Under ytan
I ett enda karateslag gick livet mitt itu och jag vet inte hur jag ska kunna lappa ihop mig själv igen. Han är min största kärlek.. vad är det för mening med att fortsätta om jag inte får dela alla bra (och dåliga) stunder med honom? Med hänsyn till honom ska jag inte gå in på detaljerna i vad det var som hände.. det räcker med att konstatera att den kärlek vi hade - och har! - tydligen inte var tillräcklig. Det har aldrig funnits någon som visat mig så mycket kärlek som han gjorde, hur i all världen skulle jag kunnat ana att det var något som fattades då han inte ens gjorde det själv.. det var "omedvetet" säger han men nu är det kristallklart. Han var mer kär i mig än han någonsin var i sin exfru som han var gift med i 18 (?) år eller i någon annan som han varit med. Hur kan man vara 48 år och aldrig ha känt till 100% det man "ska" känna, men ändå veta att man inte känner det? Om man själv bor i en prunkande trädgård, hur kan man riskera den för att gräset kanske är grönare på andra sidan? Nej, jag förstår det inte.
Kl. 17.06 idag stiger jag av tåget i Mölndal. Jag klarar inte av att jobba, har ringt och tagit ledigt idag + imorgon samt avbokat min plats på den femrätters middag och fest jag skulle varit på imorgon kväll på Den Lille Fede. Vi har egentligen tagit en paus.. en tankepaus för att fundera ut vilken slags relation vi ska ha i framtiden. Han vill att vi ska vara vänner - "varmhjärtade vänner" (= KK) är något annat vi talat om. Vi kan ju inte vara i samma rum utan att ha fysisk kontakt och om vi tycker om att vara med varandra och känslorna egentligen inte har förändrats från vare sig hans eller min sida... varför skulle vi inte kunna fortsätta träffas så länge det är roligt? "Vi har ingen framtid tillsammans".. visst, men om det gör mig mer lycklig än olycklig att få vara med honom? Tankarna bara snurrar, jag tror det blir bättre då vi får träffas ansikte mot ansikte. Och jag får blöta ner hans skjorta med mina tårar istället för min kudde.
Vill inte låta hård nu, men det känns spontant, trots att jag är för okonventionella relationer i vanliga fall, som att fortsätta som "varmhjärtade vänner" blir ett sätt för honom att äta kakan och ha den kvar. Du vill ju mer. Varför ska du vara kvar i något där han inte kan lova dig det? Sedan förstår jag helt och fullt att i valet mellan att inte ha honom alls och att få ha kvar honom även om det inte är fullt ut så blir det just nu det sista som segrar, men fråga dig om det är värt det i det långa loppet. Är du inte värd någon som vill ha dig till 100 %? Som inte
tvekar? Där förhållandet är lika mycket på bådas villkor. Har själv varit i en liknande situation där jag valde att stanna kvar lite för länge innan jag bröt. Nu i efterhand önskar så hett att jag brutit direkt som han började "krångla", istället för att utsätta mig för all smärta och inte våga älska någon ny på länge, länge efteråt.
Jag vet att du har fått mycket skit i kommentarerna förut för ditt och K:s förhållande, och alltid tyckt att bara du vet hur det fungerar på riktigt och säger du att det är bra så är det det. Men nu känner jag att jag måste höja en varningens flagga (typ), för jag tror verkligen inte att det är en bra väg att gå att bli KK med honom. Han betyder för mycket för dig för att det någonsin skall bli bra. Men lycka till oavsett vilket val du gör.
Och en stor stödkram!
Jag håller med Anna. Jag har känt precis så som jag antar att du känner nu. Det kommer inte att gå, men just nu när det känns så här är man beredd att göra VAD SOM HELST för att få fortsätta ha honom i sitt liv, att få uppleva det där man älskar att uppleva EN GÅNG TILL, att slippa säga hejdå.
Jag hade antagligen resonerat ungefär som du men jag tror ändå att du skadar dig själv om du gör det. Du kommer inte sluta känna för honom, det kommer att bli jobbigare och äta upp dig från insidan. Du KAN och du KOMMER få ett bra liv utan honom, med någon annan.
Ta hand om dig, och "lycka till".
Vad du än gör så åk för guds skull inte till Mölndal! Det är den sista platsen på jorden som du ska åka till just nu. Big time mistake.
