De senaste dagarna har jag känt en tilltagande panik angående flytten. Hjärtklappning, uppgivenhet, förtvivlan.. och jag frågar mig om jag är tillräckligt stark för det här. Har ju ännu inte hittat någonstans att bo (vilket frestar på mest), inte sökt så många jobb som jag borde + att jag mentalt faktiskt inte är fullständigt förberedd ännu att flytta till en helt ny stad där jag inte känner en kotte. Jag vill verkligen lämna Stockholm och jag ser fram emot att utforska Köpenhamn och skapa mig en tillvaro där men samtidigt så ekar läkarens ord i huvudet (han jag gick till i våras ett par gånger).. "Man ska inte göra några större förändringar innan man mår bra i sig själv". Nu då jag märker att bara det här med att bostadsletandet inte går som på räls sätter mig ur kurs så undrar jag lite över hur smart det egentligen var att jag inte tog det där i våras riktigt på allvar..

I korthet: Visst, jag bröt i det närmaste ihop i februari.. blev sjukskriven.. fick komma till en kurator ett par gånger som sedan remitterade mig till en läkare jag besökte vid typ 3 tillfällen.. en psykiater en gång också (vilket kändes onödigt eftersom jag inte kunde öppna mig för henne och det dessutom råkade vara en av de bra dagarna - hon tyckte nog att jag slösade bort hennes tid). Läkaren skrev även ut små "lyckopiller" (jag vet att det inte är den rätta termen) och det var här det tog stopp för jag tog dem aldrig. Jag övervägde det.. hämtade ut receptet.. jag t o m talade osanning för denna läkare och sa att jag tog dem och mådde bättre (det sistnämnda var sant). Det var väl därför jag förträngde det - för att det faktiskt började kännas okej efter ett par månader och jag tyckte inte att jag behövde någon mer hjälp. Men det finns ju kvar. Känslan av hopplöshet lurar fortfarande därinne och jag kanske är dum som ett spån som tror att jag kan mota bort den genom att börja om på nytt i ett annat land. Men jag tror ju verkligen att det är en bra sak att göra. Om jag bara inte oroade mig över vad som händer om jag byter stad men inte tillvaro..

Vad jag måste göra nu är att ta en sak i taget och lita på att allting ordnar sig till det bästa. För det gör det. Förtränga rädslan och se fram emot en ny tid istället. Andas djupt och inte deppa ihop av några motgångar. Lite jävlar anamma. Så det så.