Jag faller

Jag antar att ödet kom och lade näsan i blöt snabbare än förväntat. Han har varit med någon annan. I onsdags. För andra gången (den första vet jag om - lång historia). Mår riktigt illa just nu.. tror jag måste gå ut och kasta upp..

Livsval

Antar att det är en livskris jag har. Jag vet att tiden går (hell, jag fyller 29 år om 1 vecka!) och att ett beslut måste fattas, men jag vet inte om jag klarar av att välja mellan..

1) Att ge mig själv chansen till den framtid jag egentligen vill ha på bekostnad av att förlora någonting som betyder oerhört mycket för mig

eller

2) Att leva i nuet och låta saker och ting vara som de är, men riskera att det till slut är försent att göra det som jag vill i framtiden. Det behöver inte vara det, men en rejäl chansning är det allt!

Ytterligare ett alternativ finns som skulle kunna ge mig både och, men det innebär också uppoffringar som jag - om sanningen ska fram - inte är beredd att göra. Och fungerar det dessutom inte / var det inte värt det så kommer jag att ångra den där uppoffringen big time!

Jag hoppas väl på att beslutet på något mirakulöst sätt ska fattas åt mig.. att ödet ska träda in och spela sin roll. För själv vet jag snart varken ut eller in.

"Fel" personer läser då och då här, så för den sakens skull så hoppas jag att ni som mellan raderna förstår vad jag skriver om inte kommenterar någonting avslöjande. Inlägget är lite kryptiskt, men den enda anledningen till att jag satte mina tankar på pränt var att jag behövde få ur mig det.

Skäms!

Jag är dålig på allt just nu.

- På att höra av mig till folk
Mail som borde skrivits, samtal som borde ringts.. Snart har jag inga vänner utan f d vänner (och släktingar, fast dem är det väl svårare att "bli av med")

- På att fixa i ordning lägenheten
I fredags fick jag besked om att soffan är 4 veckor (!) försenad och då gick luften liksom ur mig. Har sådan beslutsångest och orkar inte surfa och gå i fler möbelbutiker (förvaring av böcker, soffbord, tv-bord, matsalsgrupp..).

- På att blogga
Inte minst i
ytliga bloggen. Hann inte med den i slutet av sommaren eller sedan i och med alla flyttförberedelser + flytt och har ännu inte orkat dra igång igen.

- På att piffa
Varje morgon är en kamp för att  öht ta sig upp ur sängen (är så trött!) och eftersom jag aldrig är så förutseende att jag lägger fram kläder till dagen därpå redan kvällen innan så blir kombinationerna tråkiga.. har ingen fantasi. Tycker inte ens det är skoj att handla kläder längre så det kanske är förklaringen.. fast jag är rätt less på dem jag har.

- På att ta hand om mig själv
Äter dåligt igen, motionerar inte..

Höstdepp på g?

Om jag inte vore så rädd för att släppa taget

De där hjärnspökena som dyker upp då och då börjar bli riktigt besvärliga. Jag kallar dem Paranoid och Överanalysera. Det läskiga är att de får mig att tänka farliga tankar.. att det kanske vore bättre att inte ha det alls än att ha det och aldrig kunna slappna av till 100%. Kan man någonsin glömma det som varit och se framåt...? Jag börjar undra.

Om man vill att en hemlighet ska förbli en sådan bör man hålla sin käft

Då vi var i Göteborg på kick-off avslöjade jag i fyllan och villan en rätt stor sak för en arbetskamrat. Eller ja.. jag sa det egentligen till tre personer  vid tre olika tillfällen (bra där!) men två av dem litar jag på och känner väl. Den tredje trodde jag också att jag kunde lita på, men på avdelningsmötet i fredags satt vi och pratade lite s**t om denna person och för att ta det i stora drag så avslöjades det att han tydligen kan bli väldigt elak då han är full och i stort sett vräka ur sig vad som helst. Något jag aldrig märkt minsta lilla av trots att vi festat ihop flera gånger. Men de andra har ju jobbat ihop betydligt längre än vad vi har.

Nu är jag lite lätt nervös. Förhoppningsvis har han glömt av vad jag sa, men om det skulle komma ut - speciellt till personen hemlisen handlar om - så skulle det vara katastrof. Jävligt osmart karriärsdrag av mig också. Jag kan bara hoppas på att han håller tyst.

