Norway 10 points (Denmark 12 points!)
På tisdag är det nordiskt ledningsmöte på kontoret och det blir.. intressant. Han är j**ligt snygg så då kan ju jag också se till att vara det. Åtsmitande kjol, sidenblus, strumpbyxor och höga klackar (ja, jag planerar redan klädseln!). Ett litet leende och förstulna blickar har väl aldrig varit förbjudet. Vi stannar vid det.
Det ska böjas i tid
För pojkvän höll sitt nyårslöfte och talade med Fertilitetscentrum på Carlanderska igår. För att ta det kort så är en operation tillbaka till "normalläge" inte aktuellt enligt hon-som-visste. Nuförtiden plockar de ut spermierna istället och inseminerar. 30.000 lappar kostar det. Vilket innebär en väldigt planerad graviditet då den tiden kommer. Och det är ju bra.
Men vi ska be om en second opinion. Kanske en tredje också.
Guldfiskminne
Hint hint II
Hint hint
Glappkäft
Sätt munkavle på mig
Otrogna svin!!!
Är så glad att jag har dig messade jag till Dansken då jag fick höra om soppan.
Meeting of the giants
Och det gick ovanligt smärtfritt. De snackade lite om skatter o sån't (Föredettingens specialområde) och sedan var det inte så mycket mer med det. Vad de tyckte om varann? Cool och trevlig kille, enligt Föredettingen. Och Dansken.. tja, han blev nog än mer säker på sin sak varför jag är med honom och inte hoppar i säng med han den andre. Inget dåligt, A.
Så. Om helgen.
Men det var trevligt i alla fall och nu har vi så att säga omförhandlat villkoren.. Det känns rätt skönt. Och man vet aldrig - kanske någon gång i framtiden?
Back on track
Sådärja'.. vem skrattar högst då jag säger att vi är tillsammans igen? It's the neverending story.
Men vi har pratat mycket. Om hans behov, om mina behov.. om vikten av att kompromissa. Frågan är inte om vi ska fortsätta utan hur vi ska fortsätta. Och det var det han som sa. Så jag antar att det inte var ett helt misslyckat beslut av mig att åka till Göteborg i alla fall. Vi vet inte hur framtiden ser ut. Nu lever vi i nuet.
Under ytan
I ett enda karateslag gick livet mitt itu och jag vet inte hur jag ska kunna lappa ihop mig själv igen. Han är min största kärlek.. vad är det för mening med att fortsätta om jag inte får dela alla bra (och dåliga) stunder med honom? Med hänsyn till honom ska jag inte gå in på detaljerna i vad det var som hände.. det räcker med att konstatera att den kärlek vi hade - och har! - tydligen inte var tillräcklig. Det har aldrig funnits någon som visat mig så mycket kärlek som han gjorde, hur i all världen skulle jag kunnat ana att det var något som fattades då han inte ens gjorde det själv.. det var "omedvetet" säger han men nu är det kristallklart. Han var mer kär i mig än han någonsin var i sin exfru som han var gift med i 18 (?) år eller i någon annan som han varit med. Hur kan man vara 48 år och aldrig ha känt till 100% det man "ska" känna, men ändå veta att man inte känner det? Om man själv bor i en prunkande trädgård, hur kan man riskera den för att gräset kanske är grönare på andra sidan? Nej, jag förstår det inte.
Kl. 17.06 idag stiger jag av tåget i Mölndal. Jag klarar inte av att jobba, har ringt och tagit ledigt idag + imorgon samt avbokat min plats på den femrätters middag och fest jag skulle varit på imorgon kväll på Den Lille Fede. Vi har egentligen tagit en paus.. en tankepaus för att fundera ut vilken slags relation vi ska ha i framtiden. Han vill att vi ska vara vänner - "varmhjärtade vänner" (= KK) är något annat vi talat om. Vi kan ju inte vara i samma rum utan att ha fysisk kontakt och om vi tycker om att vara med varandra och känslorna egentligen inte har förändrats från vare sig hans eller min sida... varför skulle vi inte kunna fortsätta träffas så länge det är roligt? "Vi har ingen framtid tillsammans".. visst, men om det gör mig mer lycklig än olycklig att få vara med honom? Tankarna bara snurrar, jag tror det blir bättre då vi får träffas ansikte mot ansikte. Och jag får blöta ner hans skjorta med mina tårar istället för min kudde.
Det är slut med Klaus och jag vill inte leva längre
Älskade underbara
Tja, jag har hört att avhållsamhet ger bra karma..
Var är min motorbåt?!
Flirtkulan
Pojkvän gör Indonesien (& jobbar lite då) - just nu med diarré, stackaren! - och jag saknar massor såklart.. Lite granna tröst att ha en virtuell Tvättbjörn (kan vi kalla´n) som kan få sitta där på andra sidan MSN, se snygg ut och säga snälla saker. Bara på låtsas såklart.. chatta får man. Inget mer! En pytteliten citronfjäril får man ha i magen med.
The good old days
Det gör det rätt svårt att veta hur man ska förhålla sig till varandra nu. Han är fortfarande den som vet mest om mig av alla, åtminstone på ett mer intimt plan. Det tog väldigt långt tid innan jag accepterade att det aldrig skulle komma att bli vi på riktigt, men idag är jag glad över att vi fortfarande har en bra kontakt. Jag tycker om honom som person och numera ser jag också hans negativa sidor som jag förträngde under så långt tid. Och accepterar dem.
Han såg i alla fall bra ut. Snyggare än jag mindes honom. Nu får det inte gå två år igen, väl?
You try going through it once a month
Röda veckan pågår för fullt och eftersom jag är av den åsikten - vilken säkert många med mig delar - att tampong är ett otyg nattetid om man inte vill vakna med.. skavsår.. så brukar jag välja det andra alternativet då. Fine by Dansken.
Men i natt innan vi skulle sova kallade han mig Mitt lilla blöjbarn. Uppskattades inte.
Dr Kuk
Själv struntar jag fullständigt i om chansen att det lyckas så bara är 1%, det gör skitont och han får gå med "hockeyskydd" i en månad. You did it to begin with - you deal with the concequences.. Jag är Danmarks mest sympatiska flickvän.