Det finns en blogg jag kikar in på ibland då andan faller på och det känns lika dubbelt varje gång. Innehaverskan är en blond liten sak på 18, max 19 år. Åtminstone vartannat inlägg pryds av en bild på henne själv och det är hårdblonderat sockervaddsfluff och det är brun-utan-sol och det är tonvis med mascara, kajal, eyeliner och det är blekt  rosa läppglans. Det är mycket "jag lägger på min ögonskugga från MAC" och "jag läser i min Ebbas stil" och "idag har jag på mig mina Hanky Panky-trosor" och "jag dricker en Frappuccino Blended Cream Strawberry från Starbucks".. produktdroppande i en aldrig sinande ström. Det handlar uteslutande om henne och hur lyckad hon är.. snygg.. åtråvärd.. avundsvärd. Varje liten händelse som oftast berättas i återblickar blåses upp till något ofantligt stort. Mycket är om tiden hon "bodde" (= ett par månader) i London. Man borde störa sig något enormt på någon som framstår som så självupptagen och det gör jag också. Men samtidigt. Hon skriver bra och välformulerat, hon skriver långt och ofta. Och ibland kommer de där guldkornen.. som insikten att anledningen till att hon lägger ner så mycket tid och pengar på sitt utseende är för att det är hennes skydd. För att hon är osäker på sig själv. För att hon inte ska bli mobbad igen som hon blev då hon var yngre. Hon verkar väldigt ensam. Och det är anledningen till att jag återvänder.