Under torsdagskvällen i Stockholm passade jag på att träffa Föredettingen i Upstairs Bar på hotellet där jag bodde (vilken jag även kan tacka honom för!). Det var.. intressant - i brist på bättre ordval. Vi har känt varandra i nästan precis fem år, varav vi inte träffats på ett år och nio månader efter att de tre åren dessförinnan ha haft - i alla fall i perioder - en rätt nära sorts relation. Absolut ingen konventionell parrelation, men en relation.

Det gör det rätt svårt att veta hur man ska förhålla sig till varandra nu. Han är fortfarande den som vet mest om mig av alla, åtminstone på ett mer intimt plan. Det tog väldigt långt tid innan jag accepterade att det aldrig skulle komma att bli vi på riktigt, men idag är jag glad över att vi fortfarande har en bra kontakt. Jag tycker om honom som person och numera ser jag också hans negativa sidor som jag förträngde under så långt tid. Och accepterar dem.

Han såg i alla fall bra ut. Snyggare än jag mindes honom. Nu får det inte gå två år igen, väl?