EN GRÅ VÄRLD
Ännu en dålig dag.. såpass att jag faktiskt överväger att börja med tabletterna (och då är det illa). Somnade först vid 7-tiden imorse och då jag klev upp för någon timme sedan började jag med att läsa ett mail från Klaus som skrev att han skulle få det svårt att komma upp i helgen som kommer. Frågade om han kunde få komma nästa helg.. replyade relativt avmätt tillbaka att det inte var så mycket mening med det eftersom jag ändå inte kommer att vara hemma (A är i Argentina = inhopp på restaurangen). Har ingen lust att träffas men ändå inte träffas liksom, då kan det vara. Hoppas han inte tog illa upp men just nu är det mesta mig likgiltigt.. Messat A om att jag inte kommer ikväll och nu funderar jag starkt på att bara krypa tillbaka ner i sängen och dra täcket över huvudet. Glömma bort världen och människorna i den.
[...]
Sömnlöshet.. Heart i min Meizu.. torra läppar.. klump i halsen. Gläntar på dörren till de där tankarna som trängs i det stängda hörnet i min hjärna. Där jag ständigt ökar diskutrymmet. Håller ändå tillbaka. Deletar sms men kan inte förmå mig att ta bort dem alla.. därifrån är steget inte långt till att deleta numret också. Är inte så stark. Ännu.
HÄLSOLÄGET
Dagen har ägnats åt lite "måsten".. först ner på redaktionen tokigt tidigt för att vara jag (9-tiden) eftersom de faktiskt var ute på lunch då jag var där i fredags (dessvärre var det något fel på min nyckel så jag kom inte in). Ordnade det som ordnas skulle på cirkus 20 minuter och stack sedan hem och kollapsade i stort sett i några timmar. Det är en sådan stor anspänning för mig att göra sådana saker just nu, ta itu med sådant som är kravfyllt, att förutom magontet och illamåendet som stundar innan så är jag dessutom helt slut efteråt - även om det rör sig om en såpass obetydlig sak.
Klockan 16 var det dags för min läkartid. Hon tyckte det var konstigt att jag fortfarande inte fått någon tid hos kuratorn (det har gått 4 veckor!) och skickade därför iväg remissen en gång till så nu får vi se vad som händer. Dessutom fick jag lite milda förebråelser för att jag fortfarande inte gått iväg och tagit några prover, jag skjuter ju upp saker i all oändlighet... samt att vi pratade lite om att jag kanske skulle ge medicinen en chans i alla fall - trots att jag egentligen inte känner mig "tillräckligt" dålig för att ta den. De här veckorna som förflutit sedan jag blev sjukskriven har varit bättre - om än inte precis fantastiska - även om jag fortfarande stressar upp mig och nojjar över i stort sett allt. Till slut sa jag ja till att låta henne skriva ut ett e-recept och jag ska hämta ut dem imorgon och göra ett försök i alla fall. Det kan ju knappast bli sämre.. eller ja, i själva verket kan det det eftersom det tydligen är vanligt att man kan uppleva en värre downperiod innan spiralen vänder uppåt. Det som skrämmer mig lite är att det inte handlar om att "prova på" något, antingen tar man pillrerna i typ ½ år (ökar dosen först under 4 veckor) för att de verkligen ska göra susen eller så kan man lika väl strunta i det. Så jag antar att då jag väl hämtat ut receptet och börjat finns det ingen riktig återvändo. Ska nog fundera lite till innan jag verkligen sätter igång, men det är bra att veta att jag har tillgång till medicin om jag skulle vilja.
Slutligen blev jag sjukskriven i ytterligare någon månad vilket var bra, det köper mig lite ytterligare tid att tänka.. Det är snart dags att trycka på "play"-knappen i mitt liv igen, jag måste göra det helt enkelt. Om jag bara visste vilken musik jag ville spela..
Klockan 16 var det dags för min läkartid. Hon tyckte det var konstigt att jag fortfarande inte fått någon tid hos kuratorn (det har gått 4 veckor!) och skickade därför iväg remissen en gång till så nu får vi se vad som händer. Dessutom fick jag lite milda förebråelser för att jag fortfarande inte gått iväg och tagit några prover, jag skjuter ju upp saker i all oändlighet... samt att vi pratade lite om att jag kanske skulle ge medicinen en chans i alla fall - trots att jag egentligen inte känner mig "tillräckligt" dålig för att ta den. De här veckorna som förflutit sedan jag blev sjukskriven har varit bättre - om än inte precis fantastiska - även om jag fortfarande stressar upp mig och nojjar över i stort sett allt. Till slut sa jag ja till att låta henne skriva ut ett e-recept och jag ska hämta ut dem imorgon och göra ett försök i alla fall. Det kan ju knappast bli sämre.. eller ja, i själva verket kan det det eftersom det tydligen är vanligt att man kan uppleva en värre downperiod innan spiralen vänder uppåt. Det som skrämmer mig lite är att det inte handlar om att "prova på" något, antingen tar man pillrerna i typ ½ år (ökar dosen först under 4 veckor) för att de verkligen ska göra susen eller så kan man lika väl strunta i det. Så jag antar att då jag väl hämtat ut receptet och börjat finns det ingen riktig återvändo. Ska nog fundera lite till innan jag verkligen sätter igång, men det är bra att veta att jag har tillgång till medicin om jag skulle vilja.
Slutligen blev jag sjukskriven i ytterligare någon månad vilket var bra, det köper mig lite ytterligare tid att tänka.. Det är snart dags att trycka på "play"-knappen i mitt liv igen, jag måste göra det helt enkelt. Om jag bara visste vilken musik jag ville spela..
DÄMPA ÅNGESTEN?
ETT STEG I TAGET
Åkte ner till tidningen igår för att berätta lite mer om varför jag inte kommer dit mer + kolla av mejlen och delegera pågående knäck till redaktionschefen. Hade riktigt ont i magen innan över att behöva göra det men det var inte alls så farligt.. chefis var på kundbesök så jag och Kenneth satt ner och pratade ett tag och han kom med en hel del intressanta infallsvinklar till varför det har blivit som det blivit. Dessutom tyckte han absolut att jag borde överväga att börja med medicin som läkaren föreslog.. alla andra som jag pratat med har avrått mig tills det verkligen inte går längre och själv går jag nog också på den linjen. Samtalsterapi känns som ett bättre första steg.
Hur som helst erbjöd han mig att åtminstone fortsätta göra "Det händer.." (kalendarium) eftersom det är "pill" som de andra inte riktigt har tid med och det innebär inte att jag behöver ha med folk att göra, man kollar upp det på nätet + får tips via mail. Det tar emot lite att fortsätta behöva ha en deadline även om det är för en så liten sak men kunde inte säga nej.. dessutom får jag ju en (blygsam) slant för det varannan vecka och det kan ju behövas. Då det känns bättre får jag även frilansa och göra andra saker om jag vill och det kan ju vara värt att fundera lite på även om jag just nu inte orkar ha sådana krav på mig själv som det innebär att skriva artiklar. En sak i taget.
