Det här med fultal har jag ju svamlat om förut men precis som Swedish Brid hittade jag nu fram till sidan helt dedikerad till denna kulturella företeelse (vad mycket fritid en del måste ha!). Höftar fortfarande lite då det handlar om antal men det är nog rätt bra gissat.. och blir lite lätt förskräckt då "analysen" lyder as follows (vilket ljug förresten, om man inte visste bättre kunde man ju tro att jag var en slampa.. tror fullt och fast att allt bottnar i åldersskillnaden - och nej, det handlar för farao inte om någon farförälder jag lockat i bingen!).

 

Ditt Fultal är duktigt över Socialstyrelsens rekommendationer

Hmmmm…för att komma upp i fultal av denna dimensionen har du antingen haft en herrans massa partners eller en intim relation med någon av dina vänners farföräldrar.

Troligtvis har du en knullgunga monterad i ditt vardagsrum och ditt beteende bottnar inte i något annat än dålig karaktär.

Vårt råd till dig är att snarast gå i kloster. Eller åtminstone bikta dig. Om inte du och tillräckligt många av din sort lyder detta råd har den socialdemokratiska regeringen aviserat att det kan det bli aktuellt med skatt på samlag. Kondomer kommer dock att vara avdragsgilla. På detta sätt hålls det nationella fultalsindexet i schack, samtidigt som säkert sex blir mer lönsamt.

I värsta fall kan det bli aktuellt att utdela spöstraff. Detta gäller dock inte medlemmar av S/M-klubbar som istället kommer att utvisas på obestämd tid.  

14 timmar fick vi tillsammans. Darling K var nämligen i stan på ett möte igår morse, passade på att stanna kvar (därför han bad mig att ta ledigt - om ni minns) och tillbringa lite tid med sin försmådda flickvän innan det var back to Gothenburg tidigt idag. Riktigt kände hur mycket jag faktiskt längtat rent fysiskt efter honom, krama.. pussa.. smeka - det är som en drog. Mysigt hade vi - trots den korta tiden - men det som spökar nu i efterhand är det där jag gått omkring och funderat på en tid.. hållit inne med.. men som kom ut då vi låg där i sängen, kind mot kind.

- Jag tror att jag kanske *host, mummel* "l-ordet" dig lite granna .. eventuellt .. men bara kanske!

Kort tystnad.

- *harkel* Jaa... det kanske jag gör.

- ??? Men alltså, det var ingen fråga!

Sedan fick jag naturligtvis lite lätt panikångest, nej-nej-nej - sådant ska man aldrig säga.. man ska aldrig blotta sig sådär.. nu har jag skrämt bort honom.. jävlaskiiiit. Är det så? Svårt att säga. Han bedyrade att så inte var fallet, att jag "skrämt honom närmare" istället. Och kramade mig. Och pussade mig. Och han sa ju faktiskt att han också kanske l-ordade mig. Vad skulle han sagt annars? "Tack" kanske. Jag bara hoppas att jag sa det för att jag verkligen menade det för det har känts så ett tag. Eller sa jag det för att bevisa något för mig själv.. att det är han och inte någon annan (l-ordar jag den andre också? kan man l-orda två personer?) som har mitt hjärta? Sa jag det för att jag känner mig mer och mer orolig för att förlora honom? Shit, vad svårt det är med sådant här! Men jag har i alla fall sagt det. Typ.

Om man av någon anledning skulle känna sig obekväm med att blogga bort arbetsdagen kan man alltid roa sig med att utbyta lite "hotta" sms istället vilket garanterat piggar upp vilken tråkig måndag (igår) - eller för all del tisdag (yes, idag med!) - som helst. Den enda skillnaden är personen bakom pipen och graden av dirty language... idag är språket inte fullt lika grovt och inte fullt lika svenskt heller - Klaus har överraskat mig. Igår var det... hm, någon annan tomte kan vi säga.. Problemet är att jag like 'em just as much. Fast på olika sätt. Damn, det där som kallas för känslor..

.. av det massiva gensvaret och allt stöd jag fick efter mitt förra inlägg. Ni är verkligen ena sweethearts, värmer hur mycket som helst! De flesta av er var ju inne lite på samma spår (Get rid of him already!) så istället för att skriva samma sak till alla svarar jag lite på valda kommentarer här.