Ännu ett tråkigt inlägg

Måste sluta tjata om hur stressad jag är.. dödstrist läsning, men tyvärr har jag inte mycket annat i skallen just nu. Träffade Alicia idag och fick alla fyra kontrakt som ska skrivas under. Har lusläst dem och allt verkar vara i ordning, men panikfaktor nummer ett just nu är att handpenningen = 63.000 ska vara Ejendomsadministrationen tillhanda redan på måndag och jag vet inte om jag hinner få det klart med banken tills dess. Kan ju säkert skjutas fram ett par dagar, men jag vill inte förhasta mig in i ett avtal (med banken dvs) utan att ha förhandlat klart ränta, löptid etc så att jag blir nöjd. Snacka om snurrigt för en velpotta som mig.. fast ränta, variabel ränta.. etc.

Stressen påverkar nattsömnen också, ni ser vad klockan är då jag skriver inlägget. Fyra timmars sömn varje natt (tredje natten nu) leder till att jag är dödstrött både på jobbet och på kvällen då jag kommer hem och har svårt att stå emot att "vila ögonen" några timmar. Vilket i sin tur leder till att jag inte kan somna senare. Ond cirkel.

Bostadsstress!

Det är mycket nu minst sagt. Eftersom damen som administrerar försäljningen av lägenheten i andelsföreningen går på ferie på fredag är Alicia lite lätt överspänd och vill ha allt klart nununu. Inte mig emot - det är ju bra att ha det på plats - och vi ska mötas upp på Nørreport imorgon kväll efter jobbet så jag kan få kontraktet som hon då redan skrivit under.

Jag förkastar dock fortfarande banker på löpande band. Närmast på tur står Handelsbanken och Amagerbanken som jag kontaktat idag. Hittills ser den förra mest lovande ut och eftersom den, såvitt jag minns, finns i Sverige också så skulle det passa bra att byta också mitt svenska konto från Nordea till Handelsbanken och därmed förenkla överföringar däremellan.

Ytterligare glasyr på tårtan gäller farfars gamla sommarstuga utanför Eskilstuna som han har tänkt att skänka* mig och lillebror. Eftersom jag bor i Danmark har jag dock inte något vidare intresse av att vara delägare i ett hus som jag lär besöka sisådär en gång var tredje år och vill då naturligtvis bli utköpt. Tyvärr har det blivit ett missförstånd mellan mig och bror som trodde att skulle vara aktuellt först då de i sin tur säljer stugan (när då - om 30 år?) och det är nu oklart vad som sker. Visst får jag dåligt samvete över att huset då kanske måste säljas nu om de inte har råd att köpa ut mig, men å andra sidan är ju alternativet att ha pengar "innestående" detsamma som att bara överlåta min del till dem och det känns inte helt fair. Känner mig försatt i en obehaglig situation där jag riskerar att bli "the bad guy" och det stressar mig lite.

Tråkigt inlägg, men ibland är det saker och ting man behöver få på pränt..

* Han förlorade körkortet för någon vecka sedan och utan körkort = omöjligt att ta sig till landet. Sannolikheten att få tillbaka det vid 80 års ålder är nog inte så stor.

Nej, det var ju inte alls pinsamt det här..

Vid halv 4-snåret skulle jag en sväng till finans-Jespers kontor, en promenad på max 10 meter. På vägen möter jag en annan person och en till på väg hem. Blickar möts - ingen viker med blicken.. till sist ger jag ifrån mig ett fånigt litet fniss och säger "hei hei". Inget svar. Kastar mig sedan in till Jesper. Jag skäms nog väldigt lätt, men det var pinsamt. Löfte fr o m nu: trevlig, men blasé. Inte ge anledning att tro att jag öppnade truten i lördags till följd av något annat än alkohol. Man säger så mycket då.

Julförvirring

Det här med att det är jul om en vecka känns lite surrealistiskt. Visst är julklapparna nästan färdigköpta och allt, men jag känner mig inte alls nöjd och skulle egentligen helst bara vilja hiva allt i soptunnan och börja om från början. Med en tanke bakom. Det enda jag känner funkar är Danskens klappar och vi ses inte ens i jul.. eller innan jul.. eller i mellandagarna.. eller på nyår. I början av januari om vi har tur.

Fredag kväll går planet till Stockholm för vistelse fem dagar framåt och allt känns helt osäkert. Ska jag bo hos mamma eller lillebror + flickvän? Vilka ska vara med på julafton? Hur farao ska jag få med mig de tyngre klapparna på flyget?