Hur som helst erbjöd han mig att åtminstone fortsätta göra "Det händer.." (kalendarium) eftersom det är "pill" som de andra inte riktigt har tid med och det innebär inte att jag behöver ha med folk att göra, man kollar upp det på nätet + får tips via mail. Det tar emot lite att fortsätta behöva ha en deadline även om det är för en så liten sak men kunde inte säga nej.. dessutom får jag ju en (blygsam) slant för det varannan vecka och det kan ju behövas. Då det känns bättre får jag även frilansa och göra andra saker om jag vill och det kan ju vara värt att fundera lite på även om jag just nu inte orkar ha sådana krav på mig själv som det innebär att skriva artiklar. En sak i taget.
I DID IT!
Beslutade mig till sist för att "face the demons" och inte skjuta upp det längre.. imorse ringde jag äntligen vårdcentralen (stort tack till Sara som erbjöd sig att ringa i mitt ställe - det värmde verkligen!). Efter att först ha pratat med gulliga sköterskan Camilla (gillar henne verkligen, synd att inte hon är läkare istället) om att jag ville byta husläkare fick jag direktnumret till en annan vid namn Astrid. Efter att ha suttit i telefonkö i evigheter fick jag besked om att nästa lediga tid hon hade var först den 10 mars! Suck.. fick ringa tillbaka till Camilla och lyckades få en tid idag hos samma läkare (men en "kortis-tid" på 15 min), märkligt det där med regler och byråkrati - att läkaren själv inte kan lämna ut sina egna akuttider.
Hur som helst traskade jag upp dit i snögloppet, kom in till läkaren nästan direkt och ja.. det gick väl bra antar jag. Tårarna började falla på direkten - lite pinsamt - men hon var bra på att lyssna och ställde en massa frågor om allt möjligt. Vill inte gå in på det mer än så men det slutade med att hon skickade iväg en remiss till kurator och sjukskrev mig fram till den 20 mars till att börja med. Dessutom ska jag iväg till en annan vårdcentral imorgon eller på fredag och ta lite prover för bl a näringsbrist. Ringde upp både min praktiksamordnare och tidningen då jag kom hem så det är fixat.. måste dock gå ner till redaktionen senare i veckan och ordna upp saker och ting, delegera uppgifter etc. Det känns som om jag lämnar dem i sticket men vad ska jag göra? Talade även med mamma lite tidigare som sa att jag måste tänka på mig själv nu och det är väl så. Samtidigt som en sten har lyfts från mitt hjärta för att jag slipper alla krav för ett tag så finns oron kvar för vad som händer sedan och hur jag ska komma igenom det här. Kan inte slappna av helt enkelt men det kanske tar ett par dagar. Nu är det gjort i alla fall.
Hur som helst traskade jag upp dit i snögloppet, kom in till läkaren nästan direkt och ja.. det gick väl bra antar jag. Tårarna började falla på direkten - lite pinsamt - men hon var bra på att lyssna och ställde en massa frågor om allt möjligt. Vill inte gå in på det mer än så men det slutade med att hon skickade iväg en remiss till kurator och sjukskrev mig fram till den 20 mars till att börja med. Dessutom ska jag iväg till en annan vårdcentral imorgon eller på fredag och ta lite prover för bl a näringsbrist. Ringde upp både min praktiksamordnare och tidningen då jag kom hem så det är fixat.. måste dock gå ner till redaktionen senare i veckan och ordna upp saker och ting, delegera uppgifter etc. Det känns som om jag lämnar dem i sticket men vad ska jag göra? Talade även med mamma lite tidigare som sa att jag måste tänka på mig själv nu och det är väl så. Samtidigt som en sten har lyfts från mitt hjärta för att jag slipper alla krav för ett tag så finns oron kvar för vad som händer sedan och hur jag ska komma igenom det här. Kan inte slappna av helt enkelt men det kanske tar ett par dagar. Nu är det gjort i alla fall.
LYSSNA PÅ SIGNALERNA..
För en gångs skull lyssnade jag till kroppens (psykets?) signaler och stannade hemma då jag i morse kände magen krampa och illamående komma vid tanken på att sitta på jobbet en hel dag. Mejlade redaktionen och skrev att det rörde sig om privata problem men har inte vågat kolla mailboxen för att kolla vad jag fick för svar tillbaka (är hemskt feg då det handlar om sådant). De har inte ringt i alla fall. Tänkte messa A också och tala om att jag inte kunde komma till restaurangen ikväll men han hann före och undrade vilken tid jag skulle komma eftersom de hade en beställning på 10 pers kl 6 och det dubbla en timme senare.. Så jag har inget val, hoppas på att jag klarar det och inte börjar lipa om någonting går fel (risken för det är rätt stor). Ska verkligen försöka ta mig i kragen imorgon och ringa till vårdcentralen.. Om jag inte vore så himla rädd för att de inte kommer tro mig bara.
VÄLDIGT PERSONLIGT
Klandrar er inte om ni börjar lessna på att läsa om mina olyckor hela tiden, t o m darling K påpekade lite försynt häromdagen att "du måste försöka se det positivt" (fast på danska). Men faktum är att jag är verkligen nere i en svacka just nu och hur jag ska komma ur den vet jag inte riktigt. Dessutom får jag flashbacks till hur jag mådde för ett par år sedan och där vill jag verkligen inte hamna igen. Kanske ska ta en liten recap - och det här är rätt personligt (för att inte säga privat).
Hösten 2002 i samband med att jag flyttade till Skövde inträffade en massa jobbiga saker i ett sjok.. min farmor dog strax innan min 23-årsdag, massa strul med min pappa (som jag inte har speciellt bra kontakt med, något som iofs inte rör mig nämnvärt), fick reda på att killen jag råkat falla för (den notoriske "upptagna mannen") hade sambo + kotte, blev osams med min närmaste vän (vi talade inte med varann på nio månader).. allt inom loppet av en dryg vecka. Det kan väl få vem som helst att bli lite instabil - själv hamnade jag i något som väl närmast kan beskrivas som en depression. Orkade ingenting, isolerade mig, kom efter i skolan, ville mest vara hemma och sova/gråta hela dagarna. Dumt nog gick jag aldrig och sökte hjälp utan höll på sådär i 6-7 månader tills det en dag helt plötsligt började kännas lättare.. Sedan var allt okej i något år tills det av någon anledning började kännas hopplöst igen, det var då jag bestämde mig för att flytta hem till Stockholm för att jag trodde det skulle hjälpa - att deppigheten berodde på vantrivsel. Det gjorde verkligen susen, trots att jag blev arbetslös gjorde det liksom ingenting för jag trivdes med livet i alla fall.
