Ikväll var första gången i vårt nästan 1-och-½-åriga förhållande som jag blev så arg och ledsen att jag slängde på luren i hans öra. Faktum var att det nog var första gången jag blev arg på riktigt och inte bara småirriterad. Hur som helst så var det en impulshandling av ren uppgivenhet och då han ringde upp efter några minuter sa han dessutom något som fick mig att känna mig så förbannat oviktig. Behöver inte gå in på vad det var men till råga på allt upprepade han samma sak igen sen - trots att han märkte att jag blev ledsen. Förklarade det och sa, på sedvanligt martyr-manér, att "Strunta i det då om du inte vill, du behöver faktiskt inte.." varpå han försäkrade att "Jo, jag vill visst men det är ju så" (det där som fick mig att känna mig oviktig). Då jag blir arg och besviken så lipar jag.. utan pardon.. och gnällde såklart över hur dum han var som inte bara kunde trösta mig och ge mig lite bekräftelse. Han undrade om han också borde börja gråta för att visa att han var med mig och sa att han inte var van att ha någon som satt och hysterigrät i luren. Ungefär. Efter 1000 "Det ordnar sig" och "Det här fixar vi" och liknande klyschor så blev vi sams och kom fram till att min idé var bra i alla fall (kommer att komma till det då det är aktuellt). Och jag lovade att inte slänga på luren sådär igen. Eller hälla ut hans schampoo. Det ständiga inside-skämtet.