Igår kväll/natt på tuben mellan Rådmansgatan och T-centralen åkte jag i samma vagn som en sådan där "riktig" amerikan, så som många européer ser dem i alla fall. Gapig och högljudd, till synes helt omedveten om att det fanns andra trafikanter omkring honom (han reste visserligen med ett svensk sällskap men de var i det närmaste tysta små möss i jämförelse), inte-precis-undernärd och med ett par mindre välsittande, för korta jeans som dessutom var stentvättade. Att jag inte blev blind vid åsynes av de sistnämnda förblir ett mysterium.

Det här fick mig att tänka på min (fd) kompis Ben som jag träffade under vistelsen på kibbutz i Israel. Han är en äkta New Yorker, inte bara dialektalt sett utan stenrik (hans pappa är plastikkirurg) och med judiskt påbrå. Hur som helst umgicks vi rätt mycket på kibbutzen och höll även mailkontakt efter det. 1 ½ år senare åkte jag till Schweiz för att jobba och i samma veva hamnade han i Danmark som utbytesstudent. Då jag åkte hem på jullovet strålade vi samman i Stockholm där han bodde hemma hos oss ett par dagar innan jul. Jag och brorsan åtog oss att visa honom stan (Skansen, Kaknästornet, Slottet.. ni vet) men nästan hela tiden gick jag bara och önskade att det skulle vara över. Från att ha varit en snäll och vettig kille på kibbutzen så förvandlades han liksom till en sådan där "typisk amerikan". Han pratade högt och massor hela tiden, gick in i människor på stan eftersom han inte verkade bry sig om att flytta på sig och var bara allmänt påfrestande. Efter att han åkt skickade vi väl några mail till men sedan dog kontakten ut, antagligen för att vi märkte att det var så annorlunda då vi sågs i Stockholm jämfört med hur det var på kibbutzen (vi var bara vänner, aldrig något annat).

Jag har träffat rätt många amerikaner som jag umgåtts med som vänner - främst under tiden i Israel men även i Schweiz - och jag vet naturligtvis att nidbilden av dem inte stämmer. Det är ungefär som att påstå att alla svenskar är blyga, tysta och har blont hår. Men jag tycker det är konstigt att många människor (inte bara amerikaner) förändras så från att man möter dem i ett sammanhang med massor med folk av olika nationaliteter (som på kibbutzen) till ett sammanhang där de i stort sett är ensamma "i sitt slag" (som i Sverige tillsammans med mig och min familj). Jag kan inte svara på varför det är så - vilket jag kanske borde kunna med tanke på att jag läst "Interkulturella relationer" på högskolan och där var det en del sådana tankegångar - men jag tycker det är lustigt och ville bara reflektera lite över det.. Så nu har jag gjort det.