ETT STEG I TAGET

Åkte ner till tidningen igår för att berätta lite mer om varför jag inte kommer dit mer + kolla av mejlen och delegera pågående knäck till redaktionschefen. Hade riktigt ont i magen innan över att behöva göra det men det var inte alls så farligt.. chefis var på kundbesök så jag och Kenneth satt ner och pratade ett tag och han kom med en hel del intressanta infallsvinklar till varför det har blivit som det blivit. Dessutom tyckte han absolut att jag borde överväga att börja med medicin som läkaren föreslog.. alla andra som jag pratat med har avrått mig tills det verkligen inte går längre och själv går jag nog också på den linjen. Samtalsterapi känns som ett bättre första steg.

Hur som helst erbjöd han mig att åtminstone fortsätta göra "Det händer.." (kalendarium) eftersom det är "pill" som de andra inte riktigt har tid med och det innebär inte att jag behöver ha med folk att göra, man kollar upp det på nätet + får tips via mail. Det tar emot lite att fortsätta behöva ha en deadline även om det är för en så liten sak men kunde inte säga nej.. dessutom får jag ju en (blygsam) slant för det varannan vecka och det kan ju behövas. Då det känns bättre får jag även frilansa och göra andra saker om jag vill och det kan ju vara värt att fundera lite på även om jag just nu inte orkar ha sådana krav på mig själv som det innebär att skriva artiklar. En sak i taget.

Kommentarer
Postat av: Helena

Vad skönt att de är förstående. Det är lite dubbelt det där, känner du att du inte orkar ha deadline så är det ju inte alls bra. Men samtidigt så kanske du klarar av det, och det blir ju då ett rätt mätbart framsteg.

Postat av: Sara

Nu måste jag varna litegrann. Försäkringskassans sgi-regler är inte så roliga. Om du jobbar, även om det är ytte-pytte lite så har du inte rätt till hel sjukpenning, utan den blir nedsatt till 3/4 oavsett om du jobbar 10 timmar i veckan eller 1 timme i veckan.

Sedan tycker jag inte att du ska vara så rädd att prova börja äta medicin. Läkaren föreslår inte det om han/hon inte tror att det är någonting som skulle underlätta för dig. Varför vänta på att börja må bättre om du kan börja göra det nu? Du har dock rätt i att samtal förmodligen är det bästa sättet för att bearbeta och förhindra att du trillar dit fler gånger, men medicinen hjälper här och nu (eller i alla fall inom några veckor). Jag har många exempel på människor som ångrar att de inte började äta medicin tidigare. Så fundera lite till och sköt om dig ordentligt!

2006-02-25 @ 14:05:17
Postat av: Lindisen

Håller med Sara helt och fullt. Försäkringskassan kommer inte gilla att du jobbat och tro mig, du måste verkligen sätta ALLT åt sidan om du vill bli bättre.

Jag tycker faktiskt också du ska börja med medicinen. Skälet till att många är skeptiska mot medicin är för att de tror att medicinen ska förändra dem, göra dem "konstiga". Men så är det inte alls. Medicinen jämnar bara ut ditt humör, tar bort dalarna då du mår skit, och håller dig på en mer "normal" nivå hela tiden. Självklart ska du bestämma själv hur du vil göra, men detta är min erfarenhet, och jag har bara gott att säga om den. Med medicinen blir du bara ditt bästa jag, inget annat.

*kram*

2006-02-25 @ 18:03:05
URL: http://lindisen.com
Postat av: anna

Jag håller också med om att du ska fundera på att börja med medicinen. Men prata igenom det med din doktor ordentligt så att det verkligen känns bra innan du börjar.
Förutom att den jämnar ut ditt humör kan den även hjälpa dig att orka med dig själv och orka ta tag i småsaker som kanske känns jättejobbiga för stunden.
Det är ju bara du själv som kan bestämma men anledningen till att din doktor föreslår medicin är ju för att den ska hjälpa.
Men som sagt, det är du själv som bestämmer!

2006-02-25 @ 21:22:21
Postat av: Ellinor

Helena: Det är precis så jag känner också.. och i och med att det faktiskt egentligen inte är någon betungande uppgift alls så känner jag mig jäkligt fånig om jag tackar nej (nu har jag ju dessutom redan sagt ja).

Sara, Lindisen, Anna: Det är lite komplicerat eftersom det inte är Försäkringskassan jag får pengar av då jag är sjukskriven så just den biten bekymrar mig inte så mycket utan mer att jag kanske inte borde göra det om jag vill må bra igen.

Det Linda pekar på att man är rädd för att medicinen gör en "konstig" är precis det jag funderat över.. jag är helt enkelt orolig över att jag inte är tillräckligt dålig för att ta den och vad som händer om man gör det i alla fall. Jag är nere nu men det känns som om det på något sätt borde vara sju resor värre för att jag ska "få lov" att ta medicin. Jag tror helt enkelt att jag tänker börja med samtalsterapin och fråga kuratorn vad han/hon tycker att jag ska göra.. har som sagt fått lite olika bud från folk som tycker alt. inte tycker att jag bör överväga medicin så det gör mig lite förvirrad.

2006-02-26 @ 23:51:18
Postat av: Cicci

Var inte rädd för att prova medicin - jag har ätit i två år och mina personlighet har absolut inte förändrats eller dy..Medicinerna idag är jättebra! För mig så har de tyvärr inte funkat 100% (alltså det har inte blivit någon skillnad trots att jag provat 3 olika sorter) och så är det för vissa!Men försök se till att du kan få hjälp att gå i terpi samtidigt (vilket jag också gjort i 2 år). Då har du dessutom någon som kontinuerligt ser hur din kropp svarar på medicineringen!medicinen löser dock oftast inte problemen, även fast det kan hjälpa en att orka! Tänkte också när jag började med medicin att men vadå, jag är väl inte tillräckligt sjuk? Det måste finnas folk som mår mycket, mycket sämre! Men lita på din doktor här..Och igen, var inte rädd för medicinerna! Hoppas alls löser sig, jag vet PRECIS hur du har det :)

2006-02-27 @ 00:54:53
URL: http://ciccicicci.webblogg.se
Postat av: Cicci

Just det..måste också utfärda en varning för försäkringskassa!Det måste ju vara den trögaste och mest byråkratiska myndigheten vi har i Sverige (och vi har ändå många att välja på, CSN t ex) - jag tycker synd om de som jobbar där!Var glad att du slipper de!

2006-02-27 @ 00:59:53
URL: http://ciccicicci.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
      Bloggtoppen.se