[Gör en mindre kraftansträngning att byta ämne]

På Åhléns igår testade jag Lancômes Hypnôse för första gången på handleden (bara använt provstickor innan).

Doften beskrivs som "a hypnotic blend of passion flower, vanilla and vetiver" (det senare vet jag faktiskt inte vad det betyder).

Känner bara att jag måste förtydliga en sak angående det faktum att jag faktiskt har en pojkvän versus att jag reagerar så här. Om någon trodde det så är det absolut inte så att jag och Anders har haft en relation på sidan av samtidigt som jag har träffat Klaus sedan i maj förra året. Vi lärde känna varann för ungefär 3½ år sedan och hade väl något sorts stormigt on-off förhållande (i brist på bättre ord) i ett par år efter det fram till dess att det blev tydligt att han inte hade några allvarliga planer på att lämna sin sambo (därför att han är feg och velig och aldrig kan ta några beslut). Efter det har vi haft mestadels sms-kontakt och träffats några gånger för lunch o dyl och sedan jag blev tillsammans med Klaus har vi bara träffats en eller två gånger. Märk väl, på vänskaplig basis. Sedan jag träffade Klaus har jag satsat på vår relation men innerst inne har jag inte släppt Anders känslomässigt (även om jag försökt inbilla mig själv att jag har det) och bävat lite för hur jag skulle agera om han nu skulle ha kommit sig för med att lämna sin sambo någon gång. Nu behöver jag ju inte oroa mig för det därför att han inte skulle vilja ha mig då i alla fall. Hur som helst förändrar det här ingenting mellan Klaus och mig, jag har fortfarande starka känslor för honom och vill inte göra slut.

Var dock minst sagt lite korkad igår och försökte få tag i Klaus eftersom jag var ledsen.. Nu svarade han inte - vilket såhär i efterhand var en jäkla tur! Vad skulle jag ha sagt liksom "Trösta mig.. jag är i upplösningstillstånd för att den där andre mannen inte vill ha mig längre"? Tror inte han skulle ha uppskattat det. Han ringde mig i alla fall i morse, full av ursäkter, och ville absolut höra mina "bad news" (skrev det i sms då jag beklagade mig över att jag aldrig kan få tag på honom). Har inte berättat något men han kommer ringa mig tillbaka vid lunch och jag kan bara inte berätta det.. får se hur jag tacklar det. Shit, vilken mess allt är!

Ni måste väl ha undrat vad det var frågan om förut egentligen.. osammanhängande som jag var. Exakt kl 18.22 ikväll åkte jag på den största känslomässiga käftsmäll jag kan minnas att jag fått på länge. Utan att bli för långrandig (vilket jag kommer bli ändå!) så var det helt enkelt så att Anders (ja, det är så han heter.. den omtalade "upptagna mannen" jag bl a dedikerat det här till och skrivit om massor) tyckte att det var ett bra tillfälle att släppa bomben att han träffat en annan tjej i flera månader nu och inte yttrat ett ljud till mig. Visst, han har redan en sambo (enligt honom - ett dåligt förhållande) men de känslor han hade för mig (?.. vet inte längre vad jag ska tro) i några år på sidan om så att säga har nu överflyttats till en annan tjej - 22 år som han inte ens har guts att avslöja namnet på - och för mig hyser han ingenting annat än vänskapskänslor numera. Det är t o m så att han är så kär i henne att han aldrig tidigare har känt så för någon annan tjej.

Vad spelar det dig för roll frågar ni er säkert - du har ju Klaus? Ja, jag har Klaus och ja, jag är kär i honom men Anders var/är helt enkelt den där personen ni-vet som de flesta har i sitt liv.. någon man alltid kommer ha känslor för och innerst inne hoppas att man en gång får chansen att vara med. Har väl bara liksom antagit att jag var den personen för honom också. Och nu visar det sig att allt det jag trodde han kände för mig var en illusion eftersom han ju aldrig har känt för mig som han gör för henne. Det gör helt enkelt så ont att jag önskar jag kunde slita hjärtat ur kroppen och stänga in det i en liten ask för att slippa smärtan.. Jag vill att han ska vara kär i mig, jag står inte ut med att veta att han känner på det sättet för någon jag inte ens vet namnet på. Trots att jag ju tidigare vetat att han går hem till sambon varje kväll har det liksom aldrig spelat någon roll på samma sätt eftersom han (åter - enligt egen utsago) inte har de känslorna för henne. Alltså har jag aldrig varit direkt svartsjuk på henne. Men då det gäller Jane Doe här rasar svartsjukan i kroppen.

Vad ska jag göra.. det finns absolut ingenting jag kan göra åt situationen eftersom han inte bryr sig om mig längre. Jag har gått från att vara en (ganska) viktig person i hans liv till att vara lika betydelsefull som ett tuggummi under skosulan. Hör det på hans tonfall (vi pratade i telefon tidigare, själva "bomben" kom via sms) och han är inte ens attraherad av mig längre.. han är så kär i henne att det inte skulle spela någon roll om jag så klädde av mig naken och bönföll honom att bara röra vid mig - han skulle inte ta i mig med tång ens. Och han har mage att bedyra att jag absolut inte ska känna mig värdelös.

