14 timmar fick vi tillsammans. Darling K var nämligen i stan på ett möte igår morse, passade på att stanna kvar (därför han bad mig att ta ledigt - om ni minns) och tillbringa lite tid med sin försmådda flickvän innan det var back to Gothenburg tidigt idag. Riktigt kände hur mycket jag faktiskt längtat rent fysiskt efter honom, krama.. pussa.. smeka - det är som en drog. Mysigt hade vi - trots den korta tiden - men det som spökar nu i efterhand är det där jag gått omkring och funderat på en tid.. hållit inne med.. men som kom ut då vi låg där i sängen, kind mot kind.

- Jag tror att jag kanske *host, mummel* "l-ordet" dig lite granna .. eventuellt .. men bara kanske!

Kort tystnad.

- *harkel* Jaa... det kanske jag gör.

- ??? Men alltså, det var ingen fråga!

Sedan fick jag naturligtvis lite lätt panikångest, nej-nej-nej - sådant ska man aldrig säga.. man ska aldrig blotta sig sådär.. nu har jag skrämt bort honom.. jävlaskiiiit. Är det så? Svårt att säga. Han bedyrade att så inte var fallet, att jag "skrämt honom närmare" istället. Och kramade mig. Och pussade mig. Och han sa ju faktiskt att han också kanske l-ordade mig. Vad skulle han sagt annars? "Tack" kanske. Jag bara hoppas att jag sa det för att jag verkligen menade det för det har känts så ett tag. Eller sa jag det för att bevisa något för mig själv.. att det är han och inte någon annan (l-ordar jag den andre också? kan man l-orda två personer?) som har mitt hjärta? Sa jag det för att jag känner mig mer och mer orolig för att förlora honom? Shit, vad svårt det är med sådant här! Men jag har i alla fall sagt det. Typ.