Gränsen mellan sorg/ilska och åtrå i min situation verkar vara relativt flytande eftersom mina tankar om honom just nu tenderar att då och då glida in på det barnförbjudna området.. och då hjälper det inte hur mycket jag än bannar mig själv och försöker mota bort alla sådana tendenser. Kanske är det bara en längtan efter bekräftelse - vilket är så typiskt nu då han ju faktiskt inte har minsta intresse av mig på det området längre (efter att jag har försökt få honom att sluta prata sex i ett halvårs tid liksom och nu då vinden vänt bara ångrar jag alla avvisanden jag gjort.. fast jag hade/har ju Klaus). Inte sänka mig till den nivån, stå emot impulserna.. mantra..