VAR DET DETTA SOM VAR LIVET?
Det finns dagar då jag drabbas av lätt panik och frågar mig om jag inte sjabblar bort min ungdom? Borde jag inte resa jorden runt och jobba mig fram med allt jag äger och har nedknöglat i en skitig ryggsäck? Borde jag inte festa för allt vad levern håller flera kvällar i veckan och krypa iväg till mitt arbetarkneg på morgonkvisten hålögd av för lite sömn? Borde jag inte vara omsvärmad singelpingla som inte bangar för en och annan bortamatch - då jag naturligtvis kammar hem full pott varje gång (ung, snygg, framgångsrik)?
Glömmer liksom bort att jag redan har gjort allt det där (kanske inte rest jorden runt precis men backpackat har jag) och att det, i ärlighetens namn, faktiskt inte ens känns speciellt lockande längre. Visst, jag är fortfarande rastlös men numera sätter jag pris på att ha en fast punkt att komma hem till (bara det faktum att det med största sannolikhet blir 2:a hand jag kommer bo i sen i Köpenhamn gör mig lite nervös). Och vad gäller festandet så kulminerade det mellan 17 och 22 års ålder och eftersom man ( = jag) tenderar att bli mer bakis ju äldre man blir så håller jag mig från tequilan och 6:orna numera. Det där med krogragg var också rätt kul ett tag men jag älskar ju K och skulle inte byta bort honom mot någon 20taggare i världen. Han må vara äldre men det innebär inte att han uppskattar typ Lasse Berghagen och börjar titta längtansfullt mot sovrummet (och inte av det skälet!) efter nyheterna kl 21 för att det är ju en dag i morgon också. Kort sagt - varför känns det då ibland som om jag kommer titta tillbaka på åren mellan 20 och 30 och ångra att jag inte släppte loss mer? Nåja, jag är ju inte pensionär ännu (eller gift med barn för den delen) men i vissa avseenden känns det som om det är för sent.. och det gör mig lite bedrövad ibland.
Men vad vill du göra då? Försök komma på det och uppfyll det, oavsett vad det är. Flytten till Danmark kommer nog göra den här känslan lite lugnare tror jag, det är ju nåt du verkligen vill! Men jag förstår dina tankar precis, brottas med liknande då och då.
tittar inte alla tillbaks och ångrar de alldeles för få festkvällarna i ungdomen? Jag gör det iaf..och jag orkar inte ta ikapp det eller rättare sagt..jag tittar i plånboken tänker..det här måste räcke hela månaden och skippar det sen..så trist att man ska bli så (över)mogen så snabbt :)
det viktigaste nu är väl att du själv trivs med ditt liv och med det du gör.
jag har ju aldrig levt singelliv någon gång eftersom jag flyttade ihop med C direkt efter gymnasiet och gifte mig när jag var 21. Jag tror att man hittar det liv som passar en själv och det är nog det livet man trivs bäst i. Sen - att andra lever SATC-liv eller backpackar runt i Asien - det passar dom liksom. Jag har gjort som jag ville trots att det antagligen verkar dödens trist för många ;)
Jag tycker att din flytt är att släppa loss lagom, och du har ju K som du älskar. Det är bra :)
känner absolut igen mig i dina tankar, men har börjat inse att vem fan har sagt att man bara kan göra "vissa saker" innnan man fyllt tex 30. livet är långt och jag tänker fylla det med innehåll tills jag dör. just nu finns inte plats för galna äventyr eftersom jag pluggar och vill skapa en grund att stå på, men om jag får en impuls att backpacka när jag är 35 så tänker inte jag låta några normer hindra mig från det, och varför skulle du? som du säger, din K är lika äventyrlig och "ungdomlig" nu som när han var yngre, varför skulle inte du kunna vara det? du ska väl inte bli en tråkig tant bara för att du blir äldre? du kommer att vara lika snygg och full av liv som du är nu! slappna av:)
Ings: Ja, om jag det visste vore tillvaron inte fullt lika kaotisk som den känns nu :) Men som sagt, jag vill verkligen flytta till Danmark och det kommer nog att förbättra mitt mentala tillstånd avsevärt, det tror t o m min läkare som i övrigt egentligen avråder från stora förändringar som detta. Så jag hoppas det blir bra..!
Jerk: Hahaha! Ja, det är väl en av anledningarna till att jag inte heller gör det längre - lägger hellre slantarna på annat. Men det känns som om alla andra i min ålder klarar av att göra både och liksom.. :/
Sara: Ja, det är klart att ett SatC-liv inte passar alla och jag tycker det är fränt att du och din man hängt ihop så länge! Saken är ju den att jag inte alltid är så säker på att jag trivs med livet så som det ser ut nu, rättare sagt - jag vet att jag inte gör det fast det blir nog bättre i Köpenhamn. Äh, det är nog helt enkelt en släng av den åldersnoja jag har lidit av sedan jag var typ 20.. de här tankarna..
Lill-Elin: Du har absolut helt rätt och jag är väl egentligen inte fullt så negativ heller, jag vet att det inte är för sent för att göra allt det där. Jag får nog bara panik för att tiden rinner iväg och det är så mycket jag vill göra men inte tar tag i. Som jag skrev i kommentaren till Sara så är det väl en ålderskris det handlar om.. jag säger rätt ofta att åldern bara är en siffra men ändå är jag rätt fixerad vid min egen! Jag borde verkligen slappna av..!
