Jag är nog jordens mest ogina person då det kommer till gamla pojkvänner, dejter och dylika personer. Det spelar nämligen ingen som helst roll om vi så inte träffas sedan länge och jag är lycklig med någon annan - jag vill ändå inte att de ska träffa nya flickor och ha det bra (eller bättre) med dem.

Ta i eftermiddags då jag chattade med J på MSN. Vi har verkligen aldrig varit tillsammans (han är gift, fy mig!) men vi träffades under en period av ca 3-4 månader i början av 2005. Då jag säger "träffades" så menar jag att vi sågs och åt middag, gick på teater el likn ibland och sedan gick upp till hans hotellrum och hade pyjamasparty (fast jag brukade ha glömt min pyjamas hemma). Ja.. ni fattar. Sedan träffade jag dansken och då var det naturligtvis slut med de här små rendez-vousen fast vi har hållt kontakten, mest via just MSN. Vi träffades via en dejtingsajt där jag fortfarande har en profil (fast jag nu inkluderat K i den, men han har också sin kvar och vi träffades också där) och det har J med. Kikar in där ibland och jag hade märkt att det ofta hängde en speciell tjej inne på hans profil. Nämnde det idag och då berättade han att.. ja, hon var väl intresserad av honom.. och hon var snygg.. och hon ville träffa honom.. och det kanske skulle bli av. Att säga att jag blev svartsjuk är kanske lite för mycket sagt för jag har aldrig varit det minsta kär i J men jag blev lite.. förnärmad. Lite sådär som att "Va', då du inte får träffa mig längre så ska du minsann inte vilja ha någon annan!". Allra helst skulle jag nog vilja att mina gamla pojkvänner / dejter gick runt och var lite kära i mig hela livet - typ "the one that got away". Inte helt allvarligt men lite. Pinsamt.. men jag undrar om inte många känner så mer eller mindre (eller så är det bara jag). Vi har väl alla ett litet drag av narcissism i oss..