Jag på Åsen:
Visst är det mycket bortförklaringar som jag också tycker låter krystade... men att han inte är "that in to me" stämmer inte. Jag vet att han är kär i mig och han säger det hela tiden också, senast ikväll + på sms: "Vill bara säga att jag är mycket kär i dig". Så känslorna är inte problemet - bara alla missförstånd..

Agneta:
Grynet har så rätt hon... :) Försöker leva efter den devisen också nuförtiden.

Maria:
Håller med om att jag tycker han borde ta konfrontationen direkt med ex:et istället för att blunda för det. Varför skjuta upp till imorgon det man kan göra idag liksom?! Samtidigt förstår jag att situationen är delikat just nu eftersom hon är i obalans och det skulle vara katastrof för projekten det jobbar med om hon sa upp sig pga att hon blev ledsen över detta. Men jag tänker inte komma i andra hand för hennes skull...

Linda:
Vad blödig jag är.. fick faktiskt tårar i ögonen då jag läste din kommentar. Han är egentligen en väldigt bra kille, men visst får han mig att må dåligt titt som tätt. Det är det där med känslorna som gör det värt det som det är nu i alla fall..

Charlotta:
Tack för berömmet - kul att höra :)

WearSunscreen (som väl slutat blogga...):
Känslomässigt är vi nog på samma nivå, kanske inte mognadsmässigt då... Visst är det så att man har lättare att ha överse med saker som dessa om man tycker om någon och kanske komma på ursäkter varför han betedde sig som han gjorde med. Jag tar inte bara emot, det gör jag inte - skrev ett mail lite tidigare ikväll där jag fick ur mig allt jag ville säga, allt jag inte accepterar och han ringde mig förut och vi pratade ut om det igen...Känns lite bättre nu, men jag tar inte en sådan här grej till. Han har lika mycket att förlora som mig på att göra ett misstag till eftersom jag vet att han inte vill losa mig heller..

Louise:
Ja, du vet ju också hur svårt det kan vara med distansförhållanden - risken för missförstånd är så mycket större än om man har möjlighet att ses IRL då man vill och kan reda ut saker och ting. Jag uppskattar verkligen alla råd jag fått, både av alla er och av människor i min omedelbara närhet men som det är nu så säger min "gut feeling" att jag inte vill ge upp riktigt än. Är trots allt kär i honom, just nu är det hektiskt för oss båda två (men speciellt för honom i och med alla satsningar på företaget) men det kommer inte vara för alltid och jag tror det är värt att försöka kämpa lite. Åtminstone tills det är uppenbart att det inte kommer hålla i längden (vilket vi båda tror att det kan göra).

Jättetack till alla er andra som kommenterade också! Har tagit till mig allting... men for now är det E ♥ K iaf - åtminstone tills vidare. Förhoppningsvis kan vi ses om ca 1 1/2 vecka, då får jag se hur det känns IRL..

Att säga A men inte B råkade jag visst göra för några dagar sedan i och med all dramatiken med Klaus... men nu då vi lyckats reda ut det (så bra som möjligt åtminstone) kan jag ju berätta vad det egentligen handlade om. Det började ju med att han inte hörde av sig till min födelsedag för en dryg vecka sedan, jag blev ledsen över det och sedan då han äntligen kom på det dagen efter tänkte jag låta honom svettas ett par dagar... vi hördes först på måndagen via mail (då hade han skickat två sms, ringt en gång plus skickat ett mail då). Män är clueless ibland alltså, för han begrep inte först varför jag var sur utan började fundera över om det var något annat han hade gjort. Mail är ju inte det bästa kommunikationsverktyget... så på måndagen efter jobbet då han varken svarat på mail/sms försökte jag få tag på honom via först den privata mobilen, sedan jobbmobilen... inget svar (som vanligt!) och inte ringde han tillbaka. Då ringde jag faktiskt till jobbet... och det fick jag ju ångra sedan! Tjejen i växeln lät väldigt förvånad då hon frågade vem hon skulle hälsa ifrån och jag sa att jag var hans flickvän (det är Klaus företag). Han var inte på sitt kontor och då hon rände runt och försökte hitta honom så blev jag bortkopplad. Ringde upp igen och pratade med samma tjej... just då ringer Klaus mig på mobilen. Märkbart uppjagad, säger att mina samtal har skapat stor förvirring där och om de ringer tillbaka för att "kolla" så ska jag säga något i stil med att det är ett practical joke - någon som driver med honom genom att påstå sig vara hans flickvän... Hur kul är det för mig att höra? Hur som helst sitter han i möte och kan inte säga mer, ringer upp ett par timmar senare och säger egentligen inte så mycket mer än att han ska ringa senare på kvällen och förklara allt. Timmarna går, han ringer inte. Svarar inte på sms och då jag försöker få tag på honom är båda mobilerna avstängda. Det blev inte mycket sömn för mig den natten...

