Det är nog så. Att jag faller för honom. Och jag hoppas som jag aldrig har hoppats på något förut att han känner samma sak.

Ännu en gråthelg. Nu är jag visserligen sjuk, och har inte haft så mycket annat roligt för mig.. men är ändå väldigt trött på det! 1 ½ timmes samtal med Dansken igår kväll tog på krafterna. Naturligtvis tror han att jag försöker få honom tillbaka, men att vilja det och att sakna det vi hade är ändå två olika saker. Han vill gärna att jag ska träffa någon ("Då skulle vi vara i samma situation") och att vi ska vara vänner, sedan återstår det att se vad det blir för slags vänner. Han vet lika väl som jag att vi inte kan hålla oss ifrån varandra då vi befinner oss i samma rum, så det gör det ju minst sagt knepigt. Nu säger han i alla fall att han ska försöka komma hit i veckan som kommer, men vi får väl se om det blir av (min tillit till vad han säger numera har ju fått sig en smäll eller en miljon).

Väldigt obekvämt att hjärtat inte vill lyssna på hjärnan tycker jag. För jag inser ju innerst inne faran.

Sms för en stund sedan:

"Hej. Jag ringer dig ikväll. Är mycket upptagen just nu. Men kan inte komme denne helg. Men jag ringer senare."

Jag hatar dig. Hatar hatar hatar hatar hatar.

Någon undrade i en kommentar om jag har kontakt med Dansken, och svaret är ja. Under de senaste två veckorna har jag dock gått omkring och önskat att det skulle falla en meteorit i skallen på honom. Han har visserligen hört av sig via sms, men det har varit av typen "Hur mår du? Jag mår bra. Puss" (ok, grov förenkling) och frågor jag ställt har mötts av kompakt tystnad. Först ikväll har vi faktiskt talat i telefon, första gången sedan förra måndagen. Imorgon var det 3 veckor sedan det tog slut, och vi har fortfarande inte träffats och rett ut saker och ting. Det blir däremot av på lördag, för då kommer han hit. Är gräsligt nervös minst sagt. Men han lär nog få höra en eller annan sanning från mig. Vilket han absolut inte kommer att kunna ta till sig. Han är ju Dansken.

Ligger strategiskt placerad i sängen med laptop i knäet (aj, varmt!) och hostar som om min sista stund vore kommen. Den "lilla släng av influensa" som jag haft sedan innan helgen blir liksom inte bättre.. och ikväll är det meningen att jag ska på dejt! Ingenting avancerat, vi ska bara äta en bit, så ska försöka sova ett par timmar nu så jag slipper ställa in.

Han har varit borta över helgen, i Helsingør med dottern hos några vänner som har hästar (= dotter i extas). Igår var vi dock på MSN en stund innan läggdags och jag vet inte.. men hans känslor skrämmer mig. Vi har bara setts en gång och det känns lite som om han planerar bröllop redan. Har förklarat att jag gärna vill ha en chans att lära känna honom och att jag inte har alla svar med en gång. Han har å sin sida bett om ursäkt för att han stressar mig, men beskriver sig själv som en vattenkokare som är på väg att koka över.. (och då menar han inte "bara" rent fysiskt). Kanske är ett misstag att involvera sig med en ensamstående småbarnsfarsa, de är för desperata.. haha! Äsch, är ju långt ifrån säker på om jag överhuvudtaget är intresserad till att börja med - vi får se vad som (eventuellt) sker ikväll!

Ur aftonens sedvanliga MSN-konvo med Bankiren:

Cxxxxxx says: Vil ju ikke gøre dig gravid

Cxxxxxx says: Endnu..

Så. Den däringa Bankiren. Vi träffades faktiskt i söndags kväll. Vet inte om man reellt kan kalla det för en dejt men han kom och hämtade mig och sedan tog vi en kaffe/te på Bizarro här i närheten för att, då de stängde 1 h senare, fortsätta till WannaB i indre by för lite vin/öl.

