Jag faller
Livsval
1) Att ge mig själv chansen till den framtid jag egentligen vill ha på bekostnad av att förlora någonting som betyder oerhört mycket för mig
eller
2) Att leva i nuet och låta saker och ting vara som de är, men riskera att det till slut är försent att göra det som jag vill i framtiden. Det behöver inte vara det, men en rejäl chansning är det allt!
Ytterligare ett alternativ finns som skulle kunna ge mig både och, men det innebär också uppoffringar som jag - om sanningen ska fram - inte är beredd att göra. Och fungerar det dessutom inte / var det inte värt det så kommer jag att ångra den där uppoffringen big time!
Jag hoppas väl på att beslutet på något mirakulöst sätt ska fattas åt mig.. att ödet ska träda in och spela sin roll. För själv vet jag snart varken ut eller in.
"Fel" personer läser då och då här, så för den sakens skull så hoppas jag att ni som mellan raderna förstår vad jag skriver om inte kommenterar någonting avslöjande. Inlägget är lite kryptiskt, men den enda anledningen till att jag satte mina tankar på pränt var att jag behövde få ur mig det.
Skäms!
- På att höra av mig till folk
Mail som borde skrivits, samtal som borde ringts.. Snart har jag inga vänner utan f d vänner (och släktingar, fast dem är det väl svårare att "bli av med")
- På att fixa i ordning lägenheten
I fredags fick jag besked om att soffan är 4 veckor (!) försenad och då gick luften liksom ur mig. Har sådan beslutsångest och orkar inte surfa och gå i fler möbelbutiker (förvaring av böcker, soffbord, tv-bord, matsalsgrupp..).
- På att blogga
Inte minst i ytliga bloggen. Hann inte med den i slutet av sommaren eller sedan i och med alla flyttförberedelser + flytt och har ännu inte orkat dra igång igen.
- På att piffa
Varje morgon är en kamp för att öht ta sig upp ur sängen (är så trött!) och eftersom jag aldrig är så förutseende att jag lägger fram kläder till dagen därpå redan kvällen innan så blir kombinationerna tråkiga.. har ingen fantasi. Tycker inte ens det är skoj att handla kläder längre så det kanske är förklaringen.. fast jag är rätt less på dem jag har.
- På att ta hand om mig själv
Äter dåligt igen, motionerar inte..
Höstdepp på g?
Om jag inte vore så rädd för att släppa taget
Om man vill att en hemlighet ska förbli en sådan bör man hålla sin käft
Nu är jag lite lätt nervös. Förhoppningsvis har han glömt av vad jag sa, men om det skulle komma ut - speciellt till personen hemlisen handlar om - så skulle det vara katastrof. Jävligt osmart karriärsdrag av mig också. Jag kan bara hoppas på att han håller tyst.
Ännu ett tråkigt inlägg
Stressen påverkar nattsömnen också, ni ser vad klockan är då jag skriver inlägget. Fyra timmars sömn varje natt (tredje natten nu) leder till att jag är dödstrött både på jobbet och på kvällen då jag kommer hem och har svårt att stå emot att "vila ögonen" några timmar. Vilket i sin tur leder till att jag inte kan somna senare. Ond cirkel.
Bostadsstress!
Jag förkastar dock fortfarande banker på löpande band. Närmast på tur står Handelsbanken och Amagerbanken som jag kontaktat idag. Hittills ser den förra mest lovande ut och eftersom den, såvitt jag minns, finns i Sverige också så skulle det passa bra att byta också mitt svenska konto från Nordea till Handelsbanken och därmed förenkla överföringar däremellan.