Nu har den där känslan av meningslöshet börjat komma tillbaka. För en dryg vecka sedan fick jag besked om att det inte blir något av med den där fasta anställningen på tidningen i alla fall. Det är lite komplicerat men kontentan är att de inte har råd att anställa mig med det anställningsstöd från AF som är aktuellt (50% av lönen eller 350:-/dag), det räcker inte till min lön helt enkelt. Hade min praktiksamordnare tagit reda på vad som gällde från början hade det aldrig varit tal om anställning till att börja med men tack vare hans inkompetens har jag nu inte sökt några jobb sedan mitten av oktober då jag fick besked om att det skulle ordna sig med det här. Alltså är jag tillbaka på ruta ett och får börja söka jobb igen. Tills vidare är praktiken förlängd och jag jobbar alltså gratis ett tag till vilket känns för j**ligt. Men de på tidningen är ju glada förstås. De kan erbjuda mig timmar eller frilans sedan, då jag väl får ett "riktigt" jobb. Ska jag vara helt ärlig känner jag egentligen att journalistyrket inte passar mig perfekt i alla fall. Visst, jag "kan" skriva rent praktiskt/tekniskt men jag är nog inte rätt person för ett sådant jobb i grunden, är inte så "gåpåig" som man nog måste vara har jag insett. Men det var ett fast jobb det rörde sig om och det hade i alla fall varit en bra språngbräda.
Så.. vad i all världen gör jag nu? "Börjar om från början - börjar om på nytt?" Om jag nu orkar..
Hösten 2002 i samband med att jag flyttade till Skövde inträffade en massa jobbiga saker i ett sjok.. min farmor dog strax innan min 23-årsdag, massa strul med min pappa (som jag inte har speciellt bra kontakt med, något som iofs inte rör mig nämnvärt), fick reda på att killen jag råkat falla för (den notoriske "upptagna mannen") hade sambo + kotte, blev osams med min närmaste vän (vi talade inte med varann på nio månader).. allt inom loppet av en dryg vecka. Det kan väl få vem som helst att bli lite instabil - själv hamnade jag i något som väl närmast kan beskrivas som en depression. Orkade ingenting, isolerade mig, kom efter i skolan, ville mest vara hemma och sova/gråta hela dagarna. Dumt nog gick jag aldrig och sökte hjälp utan höll på sådär i 6-7 månader tills det en dag helt plötsligt började kännas lättare.. Sedan var allt okej i något år tills det av någon anledning började kännas hopplöst igen, det var då jag bestämde mig för att flytta hem till Stockholm för att jag trodde det skulle hjälpa - att deppigheten berodde på vantrivsel. Det gjorde verkligen susen, trots att jag blev arbetslös gjorde det liksom ingenting för jag trivdes med livet i alla fall.
Nu har den där känslan av meningslöshet börjat komma tillbaka. För en dryg vecka sedan fick jag besked om att det inte blir något av med den där fasta anställningen på tidningen i alla fall. Det är lite komplicerat men kontentan är att de inte har råd att anställa mig med det anställningsstöd från AF som är aktuellt (50% av lönen eller 350:-/dag), det räcker inte till min lön helt enkelt. Hade min praktiksamordnare tagit reda på vad som gällde från början hade det aldrig varit tal om anställning till att börja med men tack vare hans inkompetens har jag nu inte sökt några jobb sedan mitten av oktober då jag fick besked om att det skulle ordna sig med det här. Alltså är jag tillbaka på ruta ett och får börja söka jobb igen. Tills vidare är praktiken förlängd och jag jobbar alltså gratis ett tag till vilket känns för j**ligt. Men de på tidningen är ju glada förstås. De kan erbjuda mig timmar eller frilans sedan, då jag väl får ett "riktigt" jobb. Ska jag vara helt ärlig känner jag egentligen att journalistyrket inte passar mig perfekt i alla fall. Visst, jag "kan" skriva rent praktiskt/tekniskt men jag är nog inte rätt person för ett sådant jobb i grunden, är inte så "gåpåig" som man nog måste vara har jag insett. Men det var ett fast jobb det rörde sig om och det hade i alla fall varit en bra språngbräda.
Så.. vad i all världen gör jag nu? "Börjar om från början - börjar om på nytt?" Om jag nu orkar..
EXISTENTIELLA TANKAR
Brist på motivation genomsyrar tillvaron för närvarande och det är svårt att se ett ljus i mörkret.. K lyssnar och förstår varför det kliar i hela mitt väsen, vi tänker väldigt lika på många plan och delar av våra samtal handlar om vår längtan att bara göra oss av med allt vi äger och har och ge oss av. In i en okänd framtid. Om det inte vore för att.. ja, såklart finns det ett "om"! Vad händer då man tröttnat på det okända och längtar tillbaka till tryggheten? Fast bostad, fast jobb, rutiner.. och då ingenting finns kvar? Det var ju faktiskt det jag var i så stort behov av för bara ett år sedan och nu då jag har det (inte riktigt, men nästan) vill jag bara ha något annat, något mer. Samtidigt som jag i vissa avseenden fortfarande är i behov av en fast punkt i tillvaron. Vad svårt det verkar vara att kombinera längtan efter frihet och trygghetsbehovet!
Igår såg jag en film - Reconstruction - som fick mig att fundera ännu mer på allt det här. Är det värt att göra vilka uppoffringar som helst för att göra det man tror att man vill? Hur kan man vara så säker på att det är det man vill då man inte har provat? Jag antar att det till syvende och sist handlar om mod. Tveksamheten får nog tolkas som att jag inte är riktigt redo att hoppa utför det där stupet än, in i det okända.. Framför allt måste jag nog bestämma mig för vad det är jag vill först. För då beslutet väl är taget finns det nog ingen återvändo. Öppet köp kanske...?
BARNSNACK IGEN
Av någon anledning verkar K och jag snöa in på ämnet barn titt som tätt. Inte som i "är det inte dags att skaffa en telning snart, älskling?" men jag pratar ibland om "mina" aupair-barn i Zürich, han pratar om sin dotter.. och nån kväll sa han t o m (på skämt) att det kanske vore dags att börja prata om vad våra framtida avkommor ska heta. Som jag har skrivit om förut så är det här ämnet inte helt lätt i vårt fall. Även om det är åtminstone 5-10 år kvar tills det är aktuellt med barn för min del så vet han att det stör mig lite grann att han är steriliserad.. tror dessutom att han kanske oroar sig lite över att jag skulle överväga att lämna honom för det. Kvällen i Köpenhamn frågade han helt plötsligt hur jag såg på möjligheten att använda mig av en s k spermabank (rent generellt, men det låg nog lite allvar i det). I Sverige finns det ju inga sådana i ordets rätta bemärkelse (nåja) men det gör det tydligen i Danmark. Funderade lite och kom sedan fram till att för min del skulle något sådant inte vara aktuellt - av flera orsaker:
1. Ska jag skaffa barn med någon jag älskar vill jag naturligtvis att han ska vara pappan. Säger sig självt.
2. Poängtera att ett par använder sig av en spermabank, får barn och en tid senare spricker relationen. Hur enkelt är det då inte för mannen att bara strunta i sitt ansvar och säga att "det är ändå inte mitt barn - you're on your own". Eller överhuvudtaget om man får problem så känns det som om barnet skulle kunna användas som ett "vapen".
