Stina: Jag är också rätt kass på att kommentera :) Du skrev ett väldigt bra, tänkvärt och sorgligt inlägg tidigare ikväll och det är bara så svårt att uttrycka sin medkänsla då det handlar om en tillvaro som din. Men jag läser och jag läser ordentligt. Så vet du.

Det dumma är att jag vet inte vad jag vill.. något sorts mellanting antar jag. En vardag fast en omväxlande sådan. Men jag vill leva MED någon och ha ett "Vi" - inte bara ett "Du" och "Jag" och "Våra liv". Hela den här barnissuen mellan oss handlar också till viss del om att han inte vet om han kommer kunna ändra på sin tillvaro till en sådan grad att det vore rättvist att bestämma sig för att skaffa barn (i framtiden). Det är lite skrämmande och det är klart att jag tänker på det trots att jag säger till mig själv att chilla och ta det som det kommer.

Ett väldigt personligt inlägg, och det känns fel att kommentera med mina egna åsikter. Men jag förstår dina känslor, har haft samma känsla själv. Så allt jag säger är att du är tuff som flyttat till Köpenhamn! Allt gott till dig!

Hej!
Första gången jag läser din blogg. Förstod att du letar jobb i köpenhamn. Tror att acne söker butikspersonal. Gå in på deras hemsida!

Funderade själv ett tag på att flytta till köpenhamn men har nu beslutat mig för att stanna i götet en stund.

Det viktigaste är att du känner att du inte slösar DIN tid, så oavsett hur det blir så bygger du mot något eget hela tiden! du är verkligen stark som flyttat det må jag verkligen säga!

Jag förstår ditt dilemma. Jag lever själv med en man som verkar ha många liknande drag som din K, min är också en entreprenör i själ och hjärta och drömmer också now and then om att "dra iväg" nånstans på egen hand. Hursomhelst har vi lyckats skaffa oss ett mysigt samboliv tillsammans och han blir mer och mer av en "hemmakille".

Jag fattar att du trivs i K-hamn och inte vill bryta upp därifrån i första taget. Samtidigt, ibland kanske man måste våga lite för att vinna? Det vore ju bra kanske om du inom en snar framtid iaf kunde få testa på den där jävla vardagen med K. Du skulle inte kunna flytta in hos honom i Mölndal, bara ett tag? För att se om vardagen med honom är värd att vänta så länge på? Om du vill satsa på en framtid med honom och fortsätta drömma vidare borde ni kanske ta det där steget snart, mot att lära känna varandra även bland skitiga strumpor ;), havregrynsgröt och sunktv-tittande... - typ! Som ni fortsätter nu finns kanske risk att du liksom skapar någon sorts illusion kring honom?

Tänker också på en kompis som var i en liknande sits, hon och pojkvännen bodde på olika håll och ingen vågade/ville bryta upp från sitt. De fick aldrig någon vardag ihop, båda blev för invandra på sitt håll. Jag hoppas du och K går en annan väg!

Kram och alla lycka!

K: Ja, jag skriver ju personligt.. ibland kanske i en alltför hög grad också. Men jag behöver inte kommentarer (kanske inte minst sådana man egentligen inte vill läsa) - det räcker gott med att veta att ni läser :) Så tack för det!

Stina: Tack för tipset! Jag vill ju egentligen inte jobba i butik men kanske är värt att söka som något tillfälligt i alla fall. Måste ju "tyvärr" ha ett jobb snarast. Götet är ju också trevligt men i mitt tycke slår Köpenhamn allt! Vem vet, du kanske hamnar här någon gång i framtiden i alla fall :)

Sassa: Nej, slösar är fel ord men jag behöver på något sätt ett slags bevis på att vi också bygger på en gemensam framtid. Men du har rätt, jag ska sätta mig och mitt eget liv i första hand.

Katarina: Du kommenterar alltid så långt och tänkvärt att jag blir helt matt. Men glad att du tar dig den tiden såklart!

I alla fall så låter det ju uppenbarligen som om den här typen av män är "formbara" ;) Problemet med K är också att han redan har gjort hela den där familjegrejen och jag vet att han absolut inte vill hamna i en sådan situation igen som han var i med sitt ex. Nu kommer inte det att ske eftersom jag inte är som hon - lite av ett mähä - utan jag säger emot honom och låter honom veta vad JAG vill. Jag tror dock att om jag hade varit den där tjejen som vill ha samboskap, barn och gemenskap på en gång och för all framtid så hade det inte funkat mellan oss. Vi är rätt lika egentligen vad gäller våra framtidsplaner men jag är ju 20 år efter honom. Familjegrejen är ett naturligt steg i min utveckling och senare i livet då det är "gjort" kommer jag vilja fokusera på andra saker, precis som honom nu.

