K ringde tidigare ikväll på väg hem från jobbet och sedermera inne på Hemköp där i Mölndal för att handla middagsmat. Det kändes nästan som om jag var med honom på riktigt.. jämförandes om nötfärsen var tillräckligt bra för att göra hamburgare av och vilken smörgåsgurka som är godast (Mor Annas!). Han undrade vad jag skulle äta (tomatsoppa och vitlöksbröd - blev sedan till bulgur med lite uppstekta haricots verts och lök) och just då kände jag bara att damn, vad jag vill göra det där med honom! Åka hem i sällskap efter jobbet, handla middagsmat på vägen, laga den och äta tillsammans, stöka lite hemma och mysa tills det är dags att gå och lägga sig. Lite jävla vardag ibland istället för de här 1-2 dagarna vi stjäl åt oss tillsammans sisådär var 3:dje vecka som det är just nu.

Sedan jag flyttade till Köpenhamn har det inte blivit mer tid ihop, inte ännu i alla fall. Det är inte bara hans fel, jag skulle likaväl kunna åka till honom men sådana extravaganser har jag tyvärr inte råd med för tillfället. Inte för att jag sitter och väntar på honom, är inte ens ledsen över att vi ses så sällan eftersom jag vant mig. Han säger hela tiden att "Det är mycket just nu" och "Jag är så stressad" men det är ju så hela tiden. Det handlar heller inte om att han ska hitta luckor i sitt schema för att kunna komma hit utan snarare om att vi förr eller senare måste bestämma oss. För om vi ska ha en riktig tillvaro tillsammans, för hur vi löser det här med hans jobb. Om ett par år kommer det se annorlunda ut, han jobbar ju på att bygga upp företaget för att senare kunna sälja det och göra en rejäl vinst. Han är en entreprenör som hela tiden har nya projekt på gång men jag vet även att den egenskapen medför att han inte är "hemmatypen" och att han hela tiden vill leva i rörelse. Jag blir också lätt uttråkad och rastlös men jag har inte riktigt samma behov av att hela tiden utmana mig själv som han har. Vi kompletterar varandra rätt bra men det handlar ju om att kunna tillgodose varandras behov också. Om han kommer kunna tillgodose mina.. tja, det är en öppen fråga. Jag är inte alls säker på att svaret är ja, tyvärr.

Nu bor jag här och det tänker jag fortsätta med. Han säger själv att Göteborg är aktuellt max ett par år till och att det optimala för honom vore att ha sin bas någonstans (t ex Köpenhamn) 8-9 månader om året och resten av tiden bo i Florida, som han älskar. Det har han gjort förut, med fru och barn kvar hemma i Danmark (ja, de var fortfarande gifta då och personligen fattar jag inte hur hon fixade det). Han vill ha mig med men hur många jobb funkar ett sådant leverne med...? Skulle jag säga upp mig då en gång om året? Leva på honom? Det är så världsfrånvänt för en sådan som mig som inte bara kan sticka sådär utan en tanke på ekonomin och det man lämnar hemma. Jaja, det är ju ingenting jag behöver fundera över nu. En sak är i alla fall säker och det är att jag lär nog få vänta ett par år på att få lite jävla vardag.

Dansken kommer inte hit i helgen eftersom han har något jobbprojekt i Stockholm. "Nu då jag bor i Köpenhamn åker du minsann till Stockholm men då jag var där var du i Köpenhamn hela tiden" muttrade jag till svar då jag fick veta det. Gapskratt.. "Jag visste att du skulle säga det!". Ja, det var väl rätt lätt att förutse. Han ska försöka ta ett par jobbdagar här i mitten av nästa vecka istället och det kan ju vara trevligt som omväxling.. ha lite vardag ihop. Förutsatt att jag fått jobb då, annars lär jag ju sitta bredvid som en speedad femåring hela tiden - "Vad gör du?".. "Vem är det där ifrån?". Kyssa honom i nacken och fresta med andra saker..

