My danish pastry has left the building och tystnaden bara ekar.. både i själ och hjärta samt rent fysiskt i min lilla förortsetta. Haft en härlig långweekend tillsammans som alltid med mycket skratt, samvaro, mys, hångel och sex. Vi har nog aldrig haft det såhär bra och ju längre tid vi spenderar ihop, desto svårare har jag att fatta vilken tur jag har haft - att den här fantastiska personen faktiskt är min.. att han vill vara med just mig och att det är mig han älskar och ingen annan. Kärleken bara växer men med det följer naturligtvis att det här med att leva i ett långdistansförhållande blir svårare och svårare. Under de perioder då vi inte ses vänjer jag mig rätt snabbt, jag lever mitt liv och han sitt även om det blir många telefonsamtal och "Jag saknar dig"-sms (den frasen börjar förlora sin innebörd). Dessvärre börjar jag även vänja mig alldeles för snabbt vid att han finns där under de underbara (men alldeles för få!) dagar vi spenderar tillsammans och det gör att tomheten kommer som ett hårdare slag då han väl måste lämna mig. Nackdelen med att engagera sig för mycket känslomässigt naturligtvis men nu är jag redan förlorad.. Längtar redan alldeles för mycket efter honom!