.. så korkat det är att inleda en messkonversation med den här personen mitt i natten då vi vet vid det här laget precis hur förfarandet kommer gå till:

1. Inledande prat om hans (hem)förhållande, hur dåligt det är och varför han ändå stannar kvar (vilket jag vet anledningen till men det är så fruktansvärt irriterande och tragiskt att han inte lever som han lär och hela tiden säger emot sig själv att jag upprepar samma argument om och om igen med förhoppningen att någon gång kanske de går in också).

2. Diskussionen går över till att handla om honom och mig, varför det blev som det blev och varför det är bäst så (jag försöker övertyga både honom och mig själv i ett fåfängt försök att hantera att han till syvende och sist valde bort mig).

3. Här går det snett, jag sårar honom med alla mina "Vi passar inte ihop därför att..." och han avslutar med något i stil med "Men om nu allt är så väldigt fel med mig så fattar jag inte hur du kunnat ha en sån hang up på mig så länge" (det här skrev han faktiskt ikväll).

Sen är det kört. Nu kommer det vara stifft ett tag innan vi börjar om igen och går igenom samma scenario om några veckor eller så. Fuck fuck fuck... Blir frustrerad på mig själv som inte kan släppa allt det gamla till 100% (verkar aldrig komma mer än halvvägs) och på honom som bara är pratprat och ingen verkstad. Har sagt det förut och jag säger det igen - damn that Mr Big-syndromet!

Ps! För ja A, det är det som är anledningen till att jag "haft en sådan hang up på dig så länge". Att det är du jag trodde var Han helt enkelt - trots alla förvecklingar och missförstånd. Dina - och mina - fel och brister är helt irrelevanta i det sammanhanget.