Slötittar lite på dokumentären "Fem dagar" på SVT2, en israelisk dokumentär från 2005 om utrymningen av de judiska bosättningarna i Gaza. Jag är den första att erkänna att jag inte är speciellt insatt i det nuvarande politiska läget i Israel (eller Palestina för de som föredrar det namnet). Bakgrundshistorien är helt enkelt så lång och komplicerad att jag inte kan uppbåda tillräckligt med energi att försöka förstå de olika turerna fram och tillbaka - trots att jag är minst sagt intresserad. Har gjort upprepade försök att ta mig igenom Göran Rosenbergs "Det förlovade landet" som behandlar idéhistoriken bakom konceptet Landet som flyter av mjölk och honung eller Messiasriket men så fort Rosenbergs personliga erfarenheter glider över i politiskt blaha kan jag inte längre hålla ögonen öppna.

Men det var inte Israels vara eller icke-vara jag skulle skriva om. Utan att lägga några som helst politiska värderingar i det kan jag dock säga som så att jag trivs otroligt bra i Israel - allra främst i Tel Aviv som många kanske avfärdar som en anonym medelhavsstad i avsaknad av all den religiösa storslagenhet som man hittar om man beger sig några mil inåt landet, upp i bergen till Jerusalem. Men det är ju det som är så skönt.. att bara tillåtas vara och slippa pressen att harva runt från kyrka till ruin tillsammans med alla andra turister bara för att det är det man ska göra i Jerusalem (där finns heller ingenting annat att göra - av förklarliga skäl finns inget hav att bada i och nattlivet är inget att hurra för). Faktum är att jag kände detsamma då jag reste runt i Egypten - det var varken pyramiderna utanför Kairo, Konungarnas Dal i Luxor eller Karnaktemplet i samma stad som fascinerade mig mest utan snarare laid-back tillvaron i Dahab, en liten backpackerresort på Sinaihalvön där dagarna går ut på att göra så lite som möjligt.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om heller. Mellan april och juli 1999 arbetade/levde jag som volontär på kibbutz Yiftah i norra Israel, alldeles i närheten av den libanesiska gränsen.


(Bilderna är klickbara). Här ser ni "Volunteers' corner" på den första bilden. Det vita huset är bara ett förråd såvitt jag minns och huset till höger är vårt kombinerade kök/mysrum. Bostadslängorna är utanför bild, till vänster och bakom fotografen (och vem kvinnan på bilden är vet jag inte). Nej, det var inte fancy på något sätt men man vande sig. Den andra bilden föreställer volontärpuben (också ett skyddsrum) där vi hade pubnights 3 kvällar i veckan och som även öppnades någon timme varje dag för köp av chips, godis, läsk, öl, sprit, telefonkort osv. På fredagar var det gemensamt disco för både bosatta och volontärer med tillhörande "punch" hos oss (jättelika byttor med bål gjord på israelisk vodka och pressade apelsiner som olika personer ansvarade för att göra varje vecka) innan. Jag minns en dag, antagligen en söndag (man arbetade söndag-fredag lunch med anledning av att sabbaten infaller mellan fredag och lördag kväll) då jag fick arbetsuppgiften att städa discot. My God, vilken nightmare!

Jag ska inte beskriva kibbutzlivet i närmare detalj för då blir jag sittandes hela natten. Jag reste dit på en gruppresa anordnad av SVEKIV där vi var fyra svenskar och en norska. Priset låg mellan 8000 och 9000:- om jag inte minns fel (de har visst sänkt det något nu) och då ingick resan, transfer, kibbutzplacering, service i Israel (bl a kunde man lämna sitt bagage på deras kontor i Nethanya om man skulle resa runt efteråt och inte ville släpa på allt) och lite annat. Sommaren efter, 2000, återvände jag faktiskt till samma kibbutz på egen hand men reste hem efter några dagar för att det - naturligtvis! - inte var detsamma som året innan.