Mitt vikariat är nu ett minne blott och jag är fast anställd! Grattis till mig! Mina kollegor i Sverige jublar (ja, de gör faktiskt det!) över att slippa låååångsamma bruden som hann jobba ca 5 månader innan hon gick på mammaledighet* och som aldrig var där innan dess heller.

Okej, rent formellt är det först fr o m 1 mars, men kontraktet skrev jag på idag. Och jag känner mig lite ambivalent. Eller kanske snarare korkad. Chefen P räckte mig nämligen ett färdigt kontrakt igår som jag fick ta hem och titta på. Med den fasta anställningen tillkommer en lönestigning på ca 13% av vad jag har nu och det är ju inte fy skam**. Det är faktiskt precis exakt den summan som jag hade tänkt förhandla mig till och så stod den redan där - svart på vitt. Funderade och funderade igår på om jag skulle försöka knuffa upp summan lite till, men dels kändes det så girigt (eftersom höjningen redan är helt rimlig) och dels så kan min chef vara lite svår att tas med så jag vågade inte riktigt.. fegis! Nu ångrar jag mig. Hade säkert kunnat få en tusenlapp till, eller åtminstone femhundra. Det värsta är att jag - i och med stigningen - redan åker upp ett snäpp vad gäller skatten så jag får betala mellanskatt med. Sjutton också.. nästa lönesamtal först om ett år! Ingenting att göra åt nu.


* Hon släppte bomben om att hon var gravid dagen efter att provanställningen var slut. Så gör man bara inte. F ö är hon nu gravid igen.

** Just det, jag får 1% mer i pension också (9% av jobbet, 4,5% sparar jag själv)