Ytterligare glasyr på tårtan gäller farfars gamla sommarstuga utanför Eskilstuna som han har tänkt att skänka* mig och lillebror. Eftersom jag bor i Danmark har jag dock inte något vidare intresse av att vara delägare i ett hus som jag lär besöka sisådär en gång var tredje år och vill då naturligtvis bli utköpt. Tyvärr har det blivit ett missförstånd mellan mig och bror som trodde att skulle vara aktuellt först då de i sin tur säljer stugan (när då - om 30 år?) och det är nu oklart vad som sker. Visst får jag dåligt samvete över att huset då kanske måste säljas nu om de inte har råd att köpa ut mig, men å andra sidan är ju alternativet att ha pengar "innestående" detsamma som att bara överlåta min del till dem och det känns inte helt fair. Känner mig försatt i en obehaglig situation där jag riskerar att bli "the bad guy" och det stressar mig lite.
Tråkigt inlägg, men ibland är det saker och ting man behöver få på pränt..
* Han förlorade körkortet för någon vecka sedan och utan körkort = omöjligt att ta sig till landet. Sannolikheten att få tillbaka det vid 80 års ålder är nog inte så stor.
Nej, det var ju inte alls pinsamt det här..
Julförvirring
Fredag kväll går planet till Stockholm för vistelse fem dagar framåt och allt känns helt osäkert. Ska jag bo hos mamma eller lillebror + flickvän? Vilka ska vara med på julafton? Hur farao ska jag få med mig de tyngre klapparna på flyget?
Just nu önskar jag bara att jul och nyår ska gå jäkligt snabbt.. och januari/februari/halva mars också för den delen så det kan bli den 20:e mars. New York, New York..
Omtumlad
Se den!!!
Hur vet man om man är olycklig eller bara rastlös?
Tömd på energi. Måste till en förändring.
Nytt jobb? Nej, jag trivs trots allt även om det kräver total fokus och att man inte har tendens till magsår..
Nytt förhållande? Det vore enklare att svara ja om inte alla de där känslorna hade varit i vägen. Så nej.
Ny bostad? Måste börja leta. 28 år och ingen egen lägenhet.
Ny stad? Jag är inte på långa vägar klar med Köpenhamn. Pensionär i Provence?
Nya vänner? Problemet är ju att de flesta inte bor här. Så nej, men lite fler vänner just här i stan.
Ny livsstil? Ett rungande JA! Ge mig lite energi att klara av det bara..
Så i nuläget får jag väl nöja mig med att skapa fysisk ordning. Denna helg = städhelg!
Uppkastningen
Det där med spyorna behöver jag väl kanske inte gå in på i detalj. Mer än att de var mina. Och att de ägde rum i en taxi (fast det märkte ingen - hoppas jag!) samt i en hotellobby. Och att min halvflirt såg mig. Som tur är kombinerades de inte med ostadig gång och sluddrande tal! Blir jag full så slår det till omedelbart och utan förvarning - det märks heller inte på mig. Bortsett från det där som kommer ur min mun då..
Antar att det händer alla. Men skäms gör jag ändå. Och jackan ska in på kemtvätt.
Inte händelselöst men meningslöst
Livet känns rätt tomt och tråkigt just nu. Utan någon egentlig anledning för det händer rätt mycket under den närmaste framtiden. I stort sett åtminstone alla helger i oktober är redan planerade med allt från fancy middag med avdelningen, besök av FD samt antagligen mamma lite senare till konferens i Stockholm och en tur till K i Göteborg. Jag fyller ju dessutom år (28 deprimerande sådana, så det är kanske ingenting att fira).
Dessutom ska nyårsresan planeras (fortfarande ingen aning om var det blir) samt K:s födelsedagspresent - han fyller egentligen först den 12 december, men jag har tänkt att be honom paxa sista helgen i november istället. Vad jag har för planer då kan jag ju dock inte avslöja här om han skulle råka läsa.. Ser fram emot nästa år då han fyller jämnt och har sagt att han vill åka till Hawaii och fira det istället för att ha stor fest. Inte mig emot!
Trots att det inte är händelselöst så känns det i alla fall lite smått meningslöst.. Kanske höstdepressionen som smyger sig på.
