När det går utför
Talade med den där släktingen idag som jag nämnt här ett par gånger. Den som jag har så svårt för.. den som alltid beklagar sig över sitt och får allt att handla om honom.. den som är på örat 9 gånger av 10 när man pratar - vare sig klockan är 10 på morgonen eller 10 på kvällen.
Men jag är inte hjärtlös och nu tycker jag faktiskt synd om honom på riktigt. Han har gått ner 18 kg på 4 månader och väger nu ungefär lika mycket som jag (och jag är knappast någon sumobrottare). Blodtrycket är helt uppåt väggarna, han åker in och ut på sjukhus pga svimningsattacker. Och nej, det är inte cancer men däremot någon slags svulst i hjärnan (= icke tumör). Man kan faktiskt fråga sig hur länge till han kommer leva i det tillståndet och med den livsstilen. Och det är ju sorgligt.
verkligen sorgligt, jättetråkigt.
det är så synd att vissa aldrig hinner bryta den onda spiralen innan det är för sent.
har en vän som har stora problem och vi kompisar har försökt i måååånga år att få henne att ändra sitt sätt att leva(här gäller de oskyddad sex med nya killar hela tiden, droganvänding, total passivitet i fråga om att flytta hemifrån, söka jobb, ta tag i livet)
men det är omöjligt. Man kan inte hjälpa nån som inte vill, och tillslut ger man upp och lever på hoppet att personen någon gång ska vakna upp och inse att bara de själva är ansvariga för hur deras liv kommer bli. det enda man kan göra tillslut är att önska dem väl.