F ö så gör låret precis lika ont idag som igår, en natts vila hjälpte inte. Det är typiskt med stort T eftersom planen idag var att gå runt på stan och fixa ett butiksjobb. Har bestämt mig för att rucka på mina principer och skaffa något sådant samtidigt som jag söker mer kvalificerade jobb, måste ju trots allt ha en inkomst och mina sparpengar börjar bli lite väl hårt åtgångna. Förhoppningsvis ett sådant där man kan jobba lördag och ha en dag i veckan ledigt istället för att kunna söka annat och gå på intervjuer. Det får hur som helst skjutas upp till morgondagen.. måste dock till banken men det är inte så långt så jag får väl halta iväg. En varm dusch och lite massage kanske hjälper något.

Danish Pastry har sjappat för denna helg (eller nja, han är en sväng och kramar på dottern först) och jag -  och mina läppar - känner mig lite övergiven. Och villrådig; vad ska jag hitta på nu då då jag inte längre kan ägna tiden åt att kramas, pussas och titta djuuupt in i någons ljusblå ögon. Vi hade ett lite jobbigt talk igår vid middagen samt i bilen efteråt men frågade oss senare varför vi (= jag) förstorar upp något som vi inte ens behöver prata om nu. Han vill/kan inte lova mig vissa saker och jag har egentligen heller inte behov för det men lik förbannat måste jag ta upp det igen och igen och igen.. I'm such a girl. Vi får ta ett steg i taget, jag måste lära mig att jag inte behöver planera min tillvaro in i minsta detalj (han kallade mig idag för den mest planerande person han någonsin träffat).

Mina händer och min hud doftar Van Gils. Fuck också.

Jag är medveten om att jag under inverkan av alkoholhaltiga substanser antagligen kan uppfattas som rätt flirtig i vissa situationer. Naturligtvis är det normalt att kolla in andra på krogen även om man är stadgad - det vet jag också - och så pass insiktsfull är jag att jag vet med 100% säkerhet att jag aldrig skulle vilja förlora det jag har. Trots det sitter det ibland en liten ängel på min axel och viskar i mitt öra Ta det lugnt nu och drick inte för mycket.. du vet hur du kan bli och jag lyssnar och anstränger mig nuförtiden att bara vara trevlig och jobba bort den där flirttendensen - även om jag pratar med något jag "gillar".

T pratade igår om hur mycket bättre hon mår och trivs som singel (hennes boyfriend bor i UK och de har det dessutom lite rörigt just nu så det kanske inte är så konstigt) och medan jag lyssnade tänkte jag bara att nej-nej-nej - jag vill då inte vara singel just nu.. även om det i ärlighetens namn är roligare att gå ut och veta att det är fritt fram att spana och flirta lite sådär som det var förr. Det kanske är det här med långdistansförhållande som ställer till det.. jag vet inte.. att man längtar och tycker det är så trist att komma hem till en tom säng. Tänk om han är ute just nu och träffar någon liten engelska sa jag igår och T bara skrattade och sa Du behöver då inte oroa dig! och jag vet väl (hoppas!) egentligen att det är sant. Messade honom imorse då jag kom hem men har inte fått svar och det gör det inte direkt lättare att sluta oroa sig.. sist jag hörde något var ett sms han skickade i fredags från flygplatsen då han åkte.

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, bara att det är lätt att tvivla på stabiliteten - kanske främst från ens egen sida -  i sitt förhållande då han är där och jag är här. Och att det dåliga samvetet knackar på dörren då jag råkar kasta så mycket som en icke-ortodox blick på någon annan. Jag ska nog släppa lite på mina krav tror jag. De jag har på mig själv alltså.

Mina och danskens telefonsamtal på sistone har blivit rätt enformiga.

[K] - Gud, vad jag saknar dig!
[E] - Jag saknar dig också.
[K] - Så skönt att få höra din röst, jag längtar efter dig.
[E] - Mm, jag med!

