Att gå runt som på nålar en hel dag bara för att man väntar ett viktigt samtal tar på krafterna. Med min gröna tursten i fickan och mobilen i högsta hugg har jag följaktligen inte hunnit med så hemskt mycket annat än att nojja inför samtalet som komma skulle. Diskade lite. Dammsög köket lite. Tittade på ännu ett Desperate Housewives.

Och samtalet då? Jodå, det kom till slut för ungefär 1 ½ timme sedan. Och det var inte ett slutligt besked som det var meningen utan de är tydligen "i tvivel" - mellan mig och hur många andra vet jag dock inte - så imorgon kl 10 ska jag befinna mig därute igen för en tredje intervju. Man kan bli knäpp för mindre. Fick intryck av att det är kollegorna jag ska träffa nu och som ska fatta det slutliga avgörandet så det är ju väldigt viktigt att visa sitt allra bästa lilla jag. Jaja, whatever happens happens. Hoppas på det bästa men går det inte vägen så var det väl inte meningen.

Just nu är jag i alla fall verkligen inte mitt "bästa jag". Grannen har fört oväsen i säkert två timmar nu; bankanden varvat med något som kan liknas vid en jättehögljudd leksaksbil med gnisslande hjul som åker fram och tillbaka på golvet (fast det är nog en borrmaskin). Är inte överdrivet lättretlig i vanliga fall men nu håller jag faktiskt på att explodera..!