3. Man vet ju aldrig vad för "skräp" man kan få. Donatorn kan ju ha sinnessjukdom, cancer eller vad som helst i släkten. Kanske låter ytligt, men det kan faktiskt spela in.
Så nej, ingen spermabank för min del. Vad säger ni? Skulle ni göra det? (Ja, M - jag vet att i t ex din situation är det en annan sak).
1. Ska jag skaffa barn med någon jag älskar vill jag naturligtvis att han ska vara pappan. Säger sig självt.
2. Poängtera att ett par använder sig av en spermabank, får barn och en tid senare spricker relationen. Hur enkelt är det då inte för mannen att bara strunta i sitt ansvar och säga att "det är ändå inte mitt barn - you're on your own". Eller överhuvudtaget om man får problem så känns det som om barnet skulle kunna användas som ett "vapen".
3. Man vet ju aldrig vad för "skräp" man kan få. Donatorn kan ju ha sinnessjukdom, cancer eller vad som helst i släkten. Kanske låter ytligt, men det kan faktiskt spela in.
Så nej, ingen spermabank för min del. Vad säger ni? Skulle ni göra det? (Ja, M - jag vet att i t ex din situation är det en annan sak).
NYÅRSLÖFTEN 2006
Naturligtvis gick inte heller nyår 05/06 till historien som ett av de mer minnesvärda.. jag har aldrig firat en riktigt lyckad nyårsafton - varför? - utan av någon anledning är just den kvällen alltid förknippad med en massa ångest för min del. Lovar alltid mig själv (precis som efter varje jul) att "nästa år ska det minsann bli andra bullar av, då ska jag fira som jag vill - med den/de person/-er jag känner för att tillbringa dagen med" etc etc. Och det slutar såklart alltid med wishful thinking för året efter är det samma visa igen. Hur som helst, igår kväll grät jag bara en liten skvätt och funderade bara en kort stund på att gå upp och ställa mig på motorvägen så det får väl anses som en förbättring jämfört med året innan. Det är allt jag säger om det, var så beige att jag väljer att istället blicka framåt mot det nya året.. har funderat ihop en hel drös nyårslöften som jag tänker göra mitt allra bästa för att hålla för en gångs skull (också wishful thinking men tänkte att jag skulle låta mig invaggas i falsk trygghet fram till.. säg trettondagen åtminstone).
Så, under nådens år 2006 tänker jag helt bestämt:
1. Börja träna
Mitt "sluta röka"-löfte. Nej, jag behöver inte alls gå ner i vikt (även om jag nog lagt på mig nåt kg under julhelgen, vilket ingen ser en skymt av påstår de) men skulle må väldigt bra av att röra på mig mer än vad jag gör/hinner. Det behöver inte alls vara gym 3 ggr/veckan el dyl men skulle nog både sova bättre och kunna koncentrera mig mer på vad jag gör om jag blev lite mer "sportig". Börja i långsam takt (typ promenader till jobbet) och sedan öka på är min plan.
2. Förbättra mina matvanor
Kopplat till första löftet, skulle må klart mycket bättre av en något förändrad kosthållning. Är en kolhydratjunkie och tänker börja med att försöka skära ner på allt bröd, ris, pasta etc som jag sätter i mig. Åtminstone kvällstid först och främst. Behöver äta mer frukt och grönsaker också. Och få i mig mer vätska.
3. Bli bättre på att hålla rent och snyggt här hemma
Dålig på att plocka undan saker efter mig ibland.. jag som är så perfektionistisk i övrigt och mår bäst av att ha ordning omkring mig. Måste bli bättring så slipper jag panikstäda varje gång jag får besök.
4. Fundera över mina mål i livet
Oj, oj - big one! Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra.. och journalistkneget känns inte helt rätt (även om det är en "stor chans") så det är dags att försöka komma fram till vad jag vill med mitt liv egentligen. I stora drag åtminstone.
5. Bli bättre på att höra av mig till viktiga människor i mitt liv
Återuppta kontakten med viktiga människor jag tidigare mist den med då jag varit för asocial och uppgiven för att orka ta tag i någonting (läs: en stor del av tiden i Skövde).
6. Satsa på min relation
En självklarhet.
7. Skära av alla känslomässiga band till en viss person en gång för alla
Redan till kanske 75% genomfört eftersom jag slog alla blå dunster ur ögonen under 2005 och konfronterade mig själv med det faktum att det aldrig någonsin kommer att bli vi två. Ser det som alla andra har sett hela tiden: var det meningen att det skulle ha blivit någonting hade det redan blivit det (det har gått 3 1/2 år!), trots alla bedyranden (fortfarande!) att han tror det kommer att bli vi har han inte gjort ett dyft på hela tiden för att få det att bli så. Och det var aldrig upp till mig - det var honom jag väntade på. Fullständigt bortkastade år som jag kunde ägnat åt annat än att vara olycklig för hans skull. Så nu satsar jag på den andra mannen som är kär i mig och vill vara med mig. Trots att "en viss person" agerar olyckskorp och inte skräder orden då han anser att jag satsar på fel häst.
Det var väl de stora så att säga.. sedan tillkommer givetvis små parenteser av mindre vikt typ
- Sluta köpa skräpkläder från H&MRowells du ändå inte vill ha och som faller i bitar efter 1/2 år
- Sitt inte och slösurfa då det finns bättre saker att ta sig för
- Lär dig att sminka snygga sotiga ögon
- Bli bättre på att sköta om dina skor
- Rengör dina sminkborstar oftare
Hm, då ska jag väl vara redo för 2006 då..
Så, under nådens år 2006 tänker jag helt bestämt:
1. Börja träna
Mitt "sluta röka"-löfte. Nej, jag behöver inte alls gå ner i vikt (även om jag nog lagt på mig nåt kg under julhelgen, vilket ingen ser en skymt av påstår de) men skulle må väldigt bra av att röra på mig mer än vad jag gör/hinner. Det behöver inte alls vara gym 3 ggr/veckan el dyl men skulle nog både sova bättre och kunna koncentrera mig mer på vad jag gör om jag blev lite mer "sportig". Börja i långsam takt (typ promenader till jobbet) och sedan öka på är min plan.
