Jag går ständigt runt med någon form av dåligt samvete eller ångest för någonting som borde/måste göras men inte blir gjort. Då jag pluggade handlade det om att jag aldrig orkade traggla mig igenom alla massiva mängder med text man egentligen skulle läsa och som alla andra gjorde. Jag läste det minsta jag kunde läsa för att klara mig och det gick alltid skitbra, fick aldrig underkänt på en tenta utan snarare VG. Det där sista fick mig också att skämmas. Betygen alltså, att jag gjorde bättre ifrån mig än alla andra som suttit på biblioteket i timmar och läst medan jag pluggat hemma i sängen klockan 4 på morgonen. Det måste ju innebära att mitt betyg inte var lika mycket värt som de andras resonerade jag. Notera också att jag egentligen ville läsa de där mängderna som alla andra gjorde. Jag ville vara påläst och lära för livet, inte bara plugga för pluggandets skull á la gymnasiet. Det är orsaken till att jag går till biblioteket nu  och lånar kurslitteratur jag skulle ha läst då, för att inte ha missat någonting liksom.

En annan del av mitt dåliga samvete rör familj och vänner. Jag är inte speciellt familjekär till min person, har aldrig hållt med om ordspråket "Blod är tjockare än vatten" och blir dödligt uttråkad då jag tvingas umgås med människor jag egentligen inte har en bokstav gemensamt med - bara för att vi råkar vara släkt. Trots det är jag blödig och vill helst bara gå och gömma mig bakom en sten då släktingar frågar gång på gång om jag inte kan komma och hälsa på för det var så länge sedan... Jag är duktig på att komma ihåg födelsedagar, skickar alltid kort och presenter - kanske för att döva det där dåliga samvetet. Men att höra av mig i vardagen, nej... Överhuvudtaget är det svårt det där, att höra av sig till människor man egentligen vill höra av sig till och det blir svårare och svårare ju längre tiden går. De flesta av mina bättre vänner bor i andra städer eller t o m andra länder och de bleknar bort ju sämre jag är på att höra av mig. En del av de vänner som bor i samma stad är också på väg bort och visst - det är inte bara upp till mig, det där med att höra av sig men jag skulle kunna ta tag i det och se till att vi inte tappar kontakten. Men av någon anledning skjuts det bara på framtiden och så går tiden... Och jag får dåligt samvete.

Jag har ångest och dåligt samvete över en massa andra saker mellan himmel och jord också. Att jag är så dålig på att hålla efter saker och ting här hemma och prioriterar att sitta framför datorn. Att jag inte söker jobb i samma utsträckning som jag borde. Att jag skjuter upp att svara på mail. Att jag hellre köper saker till mig själv då jag borde använda pengarna till att betala tillbaka det jag är skyldig mamma sedan flytten. Att jag borde äta nyttigare mat. Men mest av allt har jag dåligt samvete över känslor som finns eller inte finns där då det borde vara tvärtom. Och det plågar mig verkligen.