Vi klickar IRL också och han är attraktiv, fast skulle kanske behöva droppa en sisådär 10 kg - vilket han är fullt medveten om. Det roliga är att han har en sak / intresse gemensamt med Föredettingen.. ska inte gå in närmare på det, men det är ett klart plus i kanten. Som jag redan skrivit om så vet jag dock inte om det kan bli jobbigt för att han är så seriös. Han har varit singel i 2 år (då det tog slut med barnets mor), jag i en dryg vecka så det är klart att vi har lite olika ingångsvinklar. Att han är rätt så förtjust i mig råder det heller inga tvivel om, hade lite lätt svårt att värja mig mot hans version av att säga adjö då han släppte av mig hemma.

Whatever happens happens, men det blir inget fortsatt fuffens under de närmaste dagarna i alla fall pga dotterns närvaro. Han har dock redan frågat mig om jag vill med i biffen nästa vecka och jag har varken sagt ja eller nej..

Jag är ett vinfyllt, nostalgiskt vrak och har precis suttit någon timme på MSN med Bankiren, samtidigt som jag spillde tårar över Dansken efter samtalet tidigare ikväll. Vi diskuterade det förut ikväll (curling + middag med jobbet), faran med att träffa någon för att försöka komma över någon annan och jag tror banne mig att jag håller på att gå rakt i fällan!

Jag undrar om syftet med att han beter sig som ett jäkla nonchalant svin är att jag ska börja hata honom? Det undrar jag verkligen. För det är farligt nära.

Mailkorrespondensen med C på ED (danska dejtingsajten) blev igår kväll till MSN.. och sedermera till telefon (och då var klockan 2 på natten!). Vi klickar åtminstone på den fronten och han är hur trevlig som helst, men medan jag gärna stannar här så länge och njuter av bekräftelsen och av att få skratta tillsammans med någon igen så verkar han (alltför) seriös. Han tyckte det lät "spännande" att jag inte hade tusen ex, utan mest varit i relationer* de senaste åren och han ville gärna försäkra sig om att jag inte bara var ute efter något tillfälligt på ED. Å andra sidan så har han inte det minsta bråttom att träffas IRL och det är skönt att slippa den pressen.

Nu är han borta hela helgen, men han har ändå skickat flera sms under kvällen och jag märker själv hur det får mig att backa lite. Relax..

* I brist på bättre ord så får jag referera till det jag hade med Föredettingen som det

Vet inte vad jag ska ta mig till. Somnar i tårar, vaknar i tårar.. och under tiden drömmer jag mardrömmar om honom och henne. Jag vet att det bara är ett one-night stand (än så länge?) och att det inte går att jämföra med att ha varit tillsammans i 3 ½ år - men jag vägrar att få det tillgodoräknat på mitt minuskonto att jag inte är 4 år äldre än jag är och bor i Göteborg. Om han bara hade bett mig för 2 år sedan då jag flyttade hit, så kunde det ha varit Göteborg jag hade bott i nu istället..

Vad är det för mening med att någonsin få känslor för någon och öppna sig för den personen då det aldrig verkar räcka till?!!! JAG räcker aldrig till, så jag måste ju vara värdelös.

Det är lika bra att lägga alla korten på bordet så kan ni som vill gotta er i det. Ja, han har varit otrogen för andra gången. Första gången var i april (?), nån svensk tjej i London då han var där över en helg. Det kom fram i somras då vi var i Israel efter att jag hade läst ett av hans sms. Jag tog naturligtvis tillfället i akt och avslöjade också min otrohet (lika goda kålsupare..), att jag varit med Norrmannen (en arbetskamrat för er som inte känner till honom, försäljningschef för vår norska filial) - två gånger t o m. Första gången var efter julfesten i vintras och andra gången i februari.. Det gav mig ingenting (andra gången var ju bara ett skämt!) och det kommer inte ske igen. Han är gift, har tre barn.. är visserligen snygg som få men nu vet jag att det mest är ett tomt skal. Varför jag gjorde det till att börja med? Handlar inte allt om bekräftelse?