2. Förbättra mina matvanor
Kopplat till första löftet, skulle må klart mycket bättre av en något förändrad kosthållning. Är en kolhydratjunkie och tänker börja med att försöka skära ner på allt bröd, ris, pasta etc som jag sätter i mig. Åtminstone kvällstid först och främst. Behöver äta mer frukt och grönsaker också. Och få i mig mer vätska.
3. Bli bättre på att hålla rent och snyggt här hemma
Dålig på att plocka undan saker efter mig ibland.. jag som är så perfektionistisk i övrigt och mår bäst av att ha ordning omkring mig. Måste bli bättring så slipper jag panikstäda varje gång jag får besök.
4. Fundera över mina mål i livet
Oj, oj - big one! Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra.. och journalistkneget känns inte helt rätt (även om det är en "stor chans") så det är dags att försöka komma fram till vad jag vill med mitt liv egentligen. I stora drag åtminstone.
5. Bli bättre på att höra av mig till viktiga människor i mitt liv
Återuppta kontakten med viktiga människor jag tidigare mist den med då jag varit för asocial och uppgiven för att orka ta tag i någonting (läs: en stor del av tiden i Skövde).
6. Satsa på min relation
En självklarhet.
7. Skära av alla känslomässiga band till en viss person en gång för alla
Redan till kanske 75% genomfört eftersom jag slog alla blå dunster ur ögonen under 2005 och konfronterade mig själv med det faktum att det aldrig någonsin kommer att bli vi två. Ser det som alla andra har sett hela tiden: var det meningen att det skulle ha blivit någonting hade det redan blivit det (det har gått 3 1/2 år!), trots alla bedyranden (fortfarande!) att han tror det kommer att bli vi har han inte gjort ett dyft på hela tiden för att få det att bli så. Och det var aldrig upp till mig - det var honom jag väntade på. Fullständigt bortkastade år som jag kunde ägnat åt annat än att vara olycklig för hans skull. Så nu satsar jag på den andra mannen som är kär i mig och vill vara med mig. Trots att "en viss person" agerar olyckskorp och inte skräder orden då han anser att jag satsar på fel häst.
Det var väl de stora så att säga.. sedan tillkommer givetvis små parenteser av mindre vikt typ
- Sluta köpa skräpkläder från H&MRowells du ändå inte vill ha och som faller i bitar efter 1/2 år
- Sitt inte och slösurfa då det finns bättre saker att ta sig för
- Lär dig att sminka snygga sotiga ögon
- Bli bättre på att sköta om dina skor
- Rengör dina sminkborstar oftare
Hm, då ska jag väl vara redo för 2006 då..
HÖRRU DU!!!
Då jag ändå är såhär heligt förbannad kan jag ju passa på att fråga en viss person...
Antar att du vill att vi don't give a damn om varandras liv nu eller? Struntar man att svara på mess där jag bl a påpekar just hur fucking ohyfsat det är att låta det gå dagar.. veckor.. innan man svarar kan man ju dra den slutsatsen. Dessutom vet du precis vilka sorts mess jag verkligen vill ha svar på. Men du bara nonchar det ändå. Och jag tror inte ett jota på att det är för att du vill vara "ädel" och låta mig vara lycklig ifred. Det kallas bara maktmissbruk. Pucko.
Antar att du vill att vi don't give a damn om varandras liv nu eller? Struntar man att svara på mess där jag bl a påpekar just hur fucking ohyfsat det är att låta det gå dagar.. veckor.. innan man svarar kan man ju dra den slutsatsen. Dessutom vet du precis vilka sorts mess jag verkligen vill ha svar på. Men du bara nonchar det ändå. Och jag tror inte ett jota på att det är för att du vill vara "ädel" och låta mig vara lycklig ifred. Det kallas bara maktmissbruk. Pucko.
JAG HAR INGET LIV
Det slog mig precis. Rubriken alltså. För mitt liv är verkligen inte mycket att hänga i julgranen just nu och i synnerhet inte de närmaste tre veckorna eller så. Som de flesta av er vet praktiserar jag på en lokaltidning dagtid och jobbar extra på en restaurang lite då och då... i princip varje torsdag/lördag + vissa fredagar har det faktiskt blivit på senaste tiden. Imorgon åker dessutom A, killen som driver restaurangen, till Argentina vilket innebär att det blir svårt för mig att tacka nej till att jobba då de verkligen behöver mig... vilket troligtvis är tisdag-/torsdag-/fredag-/lördagkvällar tills han kommer tillbaka. Med risk för att låta gnällig men det är inte kul att först jobba hela dagen för att sedan, då man slutar, åka till det andra jobbet (och knappt hinna äta emellan) fram till typ midnatt... komma i säng vid 1-halv 2 för att sedan masa sig upp vid 7 och göra samma sak igen. Och nej, jag kan inte tacka nej till att jobba extra om jag inte verkligen måste.. tjänar ju ingenting på tidningsjobbet så utan restaurangen skulle det vara magert. Jag antar att man får trösta sig med att det inte är för alltid... det bästa vore om jag kunde få ett "riktigt" jobb (antingen betalt på tidningen eller någon annanstans) efter nyår då praktiken slutar så jag hade råd att sluta på restaurangen. Trivs egentligen rätt bra där... men det funkar ju inte att helt noncha sin hälsa heller, eller sitt sociala liv för den delen vilket jag verkligen känner att jag gör! Det är bara att hoppas att vännerna finns kvar sedan också...
MED HJÄRTAT PÅ UTSIDAN AV KROPPEN
Det var då sjutton vilken övertro alla tycks ha på mig och mina förmågor numera. Jag får fett med pepp... fett med förståelse... fett med kärlek och omtanke... men känner mig trots det inte som något annat än en bekräftelsetörstande parasit som hela tiden gapar efter mer och stampar med foten i marken som en liten unge då jag inte får som jag vill. På utsidan är allt glättigt och fine and dandy, på insidan gapar något som påminner väldigt mycket om ett svart hål som inte vill fyllas igen hur mycket jag än försöker ersätta ursprungsinnehållet med något annat. Man tycker att jag borde ha vant mig vid den där tomma, ekande känslan efter så lång tid och ge upp försöken att få tillbaka det jag förlorade. Men inte då... utsätter mig själv för samma sak om och om igen - det bor nog en liten masochist här tror jag. Vad är det man brukar säga - "Kan man inte få det man vill ha får man nöja sig med det man får". Det är så kört det här att vi borde hitta ett nytt ord för kört.
