Tidigare ikväll, runt kl 20 avlivades en av våra hundar - Casey - på Strömsholms Djursjukhus. Pappa ringde 1/2 h tidigare och berättade att hon plötsligt fått något fel på benen, kunde inte gå eller ens resa sig så de åkte till veterinären som tydligen på något sätt (röntgen?) kom fram till att hon hade en tumör i magen som spritt sig. Antagligen hade den orsakat att nerver i benet kom i kläm. Då det inte finns några garantier att en såpass gammal hund (13 år) skulle överleva operationen eller ens narkosen bestämde de sig för att göra slut på hennes lidande.

Vi har ännu en hund, Pepsi... de är systrar och har levt hela sina liv tillsammans. Frågan är hur länge hon överlever saknaden efter Casey. Hur som helst är jag inte någon glad Nippertippa ikväll. Jag kommer verkligen att sakna henne.

Här sitter jag mitt i natten, pigg å glad, dricker te och kom fram till att nu är ju a time as good as any att blogga om något jag har tänkt på ett tag - inte kommit mig för att göra.. antagligen för att det har känts för privat (till skillnad från personligt). Nu gör jag det som synes i alla fall, för att jag behöver sätta det på pränt tror jag.. inte bara för den eventuella input från andra som jag nog också kanske skulle välkomna.

Det är väl egentligen inte ett problem som gäller liv eller död, men för mig har det varit roten till en hel del mer eller mindre allvarliga tankar på sistone. Alla som läst mig ett tag vet ju att jag dejtar en alldeles utomordentligt underbar man vid namn K sedan drygt 2 månader. Nu har vi t o m en relation och även om det tills vidare är på distans (han bor i Göteborg) så ses vi i alla fall relativt ofta - vanligtvis flera dagar i stöten - och det flyter hur bra som helst. Det är en verkligt bra kille (det jag hittills sett av honom), han ser bra ut.. har en fantastisk kropp.. är snäll, omtänksam, generös, förstående.. alltid pigg att hitta på saker och aldrig på dåligt humör.. energisk och äventyrslysten.. galet bra i sängen - jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst!

Vad är då problemet?

Då man trots allt börjar bli lite mer "vuxen och mogen" vid 25 års ålder är man ju numera mer selektiv med vilka man inleder förhållanden med, man tänker inte längre att "Äsch, han är snygg - honom kan jag ha lite roligt med i ett par månader" utan allra längst inne ställer sig åtminstone jag mig frågan "Skulle jag kunna tänka mig en framtid med den här personen?" då jag träffar en ny man. Är svaret nej avstår jag förhoppningsvis från att inleda något mer seriöst. Det innebär såklart inte att jag ser varje ny "bekantskap" som en potentiell love of my life, men jag dejtar helt enkelt inte lika besinningslöst som förut - är åtminstone medveten om att det kommer att komma en dag då jag vill stadga mig och ha en egen liten familj. Där är kruxet då det gäller K. Som säkert har framgått så har jag såklart gått och fallit för honom och han passar in i "mallen" för hur någon jag kan tänka mig en framtid med ska vara.

Men. Han har steriliserat sig.

Märk skillnaden. Han har inte hastigt och lustigt blivit steril av någon anledning, han har gjort det av egen fri vilja. Nu råkar han ha ett barn från ett tidigare äktenskap (han är 36) så jag antar att han måste ha tänkt att han var färdig med den biten då han gjorde det för några år sedan. Vi har bara pratat lite löst om det ett par gånger då jag tror att det framgick att det var lite av ett problem för mig. Han sa att det är möjligt att "avsterilisera" sig men att det inte finns några garantier i alla fall, man kan ha blivit restistent eller hur det var. På sätt och vis lät det ändå inte som om han var helt anti att någonsin skaffa fler barn, men att ta det beslutet som han gjorde då var rätt drastiskt och han skulle väl inte gjort det om han inte var säker på sin sak, eller? Nu är det naturligtvis inte så att jag tänker att jag vill ha barn med honom och definitivt inte nu, men faktum är att jag råkar vilja ha åtminstone ett barn (max två) om några år i alla fall och om jag inte har någon framtid med honom då det gäller det - bör vi verkligen bli seriösa då? Han är perfekt i alla andra avseenden, men - och det här kan tyckas cyniskt - det skulle kännas lite som slöseri med tid och känslor om jag vet att han i slutändan inte kan uppfylla min vilja (om det nu skulle hålla så länge).

Ett riktigt delikat problem är det och jag vet verkligen inte om jag borde ta ett beslut eller helt enkelt bara ta det som det kommer. Jag tycker verkligen om honom och vill inte bara slänga bort något som kan bli bra.. Att man aldrig kan få vara helt tillfreds.

Då och då blir jag uppriktigt arg på mig själv då jag får för mig någonting om en person - utan att veta hur saker och ting verkligen ligger till - och därmed även surnar till och tar ut det på denna person som naturligtvis inte fattar ett dyft. Den här gången har personen i fråga inte fått chansen att upptäcka det än... och därför avger jag ett löfte nu att ta reda på fakta innan jag sabbar det för mig själv. Kryptiskt? Jag vet, men var bara tvungen att skriva av mig... Kanske får tillfälle att återkomma till det vid ett senare tillfälle.

Here comes "the big secret" varför det inte alltid blir så alldeles mycket bloggande på dagtid för min del för tillfället ... (om någon nu lagt märke till det) ... och det är för att jag lider något otroligt av insomnia. Är man arbetslös - som jag är nu, har bara ett extrajobb jag hoppar in på någon kväll ibland - så är det verkligen extremt svårt att motivera sig att gå upp då man inte behöver. Det blir att man sitter långt in på nätterna istället och således sover som en stock dagtid. Som idag då jag somnade först vid 6-tiden imorse och i stort sett sov fram till för någon timme sedan (fast jag varit duktig och satt mobilalarmet på 11). Det är verkligen otroligt enerverade.

Egentligen är det inte direkt kopplat till att jag är arbetslös nu heller, det här med sömnlösheten. Det började för tre somrar sedan då jag också gick utan sysselsättning och hamnade i samma onda cirkel. Sedan har det kommit och gått sedan dess, även då jag pluggade i Skövde mellan hösten 2002 fram till januari i år... eftersom det inte är någon 9-till-5-grej utan man kanske har lektioner 6-8 h/vecka (åtminstone den utbildningen jag gick) och resten av tiden är upp till en själv att lägga upp så man får saker och ting gjorda. Det funkade inte för mig helt enkelt, dels för att jag är en utpräglad nattmänniska, dels för att jag behöver struktur och ordning och har svårt för att dela upp min tid på egen hand om jag ska hinna med allt och dels för att jag hade en kissemiss som också höll mig vaken om nätterna. Som dömt att misslyckas med andra ord.

Kanske någon som varit i samma situation och har några smarta tips på hur man tar sig ur den onda cirkeln?