Det är inte mycket jag saknar med att vara singel. Faktiskt kan jag nästan inte komma på någonting.. men det kan bero på att jag ju egentligen lever ett slags singelliv i alla fall - i och med att Klaus och jag har ett distansförhållande. Jag behöver liksom aldrig längta efter att få lite tid för mig själv, jag kan umgås med vänner precis när jag vill utan att få dåligt samvete för att jag inte sitta hemma med pojkvännen på lördagskvällen osv. Det här med att ha en relation på distans suger rent allmänt men det har fördelar också. Till exempel så känns det som om vi fortfarande håller på att lära känna varandra, vi är precis lika nyförälskade som då vi först träffades (vilket visserligen bara var drygt ett halvår sedan) och vi tar verkligen vara på tiden då vi väl ses. Som K sa tidigare i veckan.. Du är fortfarande outforskad - vilket är ungefär så jag känner då det gäller honom med.

Dock finns det en sak jag faktiskt saknar med singellivet och det är nästan lite fånigt. Jag saknar dejtandet. Det här med att vara lite nervös, att klä upp sig och göra sig fin för att sedan mötas upp på stan och gå och äta middag eller någonting. Visserligen går jag och K ut och äter ofta med och då klär jag ju upp mig men det är ändå inte samma sak.. han är ju här då jag gör mig i ordning och jag vet att vi åker hem tillsammans efteråt. Jag saknar det här med att vara lite mystisk och oåtkomlig för någon.. ja, dejtandet innan man blir ett par helt enkelt. Men. Att ha en relation (speciellt med K) slår naturligtvis dejtandet med hästlängder då man väl har det bra. Såklart!