TROGEN ELLER INTE - DET ÄR FRÅGAN...
I kölvattnet av både Jude-&-Sienna-härvan och studien som visar att varannan kvinna varit otrogen tycker jag det skulle vara intressant att veta hur andra ser på just otrohet som ju är ett rätt känsligt ämne för många.
Personligen är jag av den åsikten att otrohet inte alltid nödvändigtvis är av ondo utan att det faktiskt kan hjälpa par som fastnat i ett slentrianmässigt förhållande att få en nytändning i sin relation - något även Katerina Janouch håller med om. Naturligtvis gäller det bara om otroheten inte kommer fram eller - om den avslöjas - att parten som utsatts för det är storsint nog att förlåta och inse att man kanske måste anstränga sig mer för att ta vara på förhållandet eftersom ens partner uppenbarligen också kan vara attraktiv för andra. Dock anser jag även att otrohet alltid är ett tecken på att det är något som inte står rätt till i förhållandet och att de som är otrogna borde lägga mer tid på att fundera över vad det kan vara - och göra något åt det - än att ägna sig åt otrohet.
Då det gäller vad som faktiskt är otrohet måste jag säga att jag antagligen skulle ta mer illa upp om någon vore otrogen mot mig mentalt än ett enstaka one night stand (som såklart inte heller är okej). Att veta att min partner går omkring och tänker på en annan kvinna, umgås med henne på ett annat plan än bara sex, utbyter kärlekssms och pratar i telefon skulle göra mer ont än om han råkade supa sig plakat en kväll, följer med en tjej hem och har taffligt sex som är bortglömt dagen efter.
Mina egna erfarenheter av otrohet är blandade. Mig veterligen har jag aldrig blivit utsatt för det själv (fast vem vet?), däremot har jag faktiskt varit otrogen mot två pojkvänner vilket jag både har och inte har dåligt samvete över. Det förra helt enkelt för att det rent generellt är en dum sak att göra och det senare för att jag inte var kär i någon av dem och insåg redan då att det var därför jag var otrogen. Är jag riktigt kär i någon skulle det aldrig finnas på kartan överhuvudtaget för mig att vara otrogen då allt jag tänker på är den mannen, jag skulle inte ens märka andra... Ingen av de jag var otrogen mot vet om det (de läser inte min blogg heller, puh..) eftersom jag inte såg någon anledning att berätta det - jag gjorde slut rätt omedelbart efter det och ville inte såra dem ytterligare. Utöver detta har jag tyvärr låtit andra vara otrogna med mig, både "den upptagna mannen" i ca 2 år som jag skrivit om här och här samt en och annan träff som bara handlat om sex.
Så, vad säger ni andra? Hur ser ni på otrohet och vad är otrohet för er? Har ni blivit utsatta för det eller utsatt andra? Svara här eller i er egen blogg, vore som sagt intressant att höra andras åsikter...
Otrohet behöver nödvändigtvis inte vara oförlåtligt (det beror situationer, omständigheter och personer och bör bara vara upp till de inblandade att bedöma), däremot har jag lite svårt att förstå när det inträffar i nyktert tillstånd och vid fullt medvetande. Otrohet är ju ett bevis på att något är fel, och vare sig det som är fel går att fixa eller inte borde första steget vara att faktiskt prata med sin partner. Eller t o m göra slut. Otrohet framstår, för mig, för det mesta som en väldigt feg utväg.
Det här är utan att döma någon, förstås, jag har aldrig varit otrogen eller utsatt för det, så det här är bara allmänna tankar och funderingar jag bär omkring på. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar.
Oh, en sak till: Tankar tycker jag inte otrohet. Vår förmåga att fantisera är oerhört kraftfull, nyttig, en av människans mest fantastiska egenskaper. Fantiserande behöver inte övergå i handlig, och jag tror att om din partner går omkring och tänker på en annan kvinna, kan det ha bra mycket mer positiva effekter på ert förhållande än om han har riktig, fysisk, sex med henne.