KRIGET I IRAK VAR OCKSÅ MITT FEL
Jag går ständigt runt med någon form av dåligt samvete eller ångest för någonting som borde/måste göras men inte blir gjort. Då jag pluggade handlade det om att jag aldrig orkade traggla mig igenom alla massiva mängder med text man egentligen skulle läsa och som alla andra gjorde. Jag läste det minsta jag kunde läsa för att klara mig och det gick alltid skitbra, fick aldrig underkänt på en tenta utan snarare VG. Det där sista fick mig också att skämmas. Betygen alltså, att jag gjorde bättre ifrån mig än alla andra som suttit på biblioteket i timmar och läst medan jag pluggat hemma i sängen klockan 4 på morgonen. Det måste ju innebära att mitt betyg inte var lika mycket värt som de andras resonerade jag. Notera också att jag egentligen ville läsa de där mängderna som alla andra gjorde. Jag ville vara påläst och lära för livet, inte bara plugga för pluggandets skull á la gymnasiet. Det är orsaken till att jag går till biblioteket nu och lånar kurslitteratur jag skulle ha läst då, för att inte ha missat någonting liksom.
En annan del av mitt dåliga samvete rör familj och vänner. Jag är inte speciellt familjekär till min person, har aldrig hållt med om ordspråket "Blod är tjockare än vatten" och blir dödligt uttråkad då jag tvingas umgås med människor jag egentligen inte har en bokstav gemensamt med - bara för att vi råkar vara släkt. Trots det är jag blödig och vill helst bara gå och gömma mig bakom en sten då släktingar frågar gång på gång om jag inte kan komma och hälsa på för det var så länge sedan... Jag är duktig på att komma ihåg födelsedagar, skickar alltid kort och presenter - kanske för att döva det där dåliga samvetet. Men att höra av mig i vardagen, nej... Överhuvudtaget är det svårt det där, att höra av sig till människor man egentligen vill höra av sig till och det blir svårare och svårare ju längre tiden går. De flesta av mina bättre vänner bor i andra städer eller t o m andra länder och de bleknar bort ju sämre jag är på att höra av mig. En del av de vänner som bor i samma stad är också på väg bort och visst - det är inte bara upp till mig, det där med att höra av sig men jag skulle kunna ta tag i det och se till att vi inte tappar kontakten. Men av någon anledning skjuts det bara på framtiden och så går tiden... Och jag får dåligt samvete.
Jag har ångest och dåligt samvete över en massa andra saker mellan himmel och jord också. Att jag är så dålig på att hålla efter saker och ting här hemma och prioriterar att sitta framför datorn. Att jag inte söker jobb i samma utsträckning som jag borde. Att jag skjuter upp att svara på mail. Att jag hellre köper saker till mig själv då jag borde använda pengarna till att betala tillbaka det jag är skyldig mamma sedan flytten. Att jag borde äta nyttigare mat. Men mest av allt har jag dåligt samvete över känslor som finns eller inte finns där då det borde vara tvärtom. Och det plågar mig verkligen.
En annan del av mitt dåliga samvete rör familj och vänner. Jag är inte speciellt familjekär till min person, har aldrig hållt med om ordspråket "Blod är tjockare än vatten" och blir dödligt uttråkad då jag tvingas umgås med människor jag egentligen inte har en bokstav gemensamt med - bara för att vi råkar vara släkt. Trots det är jag blödig och vill helst bara gå och gömma mig bakom en sten då släktingar frågar gång på gång om jag inte kan komma och hälsa på för det var så länge sedan... Jag är duktig på att komma ihåg födelsedagar, skickar alltid kort och presenter - kanske för att döva det där dåliga samvetet. Men att höra av mig i vardagen, nej... Överhuvudtaget är det svårt det där, att höra av sig till människor man egentligen vill höra av sig till och det blir svårare och svårare ju längre tiden går. De flesta av mina bättre vänner bor i andra städer eller t o m andra länder och de bleknar bort ju sämre jag är på att höra av mig. En del av de vänner som bor i samma stad är också på väg bort och visst - det är inte bara upp till mig, det där med att höra av sig men jag skulle kunna ta tag i det och se till att vi inte tappar kontakten. Men av någon anledning skjuts det bara på framtiden och så går tiden... Och jag får dåligt samvete.
Jag har ångest och dåligt samvete över en massa andra saker mellan himmel och jord också. Att jag är så dålig på att hålla efter saker och ting här hemma och prioriterar att sitta framför datorn. Att jag inte söker jobb i samma utsträckning som jag borde. Att jag skjuter upp att svara på mail. Att jag hellre köper saker till mig själv då jag borde använda pengarna till att betala tillbaka det jag är skyldig mamma sedan flytten. Att jag borde äta nyttigare mat. Men mest av allt har jag dåligt samvete över känslor som finns eller inte finns där då det borde vara tvärtom. Och det plågar mig verkligen.
ÅNGEST I NATTEN
Det har visst blivit lite tunt med bloggandet även efter det att K drog hem till goa Jötteborj (via Östersund/Åre) i torsdags och det har sina orsaker i och med att jag känner mig så fucking oinspirerad och ofokuserad just nu. Har så smått börjat öppna ögonen för det faktum att livet på något sätt pågår utan mig... eller det vill säga, jag existerar mitt i det men liksom innesluten i en jättebubbla där luften snart kommer ta slut om jag (för det är bara jag som kan göra det) inte sticker hål på den med något vasst så den upplöses och försvinner i tomma intet. Och jag kan andas fritt. Och känna att det finns en mening med allt.
Att gå en lång tid utan något meningsfullt att ta sig för och utan att känna att man utvecklas såväl mentalt som intellektuellt kan få vem som helst att tappa modet och smälta till en liten blöt fläck. Rent konkret så förhåller det sig helt enkelt på det viset att jag är arbetslös. Nästan-arbetslös kan man kanske säga eftersom allt jag lyckats skrapa ihop på de 8-9 månader som gått sedan jag lämnade Skövde är ett sketet extrajobb på restaurang där jag jobbar livet ur mig de flesta torsdag- och lördagskvällar utan ens så mycket som fem minuters vila och utan att utföra några kvalificerade uppgifter överhuvudtaget. Missförstå mig rätt, jag är väldigt tacksam mot min vän A som driver stället och gav mig jobbet och jag trivs oftast rätt hyfsat men det är no-way-in-hell att det jobbet är värt de 200 000 i studieskulder jag skaffade mig under 2.5 år i Skövde (+ Komvux och folkhögskola innan dess). Det som suger allra värst är att alla andra jobb jag söker (fast som synes inte fått) spelar ungefär i samma liga (i stil med typ TM-försäljare, receptionist, butikssäljare..). Inte det att de är okvalificerade, men det är jobb jag hade kunnat söka innan jag slösade bort flera år av mitt liv på en utbildning som uppenbarligen inte är till någon nytta alls! Hörs det att jag är bitter...?
