Lördagens (dock måttliga, det ska påpekas) vin- och drinkintag (White Russian - godis!) resulterade som så ofta i ett par inte helt genomtänkta tilltag post bloggträffen. Eftersom jag numera relativt sällan får i mig mer än något glas vin till maten krävs det inte några mängder för att min impulsiva (stundtals dysfunktionella) sida ska visa sig. Puttenuttigt mess till K på pendeln hem ("jag älskar älskar älskar dig" etc) som visserligen var helt sant och egentligen inte dumt på något sätt men jäklar, vad jag nojjade över det (senare på natten var jag dessutom tvungen att skicka ännu ett mess med prat om just hur dum jag var som skickat det första)! Det är bara för tjejigt att hålla på sådär och dessutom vill jag inte skrämma iväg en person som uttalat är rädd för att binda sig på nytt och fastna i en Svensson-relation (en rädsla som vi visserligen delar). Fick i alla fall svar först igår morse.. något om att det var skönt att höra "sanningen" och I L Y T (varför kan han aldrig skriva hela meningen?!) samt på kvällen världens sötaste mail - jag citerar "Sitter hos min söster och har fået uppkoppling. Vill bara säga att jag saknar dig JETTE MYCKET... sakner att pussa dig, saknar att smeka dig, sakner din röst, sakner att hålla om din lille fina kropp, Saknar att (censur) och (censur), sakner att (censur) och (censur), saknar att (censur), saknar att (censur), saknar att gå i stand med dig, saknar att sove med dig, i det hele taget så sakner jeg en masse Ellinor". Det värmde.. kanske är det så att jag inte behöver oroa mig för att "avslöja" för mycket av mina känslor.

Men det var ändå det jag tog mig till då jag kom hem som var urbota dumt. Ringde upp Mr Upptagen och kär-på-nytt-i-22-åring.. jag vet inte varför, hade väl väntat mig en telefonsvarare eller så ville jag bara förvissa mig om att numret fortfarande fungerade. Himmel och pannkaka men han svarade (vilket ALDRIG sker!) och då drabbades jag av stora skälvan och la på luren. Naturligtvis såg han att det var jag och ringde upp, visade sig att han var ute (gissa om jag ångrade att jag inte stannat i stan?!) så vi pratade en liten stund. Jag lät glad tyckte han.. var väl kanske en viss skillnad från den ledsna och sarkastiska Ellinor han fått ta itu med den senaste tiden. Blev ett par mess sedan på natten med och masochist som jag tydligen är var jag naturligtvis tvungen att fråga hur det gick med den nya trots att jag inte vill höra svaret. "Jag älskar den tjejen".. "Jag hoppas hon tycker om mig lika mycket som jag tycker om henne" osv.. det är lika med heartbreak för mig och det skrev jag tillbaka också. "Jag förstår" + ytterligare salt i såren.. snacka om att inte fatta! Det är ett sånt skämt hela den där soppan, börjar inse det mer och mer och vet att det egentligen var det bästa som det kunde hända det här - så att jag kommer över honom för alltid. Om inte behovet av att finnas i varandras liv finns där så kanske man inte ska propsa på det utan bara låta det rinna ut i sanden liksom och det är ju redan på mycket god väg. Oundvikligt?