Måste medge att det där med din kompis skrämde mig lite och jag är medveten om att jag och K riskerar samma öde. Jag har ju på något sätt redan brutit upp i och med flytten hit och i det låg även att vi skulle kunna vara tillsammans på ett annat sätt, att han skulle kunna jobba mer härifrån. Det har ju bara gått ett par månader och jag förväntar mig inte att allt ska förändras på en gång utan hoppas på att det blir lite i taget. Hur som helst, eftersom jag känner att jag redan har "vågat" så tycker jag inte är det ligger på mitt ansvar. Jag har inget som helst intresse av att flytta till honom i Mölndal ens för ett tag - håller ju på att bygga upp mitt liv här så det känns lite som att "Vad ska jag där och göra?". Att han finns där just nu räcker liksom inte, det är - som Sassa sa - mitt liv det först och främst handlar om. Han är glad över att jag har flyttat hit och trivs så bra och jag räknar iskallt med att han kommer hit då han är "klar med sitt". Om inte.. tja, den dagen den sorgen :)

Tack, vad snällt att du tycker att jag kommenterar långt och tänkvärt. Gillar dig och din blogg och känner igen mig i dig på många plan. Det är så härligt med någon som du, som skriver personligt och äkta. Jag analyserar själv saker och ting på liknande sätt som du gör.

Jag var nog inte heller tjejen som ville ha samboskap, barn och hela baletten på en gång. Jag och min sambo har byggt upp det vi har i dag gradvis och under flera år, jag har fått kämpa för honom och han delvis för mig och det är jag såhär i efterhand glad för. Även om det kändes lite visset ibland när "alla" mina kompisar flyttade ihop, förlovade sig (inte min grej egentligen!) och sånt medan jag kände det som om jag levde tonårsliv ungefär (så lätt - och farligt - att jämföra sig med andra!).

Förstår ang Mölndal-grejen, klart du ska stanna kvar och trivas. Tänkte bara om ni på nåt sätt kunde få nosa på sambo-grejen liksom. Men å andra sidan är det kanske inte hela världen att skynda långsamt. Jag brukade vara ivrig och otålig med min sambo, ville ha allt igår typ, men som sagt är jag nu glad för att vi byggt upp det vi har i lagom takt.

Vad du än gör, sitt inte och vänta förlänge på att allt ska bli bättre. Det finns risk för att du förlorar några fina år som du kunde gjort så mycket annat på. Jag har själv varit där, "ja men om ett par år så blir det bättre", men ett par år är så här i efterhand väldigt lång tid. Lång tid att fylla med saker som du vill göra. Det är lätt att bli lite halvbitter och tänka fasen vad jag gick miste om. Kärleken är svår, och valen i kärleken är ännu svårare. Men du får försöka tänka långsiktigt, det går inte att fly. Tillslut når man en vändpunkt där man tvingas ta jobbiga eller enkla beslut, vare sig man vill eller ej. Men vad du än gör, glöm inte bort dig själv i alltihop utan ta vara på dig själv, prioritera dig själv och se till dina egna intressen. Mina små visa ord dig =)

Oops, hade fått fler kommentarer här.. det hade jag missat, sorry!

Katarina: Visst är det lätt att jämföra sig med andra och tycka att de har det så perfekt och "vuxet" men bara man själv trivs med sin tillvaro så.. Du och sambon verkar i alla fall ha fått gå igenom en del för att komma dit ni är idag och kommit ut på andra sidan starkare vilket ju faktiskt gör det så mycket mer värt på något sätt! Jag har det väl lite som du hade det.. att jag också egentligen skulle vilja ha "hela paketet" på en gång nu då det känns så pass rätt (på de flesta plan iaf) som det ändå gör men man får väl ta en tegelstan i taget och hoppas på att allt inte rasar samman innan det är färdigt..

Lillan: Du har helt rätt och det värsta är att jag redan gått igenom det där en gång.. dvs, väntat på någon och tänkt att det varit värt det in the end. Vi kom aldrig så långt och det var tre år till spillo. Jag vet att jag kommer tvingas fatta beslut - eller rättare sagt, VI kommer vara tvungna att bestämma oss för en del saker - så småningom. Det är därför jag på det stora hela ändå ser till mig själv i första hand (annars skulle jag väl vara i Gbg nu) för jag vet att det är möjligt att jag annars kommer ångra att jag inte gjorde det.. Tack för dina visa ord :)