Utspel
Förutom att jag nog ska låta bli att gå ut och dricka sprit på en tisdagkväll i fortsättningen. Och låta bli att sova med linser i, även om det bara är för ca 4 timmar - som var all sömn jag fick i natt. Den där sängen därborta ser rätt lockande ut just nu..
Comeback
Ärligt talat så tror jag inte jag riktigt kommer få in i min skalle att en av mina föräldrar inte lever längre förrän vid begravningen (som är den 6 juli). Nu hade vi ju ingen vidare kontakt och sågs inte så ofta de senaste åren av anledningar jag inte behöver gå in på. Mamma säger att jag nog känslomässigt redan kopplat från honom i mitt liv och det stämmer nog väldigt bra. Jag tycker kanske främst det är sorgligt att han aldrig fixade att ordna upp sin tillvaro utan att spiralen bara gick neråt tills den tog slut i måndags.
Det låter kanske lite pretto men faktum är att jag de senaste dagarna börjat tänka på hur viktigt det är att faktiskt ta tillvara på sitt liv och sina möjligheter. Har en alldeles speciell sak i tankarna och så fort det har lugnat ner sig lite till hösten kommer jag börja kolla upp om det faktiskt är möjligt att sätta planerna i verket. Varför skulle inte jag kunna göra det då så många andra kan liksom! Det är allt ni får veta än så länge..!
När det går utför
Talade med den där släktingen idag som jag nämnt här ett par gånger. Den som jag har så svårt för.. den som alltid beklagar sig över sitt och får allt att handla om honom.. den som är på örat 9 gånger av 10 när man pratar - vare sig klockan är 10 på morgonen eller 10 på kvällen.
Men jag är inte hjärtlös och nu tycker jag faktiskt synd om honom på riktigt. Han har gått ner 18 kg på 4 månader och väger nu ungefär lika mycket som jag (och jag är knappast någon sumobrottare). Blodtrycket är helt uppåt väggarna, han åker in och ut på sjukhus pga svimningsattacker. Och nej, det är inte cancer men däremot någon slags svulst i hjärnan (= icke tumör). Man kan faktiskt fråga sig hur länge till han kommer leva i det tillståndet och med den livsstilen. Och det är ju sorgligt.
Apropå en tyst blogg
Helgen som gick var både himmel och helvete varför jag är lite i ofas just nu. Behöver hitta tillbaka till ett tillstånd där jag känner mig trygg igen. Eftersom jag har valt att inte vara anonym i bloggen medför det att personer i mitt liv som jag skriver om ibland kan känna sig utsatta. Därför känner jag mig nödgad att inte blotta mina nära relationer fullt lika mycket i fortsättningen som jag gjort hittills. Jag kommer inte att skriva om detta igen eller förklara närmare vad det rör sig om.
Tack för de kommentarer jag fått! Kommer att besvara dessa snart.
Uppför dig som folk!
Jag skulle hemskt gärna vilja i så fall. Är nära explosionsgränsen då en viss person ringer, full innan lunch, och ska babbla på i evigheter om saker som han inte vet något om. Och beklaga sig. Och vända allt till att handla om honom själv. Jag vet - man väljer inte sitt kött och blod. Men det betyder inte att man måste acceptera deras beteende utan vidare. Kamma dig!
Varför man inte ska driva ett företag om man är ekonomiskt handikappad
Jag förstår att du är förbannad och besviken. Det skulle jag också vara. Jag är mycket tacksam om du trots allt vill fortsätta med "Det händer", vill du inte det så förstår jag.
Mvh
Jag vill ha min lön! Jag behöver min lön! För tre j**la månader sedan skulle jag ha fått betalt och det är bara ursäkter på varann! Varför jag inte bara lägger av? Därför att då har jag no chance in hell att få se de där pengarna någonsin.. nu har jag åtminstone en hållhake. Det värsta är ju att skulden tickar uppåt för varje vecka så jag kommer aldrig kunna lägga av utan att förlora minst några tusen. Skulle aldrig ha börjat med det där.. det är en ond cirkel.
