Är jag fånig eller är jag fånig? Jag känner mig rätt fånig. Men jag har säkert nämnt här ungefär en miljon gånger hur svårt det kan vara att få tag på dansken. Hans mobil står i princip alltid på ljudlöst läge vilket innebär att i runda slängar 90% av gångerna man ringer kommer man till det där idiotiska autosvaret. Och eftersom han inte ens verkar titta på mobilen speciellt ofta så dröjer det oftast åtminstone ett par timmar innan han ringer tillbaka. För att inte tala om hur långt tid det tar att få svar på sms (han är dessutom rätt långsam på knapparna och därför inte överdrivet förtjust i att sms:a överlag). Nu kanske det verkar konstigt att han använder sig så lite av mobilen med tanke på att han faktiskt driver ett företag men det är så att han har två nummer och det jag använder är reserverat för mig, hans mamma, syster osv. Jag har det andra numret också men eftersom det är till företaget finns risken att någon annan svarar så jag brukar inte använda det utom i undantagsfall (där svarar han förresten heller nästan aldrig).

Hur som helst slog jag honom en signal igår kväll omkring 20.30. Inget svar.. inte direkt förvånade men han ringde / sms:ade inte heller tillbaka. Jag förstår om det var så att han hade gått och lagt sig men hallå.. det var tidigt liksom och han tittade uppenbarligen inte ens på mobilen innan han gick i säng - och om han nu gjorde det borde han ju ha hört av sig på något sätt. Först klockan 11 i förmiddags hörde han av sig och då struntade jag i att svara. Efter det har jag fått två sms, ett där han skrev att han försökt ringa och att han kommer imorgon eftermiddag och ett som i stort sett gick ut på att han längtade efter mig och efter.. tja, vissa aktiviteter. Har fortfarande inte svarat. Jag vet att det är barnsligt och jag borde säga till honom vad det är som stör mig men saken är - det har jag gjort x antal gånger nu och det är fortfarande ingen förbättring. Därför gör jag det jag tycker allra mest om.. markerar.. och jag vet inte om budskapet går fram men jag känner i alla fall ett behov av att sura lite just nu. Vill egentligen inte förstöra någonting, önskar att jag bara hade kunnat strunta i det tills han kommer.. vara glad och lycklig över att träffa honom och sedan ta upp det här ytterligare en gång då han hunnit vara här ett tag. Men, nej. Det är nu jag är sur och då behöver jag egentligen reda ut det med en gång för att kunna släppa det. Men det är så dumt att göra det på telefon. Därför svarar jag inte. Eller.. gaah, jag blir galen. Förvirrad.

Men faktum är - har man ett långdistansförhållande måste man väl kunna vara tillgänglig för varandra på andra sätt då man inte ses, t ex via telefon?! Och eftersom han inte är det för mig på det sätt jag vill och jag dessutom vid upprepade tillfällen förklarat för honom hur jobbigt jag tycker att det är utan att det har förändrats så måste jag väl ha rätt att få vara lite sur? Det känns ju så hopplöst ibland att tala för döva öron.. Jaja. Jag var mest tvungen att få skriva av mig lite. Och nu har jag gjort det.