Just nu önskar jag bara att jul och nyår ska gå jäkligt snabbt.. och januari/februari/halva mars också för den delen så det kan bli den 20:e mars. New York, New York..

Omtumlad

About "The Secret". Den tog. Så fullkomligt banalt, men genialiskt. Universums lag om attraktion. Att inte bara fokusera på det man vill ha utan på slutresultatet. Och inte ifrågasätta vägen dit, ingenting är omöjligt. Att jag inte har förstått helheten förut, hur allt hänger ihop. Nu gäller det bara att vända upp och ner på allt - att förändra mitt tankesätt. Negativitet, vik hädan ungefär.

Se den!!!

Hur vet man om man är olycklig eller bara rastlös?

Tömd på energi. Måste till en förändring.

Nytt jobb? Nej, jag trivs trots allt även om det kräver total fokus och att man inte har tendens till magsår..
Nytt förhållande? Det vore enklare att svara ja om inte alla de där känslorna hade varit i vägen. Så nej.
Ny bostad? Måste börja leta. 28 år och ingen egen lägenhet.
Ny stad? Jag är inte på långa vägar klar med Köpenhamn. Pensionär i Provence?
Nya vänner? Problemet är ju att de flesta inte bor här. Så nej, men lite fler vänner just här i stan.
Ny livsstil? Ett rungande JA! Ge mig lite energi att klara av det bara..

Så i nuläget får jag väl nöja mig med att skapa fysisk ordning. Denna helg = städhelg!


Uppkastningen

Det där med spyorna behöver jag väl kanske inte gå in på i detalj. Mer än att de var mina. Och att de ägde rum i en taxi (fast det märkte ingen - hoppas jag!) samt i en hotellobby. Och att min halvflirt såg mig. Som tur är kombinerades de inte med ostadig gång och sluddrande tal! Blir jag full så slår det till omedelbart och utan förvarning - det märks heller inte på mig. Bortsett från det där som kommer ur min mun då..

Antar att det händer alla. Men skäms gör jag ändå. Och jackan ska in på kemtvätt.


Inte händelselöst men meningslöst

Livet känns rätt tomt och tråkigt just nu. Utan någon egentlig anledning för det händer rätt mycket under den närmaste framtiden. I stort sett åtminstone alla helger i oktober är redan planerade med allt från fancy middag med avdelningen, besök av FD samt antagligen mamma lite senare till konferens i Stockholm och en tur till K i Göteborg. Jag fyller ju dessutom år (28 deprimerande sådana, så det är kanske ingenting att fira).

Dessutom ska nyårsresan planeras (fortfarande ingen aning om var det blir) samt K:s födelsedagspresent - han fyller egentligen först den 12 december, men jag har tänkt att be honom paxa sista helgen i november istället. Vad jag har för planer då kan jag ju dock inte avslöja här om han skulle råka läsa.. Ser fram emot nästa år då han fyller jämnt och har sagt att han vill åka till Hawaii och fira det istället för att ha stor fest. Inte mig emot!

Trots att det inte är händelselöst så känns det i alla fall lite smått meningslöst.. Kanske höstdepressionen som smyger sig på.


Utspel

Allt jag är att säga idag är.. Ellinor, din hattenål som Dorte brukar säga. Fast inte till mig utan till sig själv då. Enough said.

Förutom att jag nog ska låta bli att gå ut och dricka sprit på en tisdagkväll i fortsättningen. Och låta bli att sova med linser i, även om det bara är för ca 4 timmar - som var all sömn jag fick i natt. Den där sängen därborta ser rätt lockande ut just nu..

Comeback

Nummer 1: Tack för alla fina kommentarer på mitt senaste inlägg!

Ärligt talat så tror jag inte jag riktigt kommer få in i min skalle att en av mina föräldrar inte lever längre förrän vid begravningen (som är den 6 juli). Nu hade vi ju ingen vidare kontakt och sågs inte så ofta de senaste åren av anledningar jag inte behöver gå in på. Mamma säger att jag nog känslomässigt redan kopplat från honom i mitt liv och det stämmer nog väldigt bra. Jag tycker kanske främst det är sorgligt att han aldrig fixade att ordna upp sin tillvaro utan att spiralen bara gick neråt tills den tog slut i måndags.

