ONORMALT BLIR NORMALT
På måndag kommer tydligen dansken hit från Göteborg. Han ville inte säga något innan han visste till 100% att han verkligen kunde komma (de har haft ett flertal stora orders på sistone och han har jobbat typ 24/7). Pga detta har vi inte setts på 4 veckor och det vänjer man sig tyvärr vid.. Jag tycker såklart att det är kul att han kommer och längtar efter att få begrava mitt ansikte i hans famn men samtidigt kan jag inte låta bli att mest känna det som om jag är till besvär.. att den tiden han är här (inte för att jag tror den blir så lång) hade han kunnat använda till att komma ikapp med jobbet. Vet att det absolut inte är så, han messar/ringer jämt och säger hur mycket han längtar efter att få träffa mig och det är ju inte bara för min skull. Tyvärr har det här med att vi ses så sällan kommit att bli normaltillståndet i vårt förhållande och jag kommer på mig själv med att ibland känna mig som singel då vi inte är med varandra (inte för att jag ens tittar efter någon annan för den sakens skull). Om ett par månader blir det visserligen ändring på hela den här situationen då jag flyttar till Köpenhamn. Det som oroar mig är dock inte att jag inte längre tänker något i stil med "Jag står inte ut med att ha det så här!" utan snarare att jag har accepterat att det är så här konstigt. Och det skrämmer mig..
Men det är väl egentligen inte så konstigt, du har ju accepterat det eftersom du/ni inte kan göra något åt det för tillfället. Det är ju inte så att någon av er väljer att inte träffas. Jag har det likadant varannan helg då min pojkvän har sina barn, jag har kommit såpass långt att jag intalar mig att det är "skönt" när han åker, bara för att slippa längta så fruktansvärt mycket hela helgen... Tänk vad härligt sen när ni får mer tid till att träffas då du bor närmare!
Ings: Det är helt sant, men jag tycker att jag "borde" tänka annorlunda - att jag skulle typ gråta blod hela tiden då vi inte ses. Fast jag tänker nog ungefär som du gör ändå - det är rätt skönt att ha tid för sig själv och sitt eget liv även om man ju helst skulle vara med honom istället. Och, som du säger, då slipper man längta så mycket om man håller sig upptagen också..
Ingis, inte Ings.. sorry!
Gud va han har det bra, Dansken! Kommer och går som han vill. Och du går hemma och trånar. Och väntar.
Lottis: Det gör jag iofs inte - jag har också ett liv. Men om det är det intrycket du får så what can I do..
Jag är så fascinerad över att du accepterar en relation där han kan komma till dig när han känner för det, och antagigen ha för sig precis vad som helst där emellan. Jag menar... En månad! Fyra veckor! Och ni bor i samma land!
Sorgligt nog, och som du själv _till viss del_ redan vet, har jag erfarenhet av otrohet från tre perspektiv - Jag har varit otrogen, jag har blivit bedragen och jag har varit "den andra kvinnan" - Det är verkligen synd och skam, för du verkar vara en sådan genomsnäll tjej, men den där dansken luktar verkligen begraven hund lång väg. Jag kan SJÄLVKLART ha fel, men ingen skulle må dåligt (möjligtvis dansken undantaget) om du tog på dig de granskande glasögonen ibland. De rosa verkar nämligen sitta säkert på plats, med senilsnöre och allt.
*** Gulliga SMS och telefonsamtal är INTE INTE INTE en garanti för att han sköter sig!!! ***
(Förresten, har jag missat inlägget som förklarar varför du inte flyttar ihop med honom, om du ändå ska flytta? Ett slitigt restaurangjobb (i absolut värsta fall) kan du väl få var som helst? Göteborg är en trevlig stad, har jag hört. Lite mer socialistiskt än ego-Sthlm, om inte annat ;-))
Antagligen tycker du inte om att jag lägger mig i, men jag vill verkligen inte se dig bränd när du redan verkar vara rätt "darrig".
Ta hand om dig!
Louise
Louise: Du får naturligtvis uttrycka din åsikt precis som alla andra. Jag är väl medveten om att många (både bloggrelaterat och i mitt liv IRL) är lite misstänksamma mot dansken och jag förstår precis vad det är som gör att ni reagerar så utifrån hur jag beskriver vår relation. Jag har förklarat i kommentarer här ungefär 100 ggr vad det är som gör att vi inte ses oftare än vad vi gör (fast fyra veckor är exeptionellt, det brukar vara några dagar var andra/tredje vecka) och du har helt rätt.. däremellan SKULLE han mycket väl kunna hitta på precis vad han vill. Men det skulle jag också kunna. På de här 1,5 åren har jag slösat tillräckligt med energi för att oroa mig (främst efter kommentarer här) över att det är just så men jag tror innerst inne verkligen att han är trogen mot mig. Eftersom ingen av er känner honom är det lätt att säga "Men hur vet du det?" och det är helt enkelt bara en känsla. Skulle den visa sig vara felaktig så får jag ta itu med det då jag får reda på det men att gå runt och ständigt vara misstänksam.. nej tack!
Jag har inte förklarat i något inlägg varför vi inte flyttar ihop i Gbg - dock i kommentarer - men det finns en mycket god anledning till det.. nämligen att det är i Köpenhamn jag vill bo och det är oberoende av K. Lägenheten där kommer vi som sagt att skaffa tillsammans och han kommer också bo där ca 50% men som läget är så måste han även bo i Gbg pga jobbet. Ännu en anledning är att ingen av oss (nej, inte heller jag!) känner att det är dags riktigt än att flytta ihop på heltid.
Hoppas att jag besvarat dina frågor i viss mån i alla fall. Begär inte att något av det ska "make sense" men eftersom det gör det för mig så tycker jag att det är tillräckligt. Gott så. Ha en bra dag!
Ellinor: Sålänge du är glad är jag glad!
(Tänk va du verkligen skulle kunna täppa till käften på alla skeptiska och cyniska kommentatorer om du kunde berätta att du varit hemma hos honom, träffat hans vänner och familj. Sen skulle ingen kunna ifrågasätta varken honom eller er relation. JAG skulle tycka att det var skönt även om jag SJÄLVKLART tycker att folk får tycka vad de vill.)
