Det är lika bra att lägga alla korten på bordet så kan ni som vill gotta er i det. Ja, han har varit otrogen för andra gången. Första gången var i april (?), nån svensk tjej i London då han var där över en helg. Det kom fram i somras då vi var i Israel efter att jag hade läst ett av hans sms. Jag tog naturligtvis tillfället i akt och avslöjade också min otrohet (lika goda kålsupare..), att jag varit med Norrmannen (en arbetskamrat för er som inte känner till honom, försäljningschef för vår norska filial) - två gånger t o m. Första gången var efter julfesten i vintras och andra gången i februari.. Det gav mig ingenting (andra gången var ju bara ett skämt!) och det kommer inte ske igen. Han är gift, har tre barn.. är visserligen snygg som få men nu vet jag att det mest är ett tomt skal. Varför jag gjorde det till att börja med? Handlar inte allt om bekräftelse?

I alla fall så förlät vi och glömde, i alla fall förlät.. det skulle inte ske igen för någon av oss. Och vi har haft det himla bra, tills han hade en intervju i onsdags och "råkade" äta middag och sätta på henne efteråt. Hoppsan. Jag fick veta det ikväll. Hon är hela 4 år äldre än mig och har inga barn - ett ödets nyck.. Om nu jag tänker på framtiden och att jag gärna vill ha barn inom.. säg, åtminstone 4-5 år - hur desperat ska då inte hon vara vid 33 års ålder?

Vad som händer nu vet jag inte. Det enda vi har kommit överens om är att relationen kommer omdefinieras, men vilka blir spelreglerna? En öppen relation? Inom vilka ramar? Det är så jävla typiskt att det ska vara så svårt att sluta älska någon. Jag behöver honom.. mentalt  såväl som fysiskt, han är som en sjukt bra drog och även om jag inte kan få hela fixen så måste jag få lite.. annars drar abstinensen ner mig totalt (ok, jag har aldrig ens testat en drog i hela mitt liv så kanske en dålig jämförelse!). Vi är dessutom SÅ bra ihop och det vet han också. Det är ju kärlek, men tydligen inte tillräcklig sådan. För vissa.

Vi är olika då det gäller  vårt sätt att bearbeta saker och ting. Han behöver tid på sig att tänka och få distans, jag behöver spendera tid med honom - känna efter hur det känns och ta det därifrån. Tills jag får det kan jag inte få mitt övriga liv att fungera. Tyvärr verkar det som om jag drog det kortaste strået, vet inte när vi kommer träffas. Nästa vecka är dessutom planerad med sociala aktiviteter; bio med tjejerna på jobbet, säljkonferens i Stockholm.. Jag vill ju bara vara hemma under täcket och gråta och mår jag inte bättre är det precis vad jag kommer göra.

Kanske inte bloggar på ett tag.

Det här inlägget går inte att kommentera. Jag uppskattar alla kommentarer och är tacksam över att ni uttrycker er omtanke men jag vill just nu inte läsa någonting om att vi borde bryta helt, inte ha någon som helst slags relation, att öppna relationer inte fungerar etc. Världen är inte svart och vit och jag vill att han och jag ska komma fram till hur vi vill ha det på egen hand, utan att ta in mina ev. framtidsplaner och huruvida han kommer träffa henne igen och vad som händer där. Det är OSS det handlar om.