Det låter kanske lite pretto men faktum är att jag de senaste dagarna börjat tänka på hur viktigt det är att faktiskt ta tillvara på sitt liv och sina möjligheter. Har en alldeles speciell sak i tankarna och så fort det har lugnat ner sig lite till hösten kommer jag börja kolla upp om det faktiskt är möjligt att sätta planerna i verket. Varför skulle inte jag kunna göra det då så många andra kan liksom! Det är allt ni får veta än så länge..!

När det går utför

Talade med den där släktingen idag som jag nämnt här ett par gånger. Den som jag har så svårt för.. den som alltid beklagar sig över sitt och får allt att handla om honom.. den som är på örat 9 gånger av 10 när man pratar - vare sig klockan är 10 på morgonen eller 10 på kvällen.

Men jag är inte hjärtlös och nu tycker jag faktiskt synd om honom på riktigt. Han har gått ner 18 kg på 4 månader och väger nu ungefär lika mycket som jag (och jag är knappast någon sumobrottare). Blodtrycket är helt uppåt väggarna, han åker in och ut på sjukhus pga svimningsattacker. Och nej, det är inte cancer men däremot någon slags svulst i hjärnan (= icke tumör). Man kan faktiskt fråga sig hur länge till han kommer leva i det tillståndet och med den livsstilen. Och det är ju sorgligt.


Apropå en tyst blogg

Helgen som gick var både himmel och helvete varför jag är lite i ofas just nu. Behöver hitta tillbaka till ett tillstånd där jag känner mig trygg igen. Eftersom jag har valt att inte vara anonym i bloggen medför det att personer i mitt liv som jag skriver om ibland kan känna sig utsatta. Därför känner jag mig nödgad att inte blotta mina nära relationer fullt lika mycket i fortsättningen som jag gjort hittills. Jag kommer inte att skriva om detta igen eller förklara närmare vad det rör sig om.

Tack för de kommentarer jag fått! Kommer att besvara dessa snart.


Uppför dig som folk!

Kan man göra slut med sina släktingar?

Jag skulle hemskt gärna vilja i så fall. Är nära explosionsgränsen då en viss person ringer, full innan lunch, och ska babbla på i evigheter om saker som han inte vet något om. Och beklaga sig. Och vända allt till att handla om honom själv. Jag vet - man väljer inte sitt kött och blod. Men det betyder inte att man måste acceptera deras beteende utan vidare. Kamma dig!

Varför man inte ska driva ett företag om man är ekonomiskt handikappad

Hej Ellinor.

Jag är ledsen att jag inte har hört av mig, men jag hade velat ha något att komma med. Vi har haft en tungt första kvartal, där vi gått back nästan varje nummer. Så därfär sitter vi tight till med pengar, nu är det inga jättepengar du ska ha men vi har inte dom heller. Jag hoppas att kunna utverka någonting till slutet på nästa vecka då är det lönevecka så då borde det bli bättre med annonser.

Jag förstår att du är förbannad och besviken. Det skulle jag också vara. Jag är mycket tacksam om du trots allt vill fortsätta med "Det händer", vill du inte det så förstår jag.

Mvh
**** ********


Jag vill ha min lön! Jag behöver min lön! För tre j**la månader sedan skulle jag ha fått betalt och det är bara ursäkter på varann! Varför jag inte bara lägger av? Därför att då har jag no chance in hell att få se de där pengarna någonsin.. nu har jag åtminstone en hållhake. Det värsta är ju att skulden tickar uppåt för varje vecka så jag kommer aldrig kunna lägga av utan att förlora minst några tusen. Skulle aldrig ha börjat med det där.. det är en ond cirkel.

Och så plötsligt slår det över

Värdelös och oproduktiv dag. Lite tjafs och dussinet mail mig ---> tidningen och vice versa (Ska det vara så svårt att dra upp det där förbannade huvudet ur sanden?). Föredettingar som till syvende och sist inte förstår vad som irriterar en.. eller, ger sken av att de gör det och sedan ändå går och gör samma sak om och om igen som en annan repig skiva. Trött. Hungrig. Och så skiner solen ute - lite disigt men dock - som ett slags hån mot att jag inte kommer hinna gå den långa prommis jag hade tänkt innan det blir mörkt. Det vete sjutton om jag kommer kunna stoppa mig själv från att köpa något onyttigt idag. Kanelgifflar, mm.. Det blir nog bättre sen.

Tidigare inlägg