Kort uppdatering

Att det går meget godt med D. Dejt nr 4 på lördag-söndag då jeg åter åker hit. Det finns ingenting som heter "den perfekte mannen", men han är j**ligt nära.. Låt det här vara på riktigt.

Söndag: Och det blir en dejt nr 5 också, på onsdag! Jeg savner dig allereden, sa han då jag steg på tåget hem imorse och han åkte iväg på sin jakt. Kan inte den här känslan få hålla i sig.. alltid. Jag har även kommit på vem han är lik, vilket jag också sa till honom = boostat självförtroende. Oliver Bjerrehuus.. inte 100% look-alike, men det är någonting med ögonen och leendet.. snygga, snygga man!

Hm, kanske borde börja blogga på riktigt igen i alla fall - verkar ju inte kunna hålla mig väck!

Nej, jag bloggar fortfarande inte men..

Det är nog så. Att jag faller för honom. Och jag hoppas som jag aldrig har hoppats på något förut att han känner samma sak.



Jag har ju (tillfälligt?) slutat blogga, men..

.. kanske-kanske är det så att jag är lite förälskad. Och att jag om ett par timmar ska ta snälltåget till landsbyn där han bor och stanna tills imorgon. Skogspromenader i snölandskapet med hunden.. so not me, men man kan väl ändra sig? Kanske-kanske kan det här bli till något. Men bara kanske.


Hej då!

Seriöst, people! Tror ni att ni har att göra med ett "basket case"? Klaus (= Dansken) och jag är, sedan nästan en månad, inte tillsammans och jag intalar mig verkligen inte att jag "lever i ett förhållande och har en pojkvän" längre. Jag ser honom precis som han är och vill - i motsats till vad alla verkar tro - verkligen inte ha honom tillbaka som vi hade det förut! Vem vill ha en relation med någon som är så egocentrisk och som uttalat har sagt att han inte vill ha ett seriöst förhållande? Jag är ingen lallande idiot (eller "nickerdocka" som Louise uttrycker det) som bara förlåter och låter honom få precis vad han vill av mig, han vet precis vad jag tycker. Bara för att jag har använt bloggen som ett bollplank så innebär inte det att jag inte har låtit honom få en jäkla avhyvling också IRL då han betett sig som ett svin.

Däremot har vi jävligt bra sex och kul ihop när vi ses och därför fortsätter vi vara "vänner" om man nu kan kalla det så. Ärligt talat så struntar jag fullständigt i vad någon tycker om det så länge det passar mitt liv som det ser ut nu och jag mår bra av det. Och jag kommer inte från "dysfunktionella familjeförhållanden", my God! Säger ni det om alla vars föräldrar är skilda? Lever vi på 1800-talet?

Jag kommer sakna många av er och det är möjligt att jag kommer tillbaka i en eller annan form i ett annat forum då jag inte kan hålla mig borta längre. Den här bloggen har dock förvandlats till något jag inte kan sätta fingret på, men det är helt och hållet mitt fel som låtit den bli för personlig - ett misstag jag aldrig gör igen. Kommer såklart att fortsätta läsa era bloggar och jag finns ju på Facebook/mail. Ha det gott!


Början till slutet

Har funderat på att lägga ner det här. Bloggen alltså. Börjar kännas old, orkar inte göra om designen och jag skriver ju ändå bara om samma sak hela tiden. Kanske får börja om på ny kula någon annanstans istället. Ska tänka lite mer på saken.

Hur som helst, om en dryg timme kommer Dansken - ska möta honom vid Lergravsparken. Stannar till imorgon kväll eller lördag morgon (jag är ledig imorgon = har tagit ut flextid). Praaaaata är planen. Och nej, jag tror inte att jag kommer få honom att campera på golvet.. Ska hoppa in i duschen nu!

...

Ännu en gråthelg. Nu är jag visserligen sjuk, och har inte haft så mycket annat roligt för mig.. men är ändå väldigt trött på det! 1 ½ timmes samtal med Dansken igår kväll tog på krafterna. Naturligtvis tror han att jag försöker få honom tillbaka, men att vilja det och att sakna det vi hade är ändå två olika saker. Han vill gärna att jag ska träffa någon ("Då skulle vi vara i samma situation") och att vi ska vara vänner, sedan återstår det att se vad det blir för slags vänner. Han vet lika väl som jag att vi inte kan hålla oss ifrån varandra då vi befinner oss i samma rum, så det gör det ju minst sagt knepigt. Nu säger han i alla fall att han ska försöka komma hit i veckan som kommer, men vi får väl se om det blir av (min tillit till vad han säger numera har ju fått sig en smäll eller en miljon).

Väldigt obekvämt att hjärtat inte vill lyssna på hjärnan tycker jag. För jag inser ju innerst inne faran.

Och dig slösade jag 3 ½ år av mitt liv på

Sms för en stund sedan:

"Hej. Jag ringer dig ikväll. Är mycket upptagen just nu. Men kan inte komme denne helg. Men jag ringer senare."

Jag hatar dig. Hatar hatar hatar hatar hatar.