I alla fall så förlät vi och glömde, i alla fall förlät.. det skulle inte ske igen för någon av oss. Och vi har haft det himla bra, tills han hade en intervju i onsdags och "råkade" äta middag och sätta på henne efteråt. Hoppsan. Jag fick veta det ikväll. Hon är hela 4 år äldre än mig och har inga barn - ett ödets nyck.. Om nu jag tänker på framtiden och att jag gärna vill ha barn inom.. säg, åtminstone 4-5 år - hur desperat ska då inte hon vara vid 33 års ålder?

Vad som händer nu vet jag inte. Det enda vi har kommit överens om är att relationen kommer omdefinieras, men vilka blir spelreglerna? En öppen relation? Inom vilka ramar? Det är så jävla typiskt att det ska vara så svårt att sluta älska någon. Jag behöver honom.. mentalt  såväl som fysiskt, han är som en sjukt bra drog och även om jag inte kan få hela fixen så måste jag få lite.. annars drar abstinensen ner mig totalt (ok, jag har aldrig ens testat en drog i hela mitt liv så kanske en dålig jämförelse!). Vi är dessutom SÅ bra ihop och det vet han också. Det är ju kärlek, men tydligen inte tillräcklig sådan. För vissa.

Vi är olika då det gäller  vårt sätt att bearbeta saker och ting. Han behöver tid på sig att tänka och få distans, jag behöver spendera tid med honom - känna efter hur det känns och ta det därifrån. Tills jag får det kan jag inte få mitt övriga liv att fungera. Tyvärr verkar det som om jag drog det kortaste strået, vet inte när vi kommer träffas. Nästa vecka är dessutom planerad med sociala aktiviteter; bio med tjejerna på jobbet, säljkonferens i Stockholm.. Jag vill ju bara vara hemma under täcket och gråta och mår jag inte bättre är det precis vad jag kommer göra.

Kanske inte bloggar på ett tag.

Det här inlägget går inte att kommentera. Jag uppskattar alla kommentarer och är tacksam över att ni uttrycker er omtanke men jag vill just nu inte läsa någonting om att vi borde bryta helt, inte ha någon som helst slags relation, att öppna relationer inte fungerar etc. Världen är inte svart och vit och jag vill att han och jag ska komma fram till hur vi vill ha det på egen hand, utan att ta in mina ev. framtidsplaner och huruvida han kommer träffa henne igen och vad som händer där. Det är OSS det handlar om.

.. och han känner sig ensam och saknar mig. I Las Vegas.. City of Sin! Snart bär det av mot Tampa och jag frågade lite försiktigt om han funderade på att flytta till Florida igen (föga sannolikt då han just köpt nya huset, men ändå!). "USA har ingen kultur - då flyttar jag hellre till Oslo!" fick jag till svar. Det är inget vidare betyg för USA om man säger så. I Las Vegas hade han spelat bort.. hela 500 kronor :p "Jag har provat poker". "Har du provat droger?!!" var mitt svar. Dålig förbindelse. Men nu saknar jag ännu mer..

Sex veckor är den maximala tidsperiod jag och Dansken har varit ifrån varandra, det har skett en gång tidigare. Nu är det något liknande - sex veckor och två dagar närmare bestämt. (två och en halv vecka kvar). Och jag klättrar nästan på väggarna av abstinensen efter närhet.

Jag talar inte sex (även om det naturligtvis är en trevlig bonus), men det där härliga i att ligga med armarna om varandra, jag med ansiktet mot hans hals och känna hans andetag i mitt hår.. Eller det ögonblicket då han precis är på väg att somna och drar mig intill sig en sista gång (vi sover nästan alltid åtskilda eftersom vi båda känner oss "trängda" annars - däremot kan vi falla i sömn tätt ihop innan vi rullar bort). Eller då vi är ute och går och han plötsligt hejdar mig bara för att hångla upp mig mitt på trottoaren. Saknar allt det där!!!

Jag behöver kramar och pussar, någon som visar att han tycker om mig! Och ska man vara helt ärlig så behöver jag det just nu och varje dag.. Om det bara inte var hans närhet jag mest av allt ville ha.