Etcetera ochsåvidare. Efter en vecka i Tyskland är han överhopad med jobb och ska dessutom till London nästa helg för nåt business proposal. Tyckte att jag kunde få följa med men nähädå. Det gör inte så mycket - jag gillar inte London egentligen. Helt ärligt, har aldrig förstått tjusningen med den staden. Regnigt, smutsigt, white trash och indisk take away-liksom. Hur som helst påminde jag honom om hans nyårslöfte (att träffa mig mer) och han skulle visst försöka komma ner någon dag i veckan och pussa lite på mig men vi får väl se hur det blir med den saken. Får se till att hålla mig upptagen så jag inte hinner sakna honom för mycket. Kan ju börja med att skaffa mig ett jobb.

Msn med Föredettingen i eftermiddags [och ja, vet att du bara väntat på att jag skulle blogga det]. Vet inte hur jag ska formulera mig nu riktigt för att inte såra någon men jag tycker att det är rysligt "twofaced" att först uttala sig på ett visst sätt om en tredje part och sedan göra helt om och säga att han i alla fall är villig att överse med de egenskaperna. Inkonsekvent, vänder kappan efter vinden osv - vilket jag sa till honom också. Vi har snart känt varandra i fem år och jag borde ha lärt mig att låta det mesta han säger gå in genom ena örat och ut genom det andra eftersom läget garanterat inte är detsamma typ dagen efter men ändå.. Det får mig helt enkelt att undra hur han uttalar sig om mig versus hur han sedan beter sig mot mig. Såklart hade han sitt eget sätt att förklara min [lätta!] irritation..

Mr X säger:
Du är bara svartis ;)

Ellinor säger:
Jag är INTE svartis. I alla fall inte på det sättet.

Mr X säger:
Det är du visst det. Puss!!

Ellinor säger:
Tro vad du vill då..

Så - en gång för alla: Jag är inte svartsjuk. Fixar bara inte kappvändare..

Mitt + darlings nyårslöfte för 2007

Att träffas mer och att leva mer tillsammans. Dvs få en vardag ihop.

Näst intill osminkad och gräslig bild på mig men so be it.

Idag åkte honey-dansk till betongTyskland för jobbprojekt i åtminstone en hel vecka. Sucks bigtime. Han var verkligen ett otroligt stöd då jag mådde dåligt av tandvärken och mest fräste åt honom.. inte minst igår morse innan vi äntligen kom iväg till kliniken. Det är annars en rätt bra prövning för att se hur pass starkt ett förhållande är - hur ens partner beter sig då man är sjuk. Och han klarade det galant!

^{På bilden skymtar även mitt mysiga lilla kök.}

Rekordhelg. I lördags sa dansken Jag älskar dig hela två gånger! Alltså, det var inte första gången (efter 1 år och 7 månader!) om nu någon trodde det men hittills har det varit i situationer då jag antingen sagt det först eller då jag beklagat mig över att han varit dålig på att uttrycka sina känslor verbalt ordentligt. Han erkänner själv att han inte är så bra på att komma ihåg att säga sådana saker men säger samtidigt att det egentligen är det han menar då han ger mig komplimanger vilket han gör ideligen. "Jag älskar dig" låter dessutom så simpelt, det är ingen tyngd i det och känns så lättvindigt att vräka ur sig titt som tätt. Enligt honom då alltså. Men nu sa han det hursomhelst två gånger samma dag.. en gång mellan Magasin och bilen då han drabbades av nån slags ömhetsattack - fysisk och verbal - och en gång viskandes i mitt öra i sängen. Och jag vill inte heller höra / säga det hela tiden om det inte betyder något just då. Och nu kändes det som om det gjorde det. Kärlek indeed.

På den här platsen hade jag i ett par dagar en skojig liten historia nedplitad. Den var skriven med tillstånd av Föredettingen som den handlade om. Tyvärr tyckte sagda föredetting då han väl läste inlägget att det "kändes för nära" och han nojjade över att vänner till hans sambo (som historian också innefattade) skulle läsa min blogg, känna igen honom och att därmed vårt gemensamma förflutna kunde komma att avslöjas. Plus vänsterprasslet han hade efter mig. Även om jag tycker att det är något irrationellt så förstår jag hans oro och därför är inlägget nu borta.