Som läget är nu är det beslutat att jag ska på praktik för att lättare kunna komma in på arbetsmarknaden igen. Syftet (åtminstone officiellt) är att jag ska skaffa mig referenser och kontakter som ska hjälpa mig att få ett "riktigt" jobb sedan. Dessutom ser det bättre ut för en arbetsgivare att den sökande inte går sysslolös. So far so good. Hade ett möte där jag fick skriva en "önskelista" på branscher där jag skulle kunna tänka mig att praktisera. Där ingick bl a reklambyrå eller annat mediaföretag, fastighetsbyrå eller bostadsbolag, tidning, lite längre ner på listan (de tyckte jag hade för höga krav) detaljhandel, hudvårdssalong.. Då det var gjort tog praktiksamordnaren till orda igen, gnällde över hur svårt det skulle bli att hitta en praktikplats åt mig inom de områden jag var intresserad av men att han däremot skulle kunna ordna en plats åt mig på ett äldreboende eller ett dagis. Are you kidding me?! HUR I ALL VÄRLDEN ska det hjälpa mig att få fason på mitt cv och skaffa användbara referenser inför framtiden? Ännu en erfarenhet att sålla in bland mina övriga arbetslivserfarenheter i form av McDonald's, butik, au-pair... det vill säga - de man helst talar tyst om. Och efter det är jag tillbaka på samma ruta igen. Nu råkar det vara så att jag har rätt taskig rygg (vilket jag måste skaffa intyg på eftersom de automatiskt tror att man ljuger) så ett sådant jobb skulle inte funka för mig, men det är hela den här attityden att de allra helst bara vill bli av med mig och struntar i vad jag arbetar med som gör mig fly förbannad!
Ska något göras får man göra det själv - därför är det upp till mig att hitta en praktikplats (ännu hellre ett jobb naturligtvis). Vanligtvis är jag framåt, jag är driftig... men det är som sagt som om luften har gått ur mig, vet inte hur jag ska gå till väga, hur jag ska orka "sälja mig själv" då jag känner mig så värdelös som jag gör efter alla tidigare avslag. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här onda cirkeln, hur jag ska komma tillbaka till ett aktivt liv med jobb och sociala-/fritidsaktiviteter. Jag vet inte vad jag vill bli då jag blir stor, jag vet inte om jag vill bo kvar här, jag vet inte om det kanske vore bäst om jag bara återvände till skolan och skrev min C-uppsats i engelska istället (som om den skulle generera jobb) - hell, jag vet ingenting! Jag vet i alla fall att jag ska sluta negga här för ikväll. Godnatt.
Att gå en lång tid utan något meningsfullt att ta sig för och utan att känna att man utvecklas såväl mentalt som intellektuellt kan få vem som helst att tappa modet och smälta till en liten blöt fläck. Rent konkret så förhåller det sig helt enkelt på det viset att jag är arbetslös. Nästan-arbetslös kan man kanske säga eftersom allt jag lyckats skrapa ihop på de 8-9 månader som gått sedan jag lämnade Skövde är ett sketet extrajobb på restaurang där jag jobbar livet ur mig de flesta torsdag- och lördagskvällar utan ens så mycket som fem minuters vila och utan att utföra några kvalificerade uppgifter överhuvudtaget. Missförstå mig rätt, jag är väldigt tacksam mot min vän A som driver stället och gav mig jobbet och jag trivs oftast rätt hyfsat men det är no-way-in-hell att det jobbet är värt de 200 000 i studieskulder jag skaffade mig under 2.5 år i Skövde (+ Komvux och folkhögskola innan dess). Det som suger allra värst är att alla andra jobb jag söker (fast som synes inte fått) spelar ungefär i samma liga (i stil med typ TM-försäljare, receptionist, butikssäljare..). Inte det att de är okvalificerade, men det är jobb jag hade kunnat söka innan jag slösade bort flera år av mitt liv på en utbildning som uppenbarligen inte är till någon nytta alls! Hörs det att jag är bitter...?
Som läget är nu är det beslutat att jag ska på praktik för att lättare kunna komma in på arbetsmarknaden igen. Syftet (åtminstone officiellt) är att jag ska skaffa mig referenser och kontakter som ska hjälpa mig att få ett "riktigt" jobb sedan. Dessutom ser det bättre ut för en arbetsgivare att den sökande inte går sysslolös. So far so good. Hade ett möte där jag fick skriva en "önskelista" på branscher där jag skulle kunna tänka mig att praktisera. Där ingick bl a reklambyrå eller annat mediaföretag, fastighetsbyrå eller bostadsbolag, tidning, lite längre ner på listan (de tyckte jag hade för höga krav) detaljhandel, hudvårdssalong.. Då det var gjort tog praktiksamordnaren till orda igen, gnällde över hur svårt det skulle bli att hitta en praktikplats åt mig inom de områden jag var intresserad av men att han däremot skulle kunna ordna en plats åt mig på ett äldreboende eller ett dagis. Are you kidding me?! HUR I ALL VÄRLDEN ska det hjälpa mig att få fason på mitt cv och skaffa användbara referenser inför framtiden? Ännu en erfarenhet att sålla in bland mina övriga arbetslivserfarenheter i form av McDonald's, butik, au-pair... det vill säga - de man helst talar tyst om. Och efter det är jag tillbaka på samma ruta igen. Nu råkar det vara så att jag har rätt taskig rygg (vilket jag måste skaffa intyg på eftersom de automatiskt tror att man ljuger) så ett sådant jobb skulle inte funka för mig, men det är hela den här attityden att de allra helst bara vill bli av med mig och struntar i vad jag arbetar med som gör mig fly förbannad!
Ska något göras får man göra det själv - därför är det upp till mig att hitta en praktikplats (ännu hellre ett jobb naturligtvis). Vanligtvis är jag framåt, jag är driftig... men det är som sagt som om luften har gått ur mig, vet inte hur jag ska gå till väga, hur jag ska orka "sälja mig själv" då jag känner mig så värdelös som jag gör efter alla tidigare avslag. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här onda cirkeln, hur jag ska komma tillbaka till ett aktivt liv med jobb och sociala-/fritidsaktiviteter. Jag vet inte vad jag vill bli då jag blir stor, jag vet inte om jag vill bo kvar här, jag vet inte om det kanske vore bäst om jag bara återvände till skolan och skrev min C-uppsats i engelska istället (som om den skulle generera jobb) - hell, jag vet ingenting! Jag vet i alla fall att jag ska sluta negga här för ikväll. Godnatt.
