att messa till en pojkvän som befinner sig i Chamonix och frågar om jag saknar honom att det var så länge sedan vi sågs att jag nästan glömt hur det är att vara sammen...? Det är det antagligen, men det var ju länge sedan! 10 december. Galet.

Den 27 december sisådär vid 9-snåret på morgonen skickade jag ett mail. Nu råkar jag visserligen veta att mottagaren ifråga inte fanns på kontoret i mellandagarna (jobbmail) men idag?! H*n har haft hela dagen på sig för helv*te! Inget svar är också ett svar antar jag. God damnit!

Jahaja. Fem dagar kunde jag knipa käft innan jag var tvungen att spill the beans till Trine. Man kan bara inte sitta på en sådan grej helt själv! Men hon fick lova att hålla det för sig själv såklart (bävar dock - Trine & alkohol..). Och det är så skönt att ha fått det ur sig! Då man inte kan berätta något för er heller :(

Jag kan fan inte hålla tyst. Avslöjade en liten "hemlis" om Dansken i förmiddags för Jacob. En sådan där som inte ens ni vet. Inte för att jag tror att han skulle bry sig så avsevärt, men ändå.. Glappkäft där.

Min norska kollega Trine har varit borta hela veckan, vilket lämnat mig med f***ing Norge (det är faktiskt rätt knepigt att förstå många norrmän på telefon - inte anstränger de sig för att tala långsammare heller då de hör att jag är svensk). Hur som helst så fick jag reda på varför idag och det är för att hennes knöl till snubbe varit otrogen. Inte nog med det - under själva "akten" ringde hans mobil upp henne av misstag (eh..?) och hon hörde alltsammans.  Jag skulle dö. Inte är han ångerfull heller.. han säger visserligen att det är slut med den andra - "den unga" - men han verkar se det som att det är Trine som måste skärpa sig och komma över det. Att han kan med. De är ju gifta och har en liten dotter på ca 1 ½ ihop, hon funderar på att lämna honom nu.. Tycker så synd om henne.

Är så glad att jag har dig messade jag till Dansken då jag fick höra om soppan.

Åren går. Folk förändras. I mitt och Föredettingens fall så har det gått över 5 år och i lördags blev det ganska solklart att det är min inställning till vår relation som har förändrats mest. Anledningen stavas Dansken.

Men det var trevligt i alla fall och nu har vi så att säga omförhandlat villkoren.. Det känns rätt skönt. Och man vet aldrig - kanske någon gång i framtiden?

Tack för alla uppmuntrande kommentarer.

I ett enda karateslag gick livet mitt itu och jag vet inte hur jag ska kunna lappa ihop mig själv igen. Han är min största kärlek.. vad är det för mening med att fortsätta om jag inte får dela alla bra (och dåliga) stunder med honom? Med hänsyn till honom ska jag inte gå in på detaljerna i vad det var som hände.. det räcker med att konstatera att den kärlek vi hade - och har! - tydligen inte var tillräcklig. Det har aldrig funnits någon som visat mig så mycket kärlek som han gjorde, hur i all världen skulle jag kunnat ana att det var något som fattades då han inte ens gjorde det själv.. det var "omedvetet" säger han men nu är det kristallklart. Han var mer kär i mig än han någonsin var i sin exfru som han var gift med i 18 (?) år eller i någon annan som han varit med. Hur kan man vara 48 år och aldrig ha känt till 100% det man "ska" känna, men ändå veta att man inte känner det? Om man själv bor i en prunkande trädgård, hur kan man riskera den för att gräset kanske är grönare på andra sidan? Nej, jag förstår det inte.

Kl. 17.06 idag stiger jag av tåget i Mölndal. Jag klarar inte av att jobba, har ringt och tagit ledigt idag + imorgon samt avbokat min plats på den femrätters middag och fest jag skulle varit på imorgon kväll på Den Lille Fede. Vi har egentligen tagit en paus.. en tankepaus för att fundera ut vilken slags relation vi ska ha i framtiden. Han vill att vi ska vara vänner - "varmhjärtade vänner" (= KK) är något annat vi talat om. Vi kan ju inte vara i samma rum utan att ha fysisk kontakt och om vi tycker om att vara med varandra och känslorna egentligen inte har förändrats från vare sig hans eller min sida... varför skulle vi inte kunna fortsätta träffas så länge det är roligt? "Vi har ingen framtid tillsammans".. visst, men om det gör mig mer lycklig än olycklig att få vara med honom? Tankarna bara snurrar, jag tror det blir bättre då vi får träffas ansikte mot ansikte. Och jag får blöta ner hans skjorta med mina tårar istället för min kudde.

               

Han har varit här i några dagar, åkte imorse kl. 5.30 och allt har bara varit heavenly. Min lilla sötgris. Minus är att vi nu inte ses på ca 4 veckor - om han inte tittar ner mitt i veckan någon gång. Nästa helg = han ska vara reserv på ett bröllop i Borås. Helgen efter = kickoff med hans företag, avdelningsmiddag för mig. Helgen efter det = jag får besök.

Tja, jag har hört att avhållsamhet ger bra karma..






Var är min motorbåt?!

Morgondagen har jag både sett fram emot och bävat ett bra tag nu. Det är dags för K att avlägga besök hos Dr Kuk där han förhoppningsvis ska få veta allt om hur en reversering av sterilitet går till, hur stora chanserna är för att det lyckas, om man kan ta prover innan för att få reda på om det överhuvudtaget är möjligt med en operation i hans fall osv.

Själv struntar jag fullständigt i om chansen att det lyckas så bara är 1%, det gör skitont och han får gå med "hockeyskydd" i en månad. You did it to begin with - you deal with the concequences.. Jag är Danmarks mest sympatiska flickvän.

Man kan väl lugnt säga att jag deppade ner mig igår då bostadsbeskedet kom. Många salta tårar och var hemskt dum mot stackars Dansken som dock tacklade mitt "kamphumör" ovanligt bra. Måste sluta med det där, att få saker som inte ens är hans fel att handla om något helt annat och vräka ur mig elaka, sårande saker bara för att se hur han reagerar och göra honom svartsjuk. Är oändligt tacksam över att han förlät mig. Och då min lilla kris var över blev jag fröken Klängranka resten av dagen - det uppskattar han ju i alla fall. Så resten av helgen har varit nothing but kärlek. Jag älskar den där mannen. Gränslöst. Han är det bästa som har hänt mig.

Det finns tillfällen då en känsla kan bli till en annan på en millisekund. Som att jag längtat galet mycket efter Dansken de senaste dagarna. Och så får jag ett sms. Det är inte ens hans fel. Men nu känns det lite whatever.. Plus att juli uppenbarligen kommer bli en väldigt tråkig och ensam månad. Flytt, begravning och en massa jobb. Inklusive byte Navision ---> SAP på jobbet. Hipp fucking hurra.