Men gud, detta prat om vad man "ska" och "inte ska". Det bästa man kan göra är väl att skaffa barn av kärlek, inte av tvång för att vara alla till lags? Jag känner några ensambarn som inte kunde varit lyckligare... så det är nog olika från person till person om man vill ha syskon eller inte. Tänk inte på vad man förväntas göra :)

Man börjar med att hoppas att man får ett barn. Sen får man ta det därifrån.
Lycka till!

Jag är ensambarn och har "trivts bra med det". Har aldrig önskat mig något syskon. Som det verkar nu (så hör 4-5 år innan det är dags) så ska jag inte skaffa fler än ett barn själv heller. Tycker det varit alldeles underbart att inte ha några syskon. Har inte träffat några andra ensambarn som känt annorlunda än mig, däremot brukar de som har syskon tycka att det låter hemskt!

Tror absolut inte du behöver oroa dig. Om man är ensambarn och även ensam kanske det är jobbigt. Men bor man i storstad och går på dagis och sen skola ska det väl inte vara något problem? Jag tror inte det.

Jag tror inte att endabarn lider av att vara det enda barnet i familjen - inga av de jag känner har lidit särskilt mycket av det iaf, snarare tvärtom. Deras föräldrar har ju haft hur mycket tid som helst för dem. Däremot tycker jag mig ha märkt, efter att ha delat lägenhet med tre stycken i olika omgångar och varit väldigt nära vän med en, att folk som vuxit upp utan syskon blir väldigt dåliga på att ta hänsyn till andra. Tror att eftersom de inte har behövt slåss om utrymmet med ett syskon har de inte fått lära sig att andra också behöver ta plats. Och det kan visa sig genom allt från att hela tiden vara tvungen att vara i centrum till sådana småsaker som att inte förstå att man inte kan ta upp hela köksbordet med morgontidningen när andra också vill äta frukost. Så ur den aspekten tror jag att det är bra med syskon. Och så blir det väldigt tungt för endabarn när föräldrarna blir gamla och behöver hjälp, eftersom man inte har någon att dela ansvaret med.

får väl hoppas på att nån har ett finger med i spelet å ger dig tvillingar. WHAT TO DO THEN? ;) jag är helt emot ensambarn. de blir snorkiga, bortskämda, vet inte vad det är att dela med sig och framförallt -väldigt ensamma i vuxen ålder. då när alla gör saker med sina syskons familjer. sådetså.

Jag har en bror men känner mig ändå som ensambarn...
Och jag har bara 1 barn och det där att ensambarn blir ego, stämmer absolut inte för henne!!!
Är sååå trött på hur andra folk kan ha så många åsikter om andra, gör det som passar just er och skit i vad alla andra tycker.

Att "skaffa" ett syskon bara för att det första barnet inte ska bli ensamt är helt snett. Ett syskon ska önskas av föräldrarna för att det VILL ha ett barn till, för sin egen och ingen annans skull. Hör i min bekantskapskrets att "suck, jaha, det är väl dags att börja jobba på en andra även om det är jobbigt med ett barn, kan ju inte låta lilla Kalle vara ensam". Vad är det för konstigt resonemang? Folk tycker och v e t så förbaskat mycket om allt, speciellt hur saker "ska" vara...

Hur gammal är K:s dotter egentligen?

Oj, vad många bra och kloka kommentarer jag fick! Dessutom verkar det vara väldigt olika vad folk tycker - vet inte om min åsikt riktigt framgick i inlägget. Som det ser ut nu så vill jag bara ha ett barn och om det sedermera skulle bli ett till så kommer det bli av vilja och inte - som bl a Malin påpekar - för att unge 1 inte ska vara ensam. Och som många säger så är det nog väldigt personligt vilka som trivs med att vara ensambarn och vilka som hade önskat att de hade ett syskon.

Elin: 24

Man ska nog vara glad om man får ETT barn först och främst. Sedan kan man som förälder alltid skaffa kompisar till ensambarnet genom att vara lite aktiv. Men är man inaktiv så är dte klart dte är trist att vara ensambarn, föräldrar KAN inte leka på samma sätt och brukar ofta bli rätt trötta på lektjatet. Två barn eller fler underhåller ju varann på lekfronten.