Mina två extra ören.
Jag skulle dö om min pojkvän sedan över 8 tillbaka var otrogen.
Otrohet är oförlåtligt. Jag håller det inte mot dig för alla gör vi misstag, så även jag, men inom förhållandet så visar det bara att man har dålig respekt för sin partner. Jag tycker det är helt ok med överenskomna fria förhållanden för dem som gillar det ( läs: inte jag), för då är det på bådas villkor. Men visst, det finns förhållanden som pallat sådana härvor också, alla är vi olika!
Genom att jag själv varit utsatt så tycker jag inte att det är ok. Men precis som Maria har jag inget emot om andra har öppna förhållanden, det funkar bara inte för mig och inte för min pojkvän heller. Min pojkvän och jag har varit tillsammans sedan jag var 16 och han 17 (nu 23 och 24) och det känns som jag känner honom lika bra som mig själv. Skulle han vara otrogen skulle han sparkas ut direkt! Men vi är fortfarande pirr-kära så jag hoppas att det inte händer :)
Jättebra skrivet.
Otrohet är aldrig tillåtet, det är inte försvarbart.
Men sedan kan verkligheten slå till som ett fucking kassaskåp i huvudet, för tillvaron är grånyanserad och varken svart eller vit.
Fredrik Adolvsson: Oj, det kanske inte framgick riktigt.. men jag tycker naturligtvis inte att enbart tankar är regelrätt otrohet. Det gällde mer om han skulle ha en relation med henne på ett mentalt plan utöver/istället för det enbart fysiska - det skulle göra mer ont och skulle vara svårare att förlåta. Det är trots allt skillnad på kärlek (känslor) och sex. Men det är ju bara jag.. :)
Linda: DET förstår jag! 8 år.. God, jag blir alltid lika impad över sådana där långa förhållanden. Säger hon vars rekord är 7 månader.
Maria: Visst tyder det på kass respekt.. antar att jag skulle ha mer dåligt samvete om jag faktiskt haft sanna känslor för de jag var otrogna mot - i mina ögon var de nog inte riktiga förhållanden eftersom jag inte var kär (med det visste ju inte dem). Varför var ni då tillsammans kan man fråga sig? Det undrar jag också och DET skäms jag verkligen över..
Eleonore: Öppna förhållanden skulle inte funka för mig heller om jag var riktigt kär.. då skulle svartsjukan definitivt ta över. Ett öppet förhållanden på ett annat sätt är att ge varandra tid och utrymme, att det inte bara är "vi" utan "du" och "jag", något jag tycker är nästan nödvändigt - och som jag hoppas de flesta har - men att dessutom ge tillåtelse för den andra parten att vara med någon annan om andan faller på.. nej, då faller ju hela poängen med att vara i en relation. Grattis till att du & din pojkvän fortfarande är kära efter så många år :)
S: Tack. Och det där var OCKSÅ väldigt bra skrivet. De som inte har någon erfarenhet av frågan är oftast just de som anser sig kunna bedöma den i svart eller vitt. Man kan inte säga att man avskyr blodpudding om man aldrig ätit det.. Eller nåt :)
Ellinor: Jodå, det framgick, det var nog mest bara jag som valde en friare tolkning, för det finns ju dom som tycker att tankar är otrohet. Om man läser hela stycket håller jag med dig.
Huh. Vet du, jag måste ha varit trött igår, för nu när jag läser det igen inser jag att min hjärna måste ha tolkat det där stycket en aning annorlunda. Rätt mycket annorlunda. Så, uhm, glöm min andra kommentar (eller stryk den åtminstone från det här sammanhanget, för vad som står där gäller, jag älskar vår förmåga för fantasi); jag håller absolut med dig i det fallet.
Så det kan bli :)
Jag älskar blodpudding. Med lingonsylt. Och kanske falukorv. Mmm, kulinariska barndomsminnen...
