Jag måste renovera bloggen. Utvändigt som invändigt. Här är så deprimerande att vistas.

Hemma idag med och har föresatt mig att göra ingenting med undantag av att ligga i sängen, bli frisk och tycka synd om mig själv. Delvis därför att jag inte får träffa pojkvän på ytterligare två veckor - precis som befarat. Vet inte ens om jag känner för att prata med pojkvän på dessa två veckor, han gör mig så besviken ibland. Varför ska det vara så svårt att säga saker som jag faktiskt vill höra istället för sådant som bara får mig att känna mig oviktig och bortprioriterad, även om det inte är så. Jag tror att vi måste börja akta oss lite, honey.. annars slutar det med ett crashboombang och sedan står vi där och gapar och undrar vad det var som hände.

Ska nog klämma lite Amazing Race-avsnitt idag i alla fall. Säsong 9 - en favorit.

Jag och Trine hade en liten diskussion idag om barn - främst om hennes Tildemus och om huruvida hon och sambon tänker sig att skaffa ännu en kotte (hon är 38 så då har man väl inte all tid i världen längre). Det jag hängde upp mig på var i alla fall då hon berättade att en väninna till henne, ett ensambarn, sagt att alla människor som bara skaffar en enda unge borde typ skjutas eller hängas upp i strypsnara i ett träd. Hm. Hon önskade mao att hon hade haft ett syskon.

Fick mig att fundera. Det här har jag hört tidigare också - av Föredettingen om jag inte minns fel - dvs, att valet att bara skaffa ett barn är något av det mest själviska som finns. Jag vill verkligen bara ha ett barn i framtiden och om det nu blir med Dansken ska vi nog vara jävligt glada om vi får detta enda också (med tanke på hans "tillstånd"). Undrar om det räknas att ungen faktiskt kommer ha ett halvsyskon, visserligen två generationer äldre..? Det är nog inte samma sak. H*n lär väl få skaffa sig en Mållgan.

Om 3 timmar landar söthjärtat på Kastrup för en weekend med puss & kram. Längtar! Och han är verkligen söt - inte minst för att han ringde mig från ett ICA för en stund sedan bara för att höra vilken sorts te (dyrt i Danmark!) samt exakt vilka sorters lösgodis jag ville att han skulle köpa med sig. Gulle honom.

13 maj 2005.

2 år idag. Hoppas det blir många fler. Hipp hurra för oss!

Då man är på storbyferie är det mycket som ska hinnas med. Det ska ses på sevärdheter.. det ska gås i affärer.. det ska ätas god mat.. det ska vilas ut i skön hotellsäng.. och det ska njutas rent allmänt. Valuta för slantarna helt enkelt.

Så trots att syftet med helgens tur egentligen var att fira 2-årsdag (13/5 - hurra för oss!) råkade det bli lite väl lite av faktisk fysisk samvaro eftersom det var så busy med allt annat. Främst herr Pojkvän beklagade sig något över det på planet hem varav jag raskt erbjöd honom att spendera också söndagseftermiddagen i mitt angenäma sällskap (han skulle rest tillbaka till Gbg direkt). En eftermiddag som blev till kväll och natt.

Naturligtvis är detta nu hans främsta minne från helgen som var. Så jäkla typiskt.

Mitt och danskens förhållande har ju knakat lite i fogarna den senaste tiden. Inte så att det varit på tal om att göra slut utan snarare smärre kommunikationsproblem samt frustration från min sida att vi (= han) hela tiden säger att saker och ting ska förändras fast de sedan aldrig gör det.

Vi pratade rätt mycket då han var här i söndags kväll och man kan väl säga som så att han nu fått gult kort. Jag känner det som att jag bara är en bricka som ska pusslas in i hans fullbokade kalender istället för att vara den som han anstränger sig för att anpassa sitt schema efter. Visst, han har inget 9-till-5-jobb men han borde faktiskt kunna se till att ta sig några hellediga helger då och då och inte lägga saker (strategimöten, teambuilding, säljarmöten etc) där om han inte måste. Faktum är att jag frågade honom rakt ut om han verkligen vill ha en relation, om han har tid med det.. och på den punkten verkar han säker - han säger i alla fall att han älskar mig och vill vara med mig. Och att han ska skärpa sig (såklart).