Föga troligt att vi kommer höras mer antar jag.. Var nog rätt sarkastisk och taskig i telefon och kan inte tänka mig att han har något som helst intresse eller behov av att behålla mig som vän - nu har han ju henne att tala med. Och hon är väl inte så himla glad åt att vi fortfarande har kontakt så det skulle hon väl sätta P för i vilket fall som helst och eftersom han avgudar henne glömmer han snart att jag har existerat. Jag vet det. Vid närmare eftertanke vet jag inte om jag vill ha hans korta och kalla sms, skillnaden kommer bli så påtaglig mot hur det var förut. Fan också. Och jag lämnar ut mig och martyrar fullständigt i bloggen så jag är också patetisk. Jag får se om jag lägger mig och gråter några timmar till nu eller om jag går ut och kastar mig framför Arlanda Express *martyrar lite till*. Ja ja. Imorgon är en annan dag.. men just nu.. nu är det jävligt jobbigt. Punkt.

Måndagen bjuder inte på några större utsvävningar. Skulle ha gått till vårdcentralen och tagit lite prover men skjuter på det (what else is new?) eftersom jag inte orkar gå dit innan kl 12.. Istället ska jag lämna in mitt sjukintyg till praktikhandläggaren + skicka iväg lite papers till CSN (ansökan om sänkt årsbelopp *suck*). Samt åka in till stan och fika med mor (på Gateau om jag får välja). Så ja, vi hörs väl sen då..

Trots att jag som sagt inte alls är speciellt impad av H&M's vårkollektion så gjorde jag en liten beställning (nu har jag iofs hunnit göra en till men det hör inte hit) som jag var och hämtade ut igår.

Clockwise:
- Klänning från "fyndhörnan" (98:- kunde den väl vara värd)
- Vit blus med broderi och puffärm
- Svart underklädeslinne
- Armband av träpärlor

Jag är verkligen dummare än tåget.. att jag aldrig lär mig! Blusen var alldeles för stor i 34 och dessutom inte figursydd så det funkade inte alls. Linnet var väl egentligen inte alltför illa förutom att det plattade till min redan inte-alltför-yppiga byst. Armbanden är inte min typ av modell helt enkelt. Klänningens omlottskärning var inte så smickrande (bysten där igen) men den var så billig att den får stanna ändå.. det andra åker nog tillbaka. Suck. Gjorde dock en ny beställning på lite annat igår så jag väntar tills den kommer och sparar lite returkostnader (eftersom det är rätt troligt att jag inte behåller allt där heller..).

Fick en fråga från Jen i en kommentar om någon möjligtvis har läst boken "Diagnos duktig - handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde"? Jag har det inte men det kanske finns någon annan som kan rekommendera den (alternativt inte)?

Nix, för Nippertippan blir det ingen finfredag på temat cityshorts. Den största anledningen är väl att jag faktiskt inte äger några (inte fastnat för H&M-shortsen som verkar ha blivit vårens motsvarighet till höstens wrap i bloggsfären). Jag skulle kunna tänka mig att ha det på sommaren tillsammans med några fina heels men har oerhört svårt att tänka mig att gå omkring i det + strumpbyxor (och stövlar) i snöslask.. det är inte min stil helt enkelt. Överhuvudtaget har jag faktiskt rätt svårt för shorts.. inbillar mig alltid att mina ben är för korta och "truliga" för att jag ska passa i det. Dessutom ger de mig fortfarande flashbacks till en händelse sommaren '94 då jag på en språkresa till Isle of Wight traskade runt i ett par väldigt fina och korta hotpants i denim.. ända tills en kille kommenterade "Hey - your buttcheeks are showing". Needless to say, jag använde dem inte mer (men har fortfarande kvar dem). Ska nog försöka låta shortstrenden grow on me.. eller inte.

Akut behov av ny pincett just nu känner jag.. inte enbart för att min röda från Vitry för närvarande verkar ha gått upp i rök (Saida - hjälp!) så jag är förvisad till en gammal och sned, den förra verkar dessutom ha gjort sitt då den är klart mycket slöare än då jag först köpte den (begeistrad över den faktiskt fick tag i de allra minsta små stråna). Visst kan man väl lämna in den för slipning men för en 99-kronors pincett känns det inte riktigt värt det. Då drömmer jag hellre om den här från Laura Mercier. 240:- för en liten pincett är inte helt klockrent men då känns det å andra sidan som en bra investering. Kanske borde leta efter den på nätet istället, ska jag gå förbi Cow och köpa den slutar det garanterat med att jag kommer hem med en massa som inte alls var meningen.. farligt farligt!

