Och Kålle ba'.. och Ada ba'..

ja du jag är ju göteborgska born and raised...
när det kommer upp(tex i skolan) aå blir alla så försvååånade "men det hörs ju inte alls!" "du pratar ingen göteborgska" osv.. Jag tror att jag omedvetet har arbetat bort den mesta dialekten,även om jag aldrig pratat nån utpräglad riktig "dö,änna go i huvet-variant" min lillasyrra pratar desto mer och hon påpekar även för mig att "du pratar ju sthlmska" med tdylig avsmak i rösten när jag e hemma o ¨hälsar på...

Jag har alltid tyckt att riktig göteborgska låter lite obildat och bonnigt, och jag vill låta serös när jag pratar, åtminstone i vissa sammanhang.(typ skola,jobb) däremot märker jag hur göteborgskan kommer fram när jag blir upprörd.. så visst är den en del av mig. Kul att höra att nån kan tycka den är sexig iallafall:)
jag ska ju bli svenskalärare så jag strävar väl efter att tala en fin och korrekt svenska, utan så mycket dilalekt. men samtidigt älskar jag olika dialekter och jag tycker inte att man ska anstränga sig för att få bort den om man inte vill.
detta blev långt, bara lite tankar.
KRAM!

Lill-Elin: Man har nog ofta någon slags hatkärlek till sin egen dialekt och inte minst de som flyttar från "sin" del av landet vill nog ibland gärna att rötterna inte ska höras för tydligt om man säger så. I vissa fall förstår jag dem :) Själv pratar jag inte heller någon utpräglad stockholmska (inga e:n istället för ö:n t ex) men det är nog inte så svårt att höra vad jag kommer ifrån. Inte minst med lite alkohol i kroppen brukar folk säga..