Guuud, så patetisk jag är ibland - why?! Pojkvännen ringde förut ("Ville bara höra din röst") och jag satt med gråten i halsen genom större delen av samtalet, bara för att det plötsligt kom en sådan våg av saknad över mig. Känner mig riktigt typiskt girly som - varje gång vi pratas vid - inte kan låta bli att fråga när han tror vi kan ses igen... verkligen rätt approach, det får ju inte alls män att lägga benen på ryggen och fly till Timbuktu då de känner sig tjatade på! Egentligen ses vi väl inte sådär överdrivet sällan för att ha 50 mil mellan oss, 2-3 gånger i månaden har det blivit hittills och då ett par dagar i stöten... men kan inte hjälpa att det aldrig känns tillräckligt ofta. Just nu har han dessutom sjukt mycket att göra med produktutveckling i det egna företaget + att han har en dotter i Köpenhamn som väl inte heller ser så mycket av honom. Bara hoppas det inte rinner ut i sanden för att vi inte tar oss igenom det här med avståndet...