Sara på Hedgehog och Lipgloss Bitch manifesterar båda mot den allt mer utbredda bloggmobbningen på ett väldigt bra sätt så naturligtvis hänger jag på! Som de också skriver är det naturligtvis skillnad på att ha en avvikande åsikt (konstruktiv kritik) och att bara vara elak och gå till personangrepp (allt som oftast under aliaset "anonym".. som om någon skulle vara anonym på nätet) och det är det senare som är så onödigt och det som måste kvävas i sin linda. Själv har jag varit relativt förskonad från påhopp bortsett från några enstaka töntiga kommentarer som jag valt att oftast ignorera men då jag läser de kränkande ord som så många andra får ta emot blir jag bara ledsen. Det kallas för vuxenmobbning och det är inte mindre allvarligt för att det inte sker ansikte mot ansikte. Skärpning nu!

Beslutade mig till sist för att "face the demons" och inte skjuta upp det längre.. imorse ringde jag äntligen vårdcentralen (stort tack till Sara som erbjöd sig att ringa i mitt ställe - det värmde verkligen!). Efter att först ha pratat med gulliga sköterskan Camilla (gillar henne verkligen, synd att inte hon är läkare istället) om att jag ville byta husläkare fick jag direktnumret till en annan vid namn Astrid. Efter att ha suttit i telefonkö i evigheter fick jag besked om att nästa lediga tid hon hade var först den 10 mars! Suck.. fick ringa tillbaka till Camilla och lyckades få en tid idag hos samma läkare (men en "kortis-tid" på 15 min), märkligt det där med regler och byråkrati - att läkaren själv inte kan lämna ut sina egna akuttider.

Hur som helst traskade jag upp dit i snögloppet, kom in till läkaren nästan direkt och ja.. det gick väl bra antar jag. Tårarna började falla på direkten - lite pinsamt - men hon var bra på att lyssna och ställde en massa frågor om allt möjligt. Vill inte gå in på det mer än så men det slutade med att hon skickade iväg en remiss till kurator och sjukskrev mig fram till den 20 mars till att börja med. Dessutom ska jag iväg till en annan vårdcentral imorgon eller på fredag och ta lite prover för bl a näringsbrist. Ringde upp både min praktiksamordnare och tidningen då jag kom hem så det är fixat.. måste dock gå ner till redaktionen senare i veckan och ordna upp saker och ting, delegera uppgifter etc. Det känns som om jag lämnar dem i sticket men vad ska jag göra? Talade även med mamma lite tidigare som sa att jag måste tänka på mig själv nu och det är väl så. Samtidigt som en sten har lyfts från mitt hjärta för att jag slipper alla krav för ett tag så finns oron kvar för vad som händer sedan och hur jag ska komma igenom det här. Kan inte slappna av helt enkelt men det kanske tar ett par dagar. Nu är det gjort i alla fall.

- Du ska väl se matchen ikväll? undrade redaktionschefen.. i nästa sekund förskräckt..

- Vadå vilken match?! då jag förklarade att jag inte hade en aning om vad han pratade om.

Nej, jag är ingen sportfanatiker men vi befinner oss tydligen i OS-final i någonting (damhockey om jag inte minns fel) och det är tydligen en big deal. Mina enda tv-planer för kvällen inkluderar Prison Break och möjligtvis The Forgotten på dvd. Men lycka till, damer!

Den här klänningen har jag drömt om ända sedan La Redoutes höst-/vinterkatalog damp ner i brevlådan. Nu har den ju varit på rea (om än inte med någon jätterabatt) ett bra tag och jag funderar fortfarande.. tror ni den kan funka i sommar med? Ska jag slå till? Känns som om jag måste bestämma mig rätt snart.

Crazy fixerad ESC-bitch som jag är så är bästa köpen på länge de jag gjorde på eBay i förrgår, dvd-kopior av ESC-finalerna '86 och '87! Jag & lillebror är båda bitna fans och han klandrar mig fortfarande för mitt tilltag att spela över banden från slutet av 80-talet med Beverly Hills-avsnitt några år senare.. Nu väntar jag på att en auktion med finalen från '89 ska sluta om några timmar så är jag nöjd - då har jag de bästa åren! Och ja, Daniel - du får låna!

Mammas 50årsbaluns i onsdags då.. (som i själva verket bara var en liten familjesammankomst). Jo, det var väl trevligt - mamma med fästman, moster med fästman (lillasyrra till mamma som vid 48 års ålder klär sig sjukt snyggt, hade ett par grymma stuprör och stövlar som jag blev väldigt avis på!), bror med flickvän och så solo jag då. Jag + bror hade gått ihop och handlat två teaterbiljetter och presentkort på Frippes/Dramatenrestaurangerna. Samt en giant hortensia som icing on the cake.

Hade en sagolik tur med just teaterbiljetterna eftersom vi först valt en Shakespearepjäs (Lika för lika) som ställdes in just den dagen och istället fick vi erbjudande om att byta ut dem mot biljetter till en av de extrainsatta föreställningarna av Fröken Julie. Den har ju varit utsåld och även de här biljetterna sålde slut på nolltid så det var ett lyckokast! Jag är hemskt avis.. vill också gå och se den! Plus middag på en av mina favoriter - hm, känns som om vi valde en present som skulle varit perfekt för mig istället..