TÅRFRAMKALLANDE
Fy, så ledsen man blir då man läser ett inlägg som det här hos Anders. Kan bara föreställa mig hur otillräcklig och liten man måste känna sig som förälder och just den här situationen inträffar nog inte helt oofta efter skilsmässor/separationer då det finns barn med i bilden. Dessutom gnager det till av lite dåligt samvete då jag inser att också jag betedde mig periodvis som Anders barn efter att mina föräldrar splittade då jag var 11 (vilket iofs var nästan uteslutande positivt - att de äntligen delade på sig alltså). Fast då jag tänker efter var det inte alls riktat enbart mot pappa - som det ju ofta är, barn är "mammiga" - åtminstone inte i början eftersom det var han som behöll radhuset och mamma som flyttade runt i små lägenheter och skaffade sig suspekta nya pojkvänner. Så småningom blev dock situationen den omvända. Enough said, never look back...
TIDLÖST
Jag förstår mig inte riktigt på det här fenomenet som kallas tid. Åtminstone går det runtrunt i mitt huvud då jag funderar över det faktum att det nu är 7 1/2 månader sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm, ändå känns det som om det var helt nyligen och samtidigt - i motsägelse - som om jag aldrig varit någon annanstans de där åren. På samma sätt kan jag inte fatta att det var två veckor sedan (fick t o m för mig att det var tre ett ögonblick) jag klippte mig och färgade håret för det känns som om det var i förrgår eller nåt och samtidigt bara längtar jag efter att göra det igen, särskilt som Elin igår kom med kommentaren "Men... har du färgat det ljusare igen?" (WTF?!). Däremot känns det som en halv evighet sedan jag & Klaus senast got together... och han kom samma dag som jag var hos frissan! Jag tror att tid bara är en konstruktion, skapad för att reta gallfeber på människor...
På tal om tid får iaf smurfan allt ta och sätta lite fart nu, för om en stund ska hon in till stan (jäkla pendel, så less på den!) och möta upp pojke från Tradera för att utbyta pengar mot varor. Det är jag som blir av med pengarna alltså...
På tal om tid får iaf smurfan allt ta och sätta lite fart nu, för om en stund ska hon in till stan (jäkla pendel, så less på den!) och möta upp pojke från Tradera för att utbyta pengar mot varor. Det är jag som blir av med pengarna alltså...
DISSAD
En viss person som jag vet kikar in här ibland har haft den dåliga smaken att ta bort mig från sin MSN (inte för att han någonsin är inne, men ändå..) och jag är lite nyfiken på om det fanns någon anledning till det...? Du vet hur jag blir då jag verkligen vill veta något.. redan skickat dig ett sms så du får gärna svara på det om du vill...
Inte direkt ett inlägg av "allmänintresse", beklagar... :)
Inte direkt ett inlägg av "allmänintresse", beklagar... :)
OM RÄTTEN ATT VÄLJA SJÄLV
Ett undantagsmässigt inlägg i jämförelse med mitt vanliga babbel om kärleksbekymmer, mode, smink och andra högst subjektiva iakttagelser, nerplitat mitt i natten (i Word t o m) efter att ha legat och läst valda texter ur Linda Skugges Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad. Linda, vad du är bra… äntligen har någon satt mina egna tankar på pränt, äntligen vågar någon sätta sig upp mot alla gällande konventioner då det handlar om något som borde vara så jävla självklart. Det gäller att (citat Linda) man ska slippa bli bemött med skepsis när man vill ha snitt.
Jag är 25 år gammal. Har inga barn och det lär väl heller inte vara aktuellt på x antal år åtminstone (inte minst med tanke på att min nuvarande har valt bort möjligheten att kunna skaffa några som jag ju tidigare nämnt). Däremot är jag helt på det klara med att jag någon gång kommer att vilja ha en egen liten familj, med ett – max två – barn tillsammans med någon jag älskar. Jag är dessutom lika klar över att mitt barn kommer att födas med kejsarsnitt och inte vaginalt. Egentligen borde jag inte ens behöva förklara mig i den här frågan. Det borde vara en självklarhet att det (precis som i abortfrågan) är min rätt som kvinna att besluta över min egen kropp. Om jag väljer bort smärtan och risken som det innebär att genomgå en vaginal förlossning till förmån för en planlagd, säker och relativt smärtfri sådan (ja, jag vet att det kan göra djävulskt ont i såret efteråt) i form av ett (planerat) kejsarsnitt – borde jag inte kunna göra det utan risk för att bli kallad bortskämd och okvinnlig? "Äh, du är bara rädd för smärtan" säger nog många men det är inte alls det som är frågan. Jag lider inte av någon panisk förlossningsskräck även om jag råkar vara byggd som en smurf och förmodligen kommer få problem med både det ena och det andra om jag nu skulle föda vaginalt. Naturligtvis är jag inte maschochist och därför inte överdrivet förtjust i smärta, men jag är varken rädd för nålar eller blod och min smärttröskel ligger på samma nivå som de flesta andras. Jag känner helt enkelt inte för att delta i den här tävlingen om vem som kan lida mest, utan bedövning och lustgas och Epidural och allt vad det heter bara för att det ska vara så natuuurligt som möjligt. (Citat Linda igen) Är det verkligen naturligt? Man kan ju inte klara av det själv utan måste få experthjälp på sjukhus.
Jag vet precis hur det kommer gå till för jag har hört samma historia berättas x antal gånger nu. I samma stund som jag förkunnar att jag vill ha snitt kommer barnmorskan veva igång sin massiva övertalningsattack. Att föda vaginalt är något vackert, något man ska gå igenom för det är bäst för alla parter… bäst för mig, bäst för bebisen, bäst för landstingets ekonomi. Ja, för det där sista är det som egentligen ligger bakom sjukvårdspersonalens aversion mot planerade kejsarsnitt. Det behöver naturligtvis inte vara deras personliga åsikter men de har tränats som små apor att stå emot kvinnors begäran att själva besluta om snitt för "det kostar ju skattebetalarna så mycket onödiga pengar". Sedan kommer jag få gå i samtalsterapi. Otaliga timmar samtal om varför jag inte vill, om varför jag är rädd osv – men jag ÄR JU INTE RÄDD, jag vill ju bara ha det andra alternativet så sluta och behandla mig så förbannat nedlåtande! Det är precis det jag kommer få göra… skrika högt, argumentera, gråta floder och till slut få be på mina bara knän så kanske kanske jag får mitt snitt till slut. Det är för jävla orättvist.
Nu är det absolut inte så att jag på något sätt fördömer de (flesta) kvinnor som trots allt väljer en vaginal förlossning. Det är precis det som är kontentan, det är er kropp och ni förfogar över den precis som ni själva vill. Jag betackar mig bara från alla förebråelser och attacker att jag på något sätt skulle vara sämre än vad ni är för att jag gör ett annat val. För att använda en liknelse till en annan fråga så är det lika osant som ett påstående ett riktigt stolpskott en gång kläckte ur sig "Om du inte är bisexuell så är du inte öppensinnad". Då har man verkligen inte fattat vad själva frågan om valfrihet och oberoende egentligen går ut på.
