Klandrar er inte om ni börjar lessna på att läsa om mina olyckor hela tiden, t o m darling K påpekade lite försynt häromdagen att "du måste försöka se det positivt" (fast på danska). Men faktum är att jag är verkligen nere i en svacka just nu och hur jag ska komma ur den vet jag inte riktigt. Dessutom får jag flashbacks till hur jag mådde för ett par år sedan och där vill jag verkligen inte hamna igen. Kanske ska ta en liten recap - och det här är rätt personligt (för att inte säga privat).

Hösten 2002 i samband med att jag flyttade till Skövde inträffade en massa jobbiga saker i ett sjok.. min farmor dog strax innan min 23-årsdag, massa strul med min pappa (som jag inte har speciellt bra kontakt med, något som iofs inte rör mig nämnvärt), fick reda på att killen jag råkat falla för (den notoriske "upptagna mannen") hade sambo + kotte, blev osams med min närmaste vän (vi talade inte med varann på nio månader).. allt inom loppet av en dryg vecka. Det kan väl få vem som helst att bli lite instabil - själv hamnade jag i något som väl närmast kan beskrivas som en depression. Orkade ingenting, isolerade mig, kom efter i skolan, ville mest vara hemma och sova/gråta hela dagarna. Dumt nog gick jag aldrig och sökte hjälp utan höll på sådär i 6-7 månader tills det en dag helt plötsligt började kännas lättare.. Sedan var allt okej i något år tills det av någon anledning började kännas hopplöst igen, det var då jag bestämde mig för att flytta hem till Stockholm för att jag trodde det skulle hjälpa - att deppigheten berodde på vantrivsel. Det gjorde verkligen susen, trots att jag blev arbetslös gjorde det liksom ingenting för jag trivdes med livet i alla fall.

Nu har den där känslan av meningslöshet börjat komma tillbaka. För en dryg vecka sedan fick jag besked om att det inte blir något av med den där fasta anställningen på tidningen i alla fall. Det är lite komplicerat men kontentan är att de inte har råd att anställa mig med det anställningsstöd från AF som är aktuellt (50% av lönen eller 350:-/dag), det räcker inte till min lön helt enkelt. Hade min praktiksamordnare tagit reda på vad som gällde från början hade det aldrig varit tal om anställning till att börja med men tack vare hans inkompetens har jag nu inte sökt några jobb sedan mitten av oktober då jag fick besked om att det skulle ordna sig med det här. Alltså är jag tillbaka på ruta ett och får börja söka jobb igen. Tills vidare är praktiken förlängd och jag jobbar alltså gratis ett tag till vilket känns för j**ligt. Men de på tidningen är ju glada förstås. De kan erbjuda mig timmar eller frilans sedan, då jag väl får ett "riktigt" jobb. Ska jag vara helt ärlig känner jag egentligen att journalistyrket inte passar mig perfekt i alla fall. Visst, jag "kan" skriva rent praktiskt/tekniskt men jag är nog inte rätt person för ett sådant jobb i grunden, är inte så "gåpåig" som man nog måste vara har jag insett. Men det var ett fast jobb det rörde sig om och det hade i alla fall varit en bra språngbräda.

Så.. vad i all världen gör jag nu? "Börjar om från början - börjar om på nytt?" Om jag nu orkar..

Hoppas du hittar en lösning! Ta det försiktigt! Och försök känna efter hur just DU vill ha det i framtiden! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, så jag förstår att du har det jobbigt (om det är någon tröst: jag genomgår också en liten kris just nu så du är inte ensam!)

Vill du satsa på relationen med Klaus tycker jag du skall göra som Ida ovan säger och flytta till Köpenhamn ett tag.

Det är din blogg och du får skriva om precis vad du vill. Jag är notorisk dagboksskrivare och det hjälper att skriva av sig tycker jag, speciellt när det är jobbigt. Hoppas du drabbas av en massa glädjebesked och kul saker framöver! :)

Ida 1: Du anar inte hur lockad jag är att bara "ta språnget" om det inte vore för allt som trots allt binder mig hit och den uppenbara bristen på kapital för att göra något sådant. Nästa gång vi ses ska K i alla fall hjälpa mig att börja tänka över lite vad jag egentligen vill göra - behöver lite input nu känner jag. Kanske kommer jag fram till att jag vågar trots allt och kan strunta i alla måsten..

Annaisa: Det låter väldigt troligt att det är så.. men som så många andra har jag svårt att be om (professionell) hjälp innan jag känner att det är akut. Kanske är det dumt..

Lindisen: Ja, jag vet ju att också du har det lite jobbigt emellanåt.. det är inte så lätt! *kramar tillbaka*

Ida 2: Skönt att veta att jag inte är ensam.. antar att de flesta (livs)krisar förr eller senare så det är väl som du säger: man måste komma fram till hur man själv vill ha det innerst inne. Som jag skrev ovan skulle jag gärna flytta till Köpenhamn.. men jag vet inte om jag kanske inte skrivit det - K bor inte där utan i Göteborg även om han är från Danmark. Så jag har egentligen ingenting som skulle vänta mig därnere, det skulle vara en ren chansning isf. Men jag vill ändå..!

Linda: Du har helt rätt.. fast neggo människor blir så tråkiga i längden ;) Men det hjälper helt klart att skriva av sig! Tack, hoppas också på att det börjar lossna lite snart så man har någonting att se fram emot.. våren och massa roliga vårkläder kanske :)

Depressioner är verkligen jättejobbiga, själv hade jag en för cirka två år sedan. Den slog till helt oväntat, eller det kändes ialla fall så. Det visade sig sen att alla dessa småsaker som går fel dagligen tillslut gjorde att jag inte orkade med längre. Jag låg också bara hemma och isolerade mig. Räddningen blev att en utav mina vänner en dag tröttnade på att jag aldrig ville göra något, så hon hämtade upp mig och drog ut mig i livet igen.

Jag hoppas att du slipper att hamna i en depression nu, för trots allt skit som händer oss alla, så finns det ju så mycket att vara glad för! :) Res någonstans om ekonomin tillåter, köp glassiga modemagasin, sätt dig en bästa vännerna på ett café i flera timmar.. Gör något lite lyxigt! =)

Ha det fint!! // Pernilla