Fy, så ledsen man blir då man läser ett inlägg som det här hos Anders. Kan bara föreställa mig hur otillräcklig och liten man måste känna sig som förälder och just den här situationen inträffar nog inte helt oofta efter skilsmässor/separationer då det finns barn med i bilden. Dessutom gnager det till av lite dåligt samvete då jag inser att också jag betedde mig periodvis som Anders barn efter att mina föräldrar splittade då jag var 11 (vilket iofs var nästan uteslutande positivt - att de äntligen delade på sig alltså). Fast då jag tänker efter var det inte alls riktat enbart mot pappa - som det ju ofta är, barn är "mammiga" - åtminstone inte i början eftersom det var han som behöll radhuset och mamma som flyttade runt i små lägenheter och skaffade sig suspekta nya pojkvänner. Så småningom blev dock situationen den omvända. Enough said, never look back...