Det jag är i behov av är någon slags strategisk plan - hur länge till vi ska ha det på det här sättet, när han kan börja arbeta mer från Köpenhamn (vilket inte är så lätt - även fast de har kontor här så pysslar de inte med rekryteringar i Danmark tills vidare och det är hans huvudsakliga arbetsuppgift i Sverige vid sidan av produktutveckling) och när vi, i förlängningen, ska flytta ihop. Den planen har vi inte tagit tag i ännu men det ska vi göra snart har jag bestämt.

Vet att många av er undrar hur jag står ut med en långdistansrelation som den här och jag frågar mig det rätt ofta själv vill jag lova. Saken är den att det kan kännas hur jobbigt som helst då vi inte träffas och jag kan fundera över om det verkligen är värt det eller om jag inte borde ta och hitta någon annan. Men faktum är att då vi väl träffas glömmer jag (vi!) allt det där för då känns det bara så rätt och jag minns varför vi är tillsammans. Vi har det helt fantastiskt ihop (och då talar jag verkligen inte bara om sex) och jag tror verkligen inte att gräset är grönare någon annanstans. Han är en unik, komplex, omtänksam, varm och underbar person som tänker väldigt likt mig - men ändå så olika på många plan - och nu efter snart två år är vi fortfarande i högsta grad nykära. Vilket iofs kanske kan bero på att vi inte träffas så ofta :)

Ack ack ack.. tisdagen inleddes med huvudvärk! Sovit riktigt dåligt efter ett jobbigt samtal med K igår. Det är inte alls bra att behöva diskutera saker på telefon som man egentligen skulle behöva ta face to face men jag funkar så.. är det någonting jag går och grämer mig över måste jag få ur mig det på en gång om jag ska kunna koncentrera mig på annat. Slutade dåligt gjorde det också. Nej, vi har inte gjort slut men nu i helgen ska han till Oslo i business och nästa helg (påsk) är det något fallskärmshopparrangemang = dröjer länge innan vi ses nästa gång och det är redan 2 ½ vecka sedan. Kan hända att han susar ner hit över natten på torsdag men tvivlar. Jag är officiellt upptagen - i praktiken singel. Eller någonting sådant. Han tycker åtminstone att jag är, och har varit, väldigt tålmodig ("Det är inte många tjejer som skulle stått ut") och visst.. men det innebär inte att man kan testa mig hur länge som helst. Förr eller senare ledsnar jag. Nu ska jag tvätta och försöka upplåta tankarna till något annat.

"Skyller inte på dig alls, jag är minst lika dålig - om inte ännu sämre - på att höra av mig. Det känns bara som om vi inte vet vad som pågår i varandras liv längre då vi inte träffas - eller.. jag vet åtminstone inte vad som pågår i ditt. Är det ett långdistansförhållande måste man ju anstränga sig mer för att ha en så pass normal relation som möjligt ändå och jag vet inte om vi gör det. Tycker att vi måste ta tag i det (på riktigt!).. jag börjar bli rejält orolig över att det kommer fortsätta gå åt fel håll annars. Vill inte det. Alls. Och jag hoppas att inte du heller vill det. Det är så lätt hänt fast det kanske inte alls är meningen."

Och det sammanfattar väl det hela rätt bra. Han ringde upp någon kvart efter att jag skickat mailet.. pratade och han höll ju med. Det är inte så lätt att stoppa ett förlopp som redan påbörjats men vi måste! Vi har det ju så förbaskat bra då vi väl ses och jag vet att vi verkligen borde se till att bo i samma stad åtminstone men det går bara inte att ordna just nu. Äsch, jag vet inte.. var bara tvungen att få ur mig lite hur orolig jag är över riktningen vårt förhållande har tagit. Jag har inte ens berättat för honom att jag har fått ett jobb. Undrar om han ringer ikväll.