Nästa dag fick jag äntligen veta vad det handlade om iaf. Hans företag har en väldigt tajt organisation, de står varandra nära och skulle det komma fram att han har flickvän skulle det bli mycket skvaller. Inte nog med det... för en tid sedan (innan vi träffades) hade han en kort relation med en tjej på företaget. Det funkade inte, men hon är fortfarande kär i honom och vill ha totalkoll på hans liv... Då ska man inte jobba ihop kan man tycka, men hon är tydligen en nyckelmedarbetare och det skulle vara en förlust om hon skulle sluta. Alltså försöker Klaus hålla henne lugn så att stämningen ska förbli bra på företaget och så länge inte hon har hittat någon annan att obsessa över så vill inte Klaus "break the news" om oss till henne. Slutsats: Han förnekar hellre mig och vår relation än att behöva ta en konfrontation med ett ex.

För att göra en lång historia kort (kanske lite sent påtänkt!) så ledde den här soppan även till att han började nojja över vår relation. Det är inte lätt med långdistansförhållanden och eftersom han just nu lägger 100% på att bygga upp sitt företag ifrågasatte han om det var rättvist mot mig att ha det så här. Dessutom är han orolig över att inte kunna erbjuda mig vad han tror att jag vill ha... i hans ögon är jag den som vill skynda snabbare än vad han vill och så är det inte. Ingen av oss är redo än att bli mer seriösa än vi är och det lyckades jag nog få honom att förstå. Vi kom iaf överens om att det är värt att fortsätta träffas, men naturligtvis funkar inte den här långdistansgrejen hur länge som helst... det gäller att se det som tillfälligt trots att det just nu inte finns någon ände på det. 

Vilket förvirrat inlägg det blev... 

Jag tror att vi är riktigt illa ute, jag & Klaus. Inte pga det där som hände men idag har han verkligen svikit mig bigtime. Vet inte hur vi hamnade i det här, men jag tror inte han förstår hur ledsen jag är och hur maktlös jag känner mig. Vad gör man då någon utelämnar en ur sitt liv och stänger av alla kanaler för kommunikation? Att han inte bara kan möta mig gör att jag ser med helt nya ögon på honom. Och vår relation. I mitt huvud är vi redan halvvägs framme vid slutet...

Äh! Måste ni vara så jäkla snusförnuftiga?! Får väl svara på hans förbaskade mail åtminstone då.... Men jag tänker inte vara söt och trevlig!

Helgen har verkligen varit crap. Blev faktiskt ledsen på riktigt över att Klaus glömde bort dagen D så jag ställde in både utgången igår samt familjeträffen för att fira mig som skulle ha ägt rum idag. Överdrivet kan tyckas... men faktum är att det inte bara var det där med Klaus - ytterligare två väldigt viktiga personer i mitt liv kom inte heller ihåg det och det gjorde att jag kände mig rätt värdelös. Det ena hyste jag väl egentligen inte så mycket tilltro till då allt kommer omkring, han har haft noll koll på då jag fyller år under alla de drygt tre år som vi känt varann (jag kommer alltid ihåg hans dock) men nu visste han faktiskt om det... men den andra - som står mig väldigt nära - är jag rätt besviken på.

Poletten trillade i alla fall ner för Klaus igår eftermiddag då jag fick sms
Oj. Jävla jag glämta din födsels dag. Grattis grattis grattis. Puss puss puss puss.
Han bad inte om ursäkt och han har inte ringt. Kan inte hjälpa att jag tycker det här känns olycksbådande, han berättade dessutom för mig en gång att han vid ett tillfälle glömde sin dotters födelsedag. Sin dotter och sin flickvän... jag tycker inte det spelar någon roll hur upptagen man är - sådant gör man bara inte.

En av mina dåliga sidor är att jag nog dessvärre är ganska långsint och stolt. Det gör detsamma att jag aldrig är arg på riktigt någon längre stund, det tar ett tag innan jag forgive and forget. Innan jag fick sms:et igår hann jag både ta bort vår gemensamma profil på en nätsajt samt slänga hans Dubbeldusch som stod och såg ful ut i mitt badrum. Hade han haft några