Någon undrade i en kommentar om jag har kontakt med Dansken, och svaret är ja. Under de senaste två veckorna har jag dock gått omkring och önskat att det skulle falla en meteorit i skallen på honom. Han har visserligen hört av sig via sms, men det har varit av typen "Hur mår du? Jag mår bra. Puss" (ok, grov förenkling) och frågor jag ställt har mötts av kompakt tystnad. Först ikväll har vi faktiskt talat i telefon, första gången sedan förra måndagen. Imorgon var det 3 veckor sedan det tog slut, och vi har fortfarande inte träffats och rett ut saker och ting. Det blir däremot av på lördag, för då kommer han hit. Är gräsligt nervös minst sagt. Men han lär nog få höra en eller annan sanning från mig. Vilket han absolut inte kommer att kunna ta till sig. Han är ju Dansken.