Ni måste väl ha undrat vad det var frågan om förut egentligen.. osammanhängande som jag var. Exakt kl 18.22 ikväll åkte jag på den största känslomässiga käftsmäll jag kan minnas att jag fått på länge. Utan att bli för långrandig (vilket jag kommer bli ändå!) så var det helt enkelt så att Anders (ja, det är så han heter.. den omtalade "upptagna mannen" jag bl a dedikerat det här till och skrivit om massor) tyckte att det var ett bra tillfälle att släppa bomben att han träffat en annan tjej i flera månader nu och inte yttrat ett ljud till mig. Visst, han har redan en sambo (enligt honom - ett dåligt förhållande) men de känslor han hade för mig (?.. vet inte längre vad jag ska tro) i några år på sidan om så att säga har nu överflyttats till en annan tjej - 22 år som han inte ens har guts att avslöja namnet på - och för mig hyser han ingenting annat än vänskapskänslor numera. Det är t o m så att han är så kär i henne att han aldrig tidigare har känt så för någon annan tjej.

Vad spelar det dig för roll frågar ni er säkert - du har ju Klaus? Ja, jag har Klaus och ja, jag är kär i honom men Anders var/är helt enkelt den där personen ni-vet som de flesta har i sitt liv.. någon man alltid kommer ha känslor för och innerst inne hoppas att man en gång får chansen att vara med. Har väl bara liksom antagit att jag var den personen för honom också. Och nu visar det sig att allt det jag trodde han kände för mig var en illusion eftersom han ju aldrig har känt för mig som han gör för henne. Det gör helt enkelt så ont att jag önskar jag kunde slita hjärtat ur kroppen och stänga in det i en liten ask för att slippa smärtan.. Jag vill att han ska vara kär i mig, jag står inte ut med att veta att han känner på det sättet för någon jag inte ens vet namnet på. Trots att jag ju tidigare vetat att han går hem till sambon varje kväll har det liksom aldrig spelat någon roll på samma sätt eftersom han (åter - enligt egen utsago) inte har de känslorna för henne. Alltså har jag aldrig varit direkt svartsjuk på henne. Men då det gäller Jane Doe här rasar svartsjukan i kroppen.

Vad ska jag göra.. det finns absolut ingenting jag kan göra åt situationen eftersom han inte bryr sig om mig längre. Jag har gått från att vara en (ganska) viktig person i hans liv till att vara lika betydelsefull som ett tuggummi under skosulan. Hör det på hans tonfall (vi pratade i telefon tidigare, själva "bomben" kom via sms) och han är inte ens attraherad av mig längre.. han är så kär i henne att det inte skulle spela någon roll om jag så klädde av mig naken och bönföll honom att bara röra vid mig - han skulle inte ta i mig med tång ens. Och han har mage att bedyra att jag absolut inte ska känna mig värdelös.

Föga troligt att vi kommer höras mer antar jag.. Var nog rätt sarkastisk och taskig i telefon och kan inte tänka mig att han har något som helst intresse eller behov av att behålla mig som vän - nu har han ju henne att tala med. Och hon är väl inte så himla glad åt att vi fortfarande har kontakt så det skulle hon väl sätta P för i vilket fall som helst och eftersom han avgudar henne glömmer han snart att jag har existerat. Jag vet det. Vid närmare eftertanke vet jag inte om jag vill ha hans korta och kalla sms, skillnaden kommer bli så påtaglig mot hur det var förut. Fan också. Och jag lämnar ut mig och martyrar fullständigt i bloggen så jag är också patetisk. Jag får se om jag lägger mig och gråter några timmar till nu eller om jag går ut och kastar mig framför Arlanda Express *martyrar lite till*. Ja ja. Imorgon är en annan dag.. men just nu.. nu är det jävligt jobbigt. Punkt.