KRAM! Gud va stolt jag är över dig, det var riktigt starkt och DUKTIGT av dig! Det tar sin tid att varva ner och börja se framåt igen, men nu har du ju tagit första steget! Om du vill prata så finns jag alltid här, jag vet vad du går igenom!

Duktig flicka :)
Jag lovar dig, att tala om att man inte kan hantera allt är första steget till att må bättre. För två år sen lät jag allt bara rasa, då hade jag kämpat emot i sex år. Man ska inte vara så hård mot sig själv, vem vinner på det?
Ge dig själv tid nu!

Det var jättestarkt jobbat, jag är imponerad! Man måste alltid ta han dom sig själv i första läget och det är jättesvårt, så just nu är du grymt modig och stark. Ge dig själv tid nu, det kommer bli bra.

*kramar om*

Vad duktig du är, kan sätta mig in lite i din sits...men mår så mkt bättre när man väl har tagit det där stora steget.

Bra! Tänk på dig själv.

Oh, hann inte läsa att du gjorde det! Kanon! Det låter som att du fått samma fina bemötande som jag fått. Som jag skrev, jag har gått igenom samma sak (och har kommit en bit i processen, trots att det är en bit kvar...). Hör av dig om du vill lufta funderingar, jag svarar gärna.

Tillåt dig själv att bara vara nu ibörjan... Vet att det är svårt, men försök i alla fall..

Vad bra att du tog tag i det! Tänk på dig själv och ha inte ångest för att du skulle lämna tidningen i sticket. De utnyttjar ju din arbetskraft gratis - slit inte ut dig för deras skull.
*kram*

Va skönt att du tog tag i det som tyngde ditt hjärta! Tänk inte på att du lämnar tidningen i sticket - du jobbade ju för tusan gratis, det får de ordna på något sätt! Som de flesta andra också skrivit här, man måste ta hand om sig själv och lyssna på vad magen och hjärtat säger!

Hjälp, vilka massa fina kommentarer! Är väldigt glad för allt pepp - tack ska ni ha! :)

Sara: Tack, gumman! Jag har nog svårt att sätta mig själv i första rummet (mamma "föreläste" för mig om givande och tagande igår) utan att känna att det är någon jag sviker men ska försöka lägga det åt sidan ett tag och ägna mig åt att fundera på vad det är jag själv vill framöver.

Lindisen: TACK! Jag är lite förvånad över att det inte kändes som en riktig lättnad direkt utan att jag fortfarande känner kraven hänga över mig men det är väl som du säger - det tar sin lilla tid. Det är skönt att veta att det faktiskt finns någon som varit igenom något liknande, jag vet ju att du inte heller har det hundra.. vi får stötta varann helt enkelt!

Helena: Sex år?! Jag hoppas du har hittat tillbaka till tillvaron nu, man läser ju inte så mycket om det i din blogg (men vet ju att du söker jobb). Tack för uppmuntran!

Anna: Jag ska i alla fall försöka men det lär ju som sagt ta ett tag... Kram tillbaka!

Hanna: Ja, lite bättre - helt enkelt för att det inte gick längre - men det tar nog några dagar innan jag lugnar ner mig helt.

Maria: Lättare sagt än gjort, men ska ta tag i det i alla fall - tack :)

Maria J: Ja, jag gjorde det.. var så illa tvungen medan jag fortfarande hade energin, det gick liksom utför så snabbt. Men jag är lite förvånad över sjukvårdens inställning faktiskt, trodde nästan jag skulle få kämpa för att någon skulle lyssna på mig men så var det ju inte. Det är skönt att veta att det finns ännu en som går igenom nästan detsamma, jag kanske tar dig på orden någon dag. Som du skriver, det är inte så lätt att tillåta sig att "bara vara" och jag räknar med att det tar någon vecka eller så innan det går.. ännu är jag rätt speedad i alla fall.

Anna N och Louise: Ja, jag vet att ni har rätt i det där med tidningen.. men det är svårt då man vet att man lämnar speciellt en person i sticket, oroar mig för hur de ska hinna med allt till nästa deadline - speciellt de fasta avdelningar som jag ansvarade för. Men de klarade sig ju innan jag kom så det får väl gå nu med..

Jag kan inte säga något som inte redan sagts bättre av de som kommenterat ovan. Jag vill bara visa att jag läser och bryr mig. Kram.

Jag kände också att jag svek och lämnade i sticket när jag blev sjukskriven i september. Det tog ett tag att komma över den känslan. Till slut kom insikten att hälsan, hur jag mår, är så mycket viktigare än arbetslivet. Ett jobb kan uppta hela ens väsen, själv kände jag att jag nästan försvann. Du är viktig bara för att du finns, inte för att du presterar saker. Tar ett tag att få in i huvudet.

Jag känner verkligen igen mig själv, grät när jag läste ditt inlägg och jag har aldrig varit någon känslig människa. Får försöka att följa ditt exempel och söka hjälp. Lycka till nu!!
Är det någon som har läst boken "diagnos duktig"? Är den bra?

MVH

Vad bra att du orkade ta tag i det. Lyssna på dig själv till att börja med, du kommer säkert ha dåligt samvete för att du lämnar dina arb.kamrater i sticket, det hör till på nåt vis. Om du inte skulle ha brytt dig så mycket om jobbet skulle du nog ha kunnat säga stop för längesen!
Jag har också varit med om samma sak.
Mina bästa tips till dig är att tillåta dig att få må dåligt ett tag och försök att bli ompysslad så mycket som möjligt. Och försök att ha kontakt med någon på jobbet lite då och då, så kan det bli lite lättare att komma tillbaka sen!

Agneta: Tack gumman, det uppskattas!

Maria J: Kom den insikten till dig på egen hand eller gick du i samtalsterapi också? Min läkare föreslog att jag skulle överväga att börja med medicin, har du också ätit anti-dep.? Funderar på det men är lite orolig över ev biverkningar..

Jen: Det var tråkigt att höra att du också mår dåligt.. men kanske bra att också du tar mod till dig och söker hjälp då du vet att du inte är ensam. Lycka till och du får gärna maila mig ([email protected]) om du vill prata om något. Har dessvärre inte läst boken men det kanske det är någon annan som har..

Anna: Jag har definitivt märkt att det är vanligare än man tror att inte orka med tillvaron.. man kan bara föreställa sig hur många det är som går och håller det inom sig och inte orkar säga stopp. Ett stort folkhälsoproblem idag helt klart :( Ska försöka följa dina råd.. ska bara samla så mycket kraft att jag vågar berätta som det är för folk (pojkvännen t ex) så att det faktiskt finns någon som kan pyssla om mig..