Ellinor: Håller med dig när det gäller att man fortsätter vara jag och du i ett förhållande. Jag tror att anledningen till att jag och min pojkvän varit ihop så länge är att vi har olika intressen och olika liv....sen sammanstrålar vi och myser :)
Fredrik: Huha, skönt att de är just BARNDOMSMINNEN.. så man slipper allt vad blodpudding, falukorv, fiskpinnar och t o m köttbullar heter numera! Mer tisdags-Filét-Mignon åt folket!
Eleonore: Just det, han gillar fiske (och du mode såklart), var det inte så? En väldigt bra kombo tydligen :)
Mina två senaste förhållanden har slutat med att killen "råkat" hoppa i säng med nån annan. För mig betyder det idag att mina associationer med förhållanden är att gå och oroa sig för vad han gör, vem han träffar och så vidare. Därför håller jag mig borta från allt sådant och skulle jag komma i närheten så lägger jag benen på ryggen illa kvickt. Känns bittert men det är det enda jag kan göra. Hoppas såklart att det går över men så här ett år efter den senaste besvikelsen känns det fortfarande som att inleda ett förhållande med någon är något jag aldrig mer kommer klara av att genomföra. Så för min del är otrohet något som jag aldrig kommer acceptera.
otrohet är inte tillåtet vare sig om man har en one night stand eller skickar sms till andra, visst man kanske gör det själv men om man tänker efter ett högre stepp, så svider det hårdare för den som går runt och tänker att ens partner är otrogen.Jag har fortfarande svårt att släppa min svartsjuka på min flickvän och det kan bero på för att jag har varit otrogen mot henne en lång tid tillbaks.Det dåliga samvetet finns inte hos mig men däremot misstankarna om vad hon kan göra med andra,det förstör mitt huvud som fan.Det bästa vore om jag kunde vrida tillbaka tiden så att jag slapp dessa tankar.1 kan inte tala om det för henne att jag varit otrogen för att hon lämnar mig då 2 känner mig förnedrad inombords för att jag vet att hon kan göra likadant men tydlgien så säger hon att hon aldrig skulle tänka sig 3Min svarsjuka håller på och dödar våran relation.
Så ett bra tips är att aldrig vara otrogen,hellre så talar man om sin partner att det är dags för ett uppehåll eller att man inte känner sig riktigt nöjd och att man borde försöka lösa ut det på ett annat sätt än att gå runt och sedan må piss.Det här kan låta hur sjukt som helst men jag tycker om min flickvän så mycket att det svider ibland.
Hejsan, Jag behöver hjälp:( Jag har varit otrogen innan och ljugit för min pojkvän och jag skäääms och ångrar de riktigt mycket, ibland kan jag inte sova för jag tycker synd om min pojkvän, har har tagit tillbaka mig varje gång jagljugit om något, eller då när jag va otrogen. :( de gör såå ont. Vissa nätter brukar jag somna gråtandes.
Jag är 18 år snart och detta är mitt första seriösa förhållande, jag tror att jag va otrogen för att jag intekunde hantera ett sådant förhållande, jag va fortfarande nyfiken på annat, ja hade itne "levt livet".. dessutom har jag dåligt självförtroende och jag ville antagligen få det bekräftat av fler människor, DET VAR DUMT, jagvet jag vet jag vet, det plågar mig jätte mycket idag, och det har skadat vårt förhållande jätte mycket, han litar inte påmig ,jag måste bevisa vissa gånger att jag ex. varit på ett visst ställe osv. Jag förståår honom, men jag VET att jag aldrig hade varit otrogen mot honom igen, Han är mitt allt ochjag vill inte ha någon annan :( vadska jag säga till honom? Vad ska jag göra? Tror ni att man kan reparera ett sådant förhållande? Få tillbaka tilliten?
Hade varit tacksam för era svar :(
