Midvinterblod av Mons Kallentoft.

"Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre!" står det slagfärdigt på bokens framsida. Det är att ta i - minst sagt. Lite trist är det för det här hade kunnat bli rätt bra. En mordhistoria med komplex kvinnlig polis i huvudrollen, men tyvärr lyfter det aldrig och blir spännande. Vem som är mördaren kan man räkna ut så snart karaktären presenteras och slutet blir bara ett "jaha?".

Kallentofts berättarspråk är det egentligen inget fel på, men på sina ställen är det både långdraget och pretentiöst och då han för femtielfte gången ska beskriva kylan som råder vill jag bara säga åt honom på skarpen att Vi har förstått det nu!

Betyg

   

Yes, man kan ju tycka att han borde ha koll när han faktiskt är uppvuxen där.



Men antagligen finns det massor med fel i andra böcker man läser, bara det att man inte märker det när det inte handlar om ens egna hemtrakter :)

Jag har sett fram emot att få läsa denna bok, framför allt efter ha läst Mankell, Läckberg och andra författares verk, så har jag saknat en karaktär i min egen hemstad (som ändå är Sveriges femte största stad) - och så äntligen någon som placerar en polis i Linköping.

Men ack vilken besvikelse ...

Kallentoft, som är uppvuxen i Ljungsbro, nån mil utanför Linköping, borde ha bättre koll på gator, platser och t.o.m. färgen på St Larskyrkan som varit vit de senaste hundra åren, är plötsligt grå i boken.

Corren har aldrig haft sin redaktion på St Larsgatan, och Hamngatan och Storgatan har bytt plats. Samtidigt är andra detaljer korrekt återgivna. Mycket förvirrande.



Mycket tjat om kyla känns som en utfyllnad och slutet är verkligen ett stort "Ehh.. jahaja".



Ser inte direkt fram emot att läsa "Sommarmord", men ska väl ge den en chans ...