Förra veckan då dansken var här blev det lite ballade som han säger. Kontentan är att vi hade bestämt att mötas i stan vid 5-tiden efter att han hade varit på Köpenhamnskontoret under dagen. Tjugo över 5 ringer han och säger att han är vid Nørreport och ska ta metron (det är en station från där vi skulle ses vid Kgs Nytorv). Jag är på Magasin och han ska ringa då han är framme. Klockan går och till sist ledsnar t o m jag på att kika smink och går ut för att vänta. Strax innan 6 har han fortfarande inte kommit och jag skickar det suraste sms han någonsin fått av mig tror jag. Då han slutligen kommer är klockan nästan tjugo över och jag är rätt lack - minst sagt. Det visar sig att han, efter att vi pratat, åkt till en tv-affär med sin syster ("Jag tänkte att du var ju ändå på Magasin och det brukar ta tid") och på vägen tillbaka fastnade de i en av de där demonstrationerna för Ungdomshuset.

Även om jag tycker att det är j**ligt dålig stil att komma nästan 1 ½ timme efter avtalad tidpunkt så blev jag nästan mer förskräckt då han berättade att han visat det bitchiga sms:et för M (systern). Vad tror hon om mig nu?! Att jag är den sura flickvännen som vill ha full kontroll över K? Till råga på allt sa han senare på kvällen att då de pratat om mig och vår relation tidigare har han bl a berättat att jag är bra i sängen! Säger man sådant till sin syster.. jag skulle i alla fall aldrig få för mig att berätta sådana intima saker för min bror. Det är nästan så att jag kommer skämmas nu då jag träffar henne nästa gång. Visst, han är rätt öppenhjärtlig men någonstans får väl gränsen gå..

Buhu. Högst osäkert om K ens kan ta sig Göteborg-Köpenhamn idag. Han skulle kolla av läget under morgonen men de avråder från att ge sig ut på vägarna i Skåne där det inträffat mängder med trafikolyckor. Öresundsbron är öppen just nu (med nedsatt hastighet till 50 km/h) men om färjan går vet jag inte. Och det väntas mer snö så om han fastnar på vägen ner eller inte kan ta sig över vattnet är det ju sådär lagom kul. I tågtrafiken råder också problem men flyg kanske kunde vara ett alternativ. Har vi otur kan han inte komma förrän imorgon eller på lördag (värsta scenariot är såklart att han inte kommer alls) och i och med att han ska göra rätt mycket här i samband med mammans 80-årsdag på lördag så ger inte det oss mycket tid att umgås. Ikväll har han en inbokad herrmiddag också. Feltajmat indeed, Kung Bore.

Dansken kommer nog inte ikväll. Vädergudarna är emot oss och han skulle "värdera situationen" (hans ord) men man bör nog undvika att ge sig ut på vägarna om man kan. I hemlighet är jag inte så besviken som jag borde vara eftersom jag måste iväg till Fredriksberg och ordna en liten sak som jag vill ha klar då han kommer. Och i den här stormen tänker jag knappast: gå 5 min till bussen - åka 2 min - byta till annan buss - åka 8 min - byta till tredje buss - åka 6 min - framme. Och samma visa hem igen. Men trist är det att inte få sniffa mansdoft och dela täcke förrän imorgon. Ska trösta mig med DH på tv ikväll och fruktsallad.

Tur att han kommer på torsdag. Kanske t o m onsdag om det vill sig väl. Fredag om jag får säga vad jag tror. Och det är uttalanden i stil med där sista som är precis därför han säkert tycker jag är en förbannad gnällpotta. Men det vågar han inte säga.

Håller på att krevera av saknad.. det gör jag verkligen. Visst längtar jag efter honom i vanliga fall också då han har åkt men har ändå vant mig och brukar ha rätt lätt för att anpassa mig till "min" tillvaro igen efter några dagar av "vår".

Men den här gången.. allt jag kan tänka på är armar, ben och kroppar huller om buller och varma lugna andetag mot min hals. Det sistnämnda är det som gör mig riktigt lugn - att bara ligga där och känna det fysiska beviset på att han verkligen är där med mig. Då älskar jag honom som mest.

Har t o m sovit med hans kvarlämnade t-shirt bredvid mig i sängen i natt.. då är det illa!

Nedräkning: 1 ½ vecka kvar!

Lite ledsen igen. Denna gång med rätta.. dansken har precis åkt för att hinna vara i Karlstad till kvällen. Dumma dumma. Han har åtminstone haft vett (läs: efter lite tjat) att lämna en t-shirt ("Men det är min favorit, jag använder ju den") som jag kan sniffa på. Men det hjälper ju inte då det är varm hud jag egentligen längtar efter.. Varför ska man bli så beroende på så kort tid?