Jag håller med Anna och Louise, tror inte heller att det är någon bra idé att fortsätta er relation "halvhjärtat". Risken finns att ni i det långa loppet kommer börja förakta varandra eller åtminstone inte respektera varandra på samma sätt som tidigare. Inte minst kommer du börja respektera dig själv mindre och mindre om du säger ok till att du bara är värd att älskas på ?halvfart? (dvs under okomplicerade former, utan krav eller ansvar eller allt annat jobbigt som ett förhållande för med sig). Du binder bara upp dig på honom och hindras från att träffa någon ny, hämmas i din fortsatta utveckling och blir otrygg av att umgås "enbart sexuellt" med någon som inte kan ge dig några som helst löften om framtiden eller ens morgondagen. Jag lider med dig jag med. Förstår att det är jättesvårt att bryta med honom när alternativet att fortsätta ses i nuläget känns så mycket härligare än att stå där ensam, övergiven och sårad. Men jag ber dig att sätta dig själv i första rummet nu. Varma kramar!
Håller med alla som skrivit innan mig. Hur hårt det än kan låta och hur ont det än gör är det bättre att bryta helt på en gång än att dra ut på det, tro att man ska fundera på saken ett tag, kanske umgås som vänner, kanske lite mer än så. Jag har själv varit i samma situation och ångrar idag att jag drog ut på det så. Kanske var det för att man i huvudet var så inställd på att det skulle bli han och jag tillslut. Man får tvinga sig själv att tänka om och inte kasta bort tid på vad som kunde ha varit. Tänk på dig själv, bryt ihop totalt om du känner för det, men klara dig själv med vänners hjälp och du kommer starkare ur det hela. Men det tar tid. Massa tid. Kram!
Satan vad jobbigt.
Men det känns som han har lite att jobba med, låt dig inte dras med.
Stor kram
å,lilla vän, vad jag känner med dig!
Vet EXAKT hur det där känns: som att få en sylvass kniv inkörd i hjärtat, omvriden några varv och sedan är den fast där, varenda andetag gör ont.
Jag lovar dig att livet KOMMER gå vidare, och du KOMMER finna kärleken till en annan männsika igen, med tiden. Hur du väler att få ditt eget avslut på det här, kort eller utdraget, det vill jag inte lägga mig i. Man vet bäst själv.
Dock så har även jag blvit dumpad för att min största kärlek "inte visste om han var kär längre" och sedan förnedrat mig själv då han kom krypande och ville försöka igen...vilket så klart inte gick. Jag ångrar att jag inte bröt direkt då, för allt "efterdrama" gjorde bara uppbrytet än mer plågsamt och krångligt. Ingen har gjort mig så illa som han.
och vill du veta en sak: Det är nu 4 år sen och han är idag en av mina bästa vänner. Så kan det gå.
KRAM KRAM KRAM
Åh, vet inte vad jag ska säga. Så jävla trist att det skulle behöva bli så. Kram.
vilken röra. hoppas hoppas ni öser det på något sätt. kram!
Det är inte alltid man kan säga det ärligt, men jag vet faktiskt hur det känns. Jag har själv för några veckor sen blivit dumpad efter 5 års förhållande. Inte för att det hjälper dig på något sätt nu. Dagarna går verkligen upp&ner. Men på något sätt börjar det sjunka in och även om jag kanske inte direkt tror på ödet tänker jag ibland att det kanske var meningen så här. Jag känner att jag kommer leva vidare, men visst finns det en stor sorg inombords. Tänker på dig, ge inte upp!
Jag vet PRECIS hur du mår just nu. Been there. Det var slut ett halvår mellan mig och J och ibland så undrar jag fortfarande hur vi blev ihop igen. Men vi jabblade lite där i början innan jag breakade för att jag inte orkade mer. Sen kom han ju krypandes tillbaka...
Försöker inte ge dig falska förhoppningar eller så utan poängterar vikten av att bryta så man kan bli människa igen. Sen vet man aldrig vad som händer. Kram!
Ähh, fortsätt med kk-förhållande. Det är ju ungefär samma sak som tidigare. Ni träffas lite och har roligt ibland precis som ni har gjort de senaste 4 åren.
Eftersom jag inte vet varför det har tagit slut tänker jag inte komma med för många råd.. jag vet dock hur lätt det är att missförstå, krångla till och säga sådant som man inte menar när man befinner sig på två olika ställen, så jag tycker att det är bra att du försöker reda ut saker och ting ansikte mot ansikte. Men kom ihåg vem du är också!
Ja, vad är det för skillnad på ett KK förhållande och det ni haft tidigare? Har du ens träffat hans barn? Vad vet du om mannen som ljög om sin ålder för dig i flera år?
Åh, jag läste inte om detta förrän idag. Jag lider verkligen med dig, och jag ska inte försöka ge några råd, för ingen vet hur ni har haft det förutom ni själva. Ta hand om dig! Stor kram!
Hur går det? En sak bara..låt han inte trampa på dig..kk funkar bara om ingen av er har några starka känslor för varann...helt seriöst..
Men jag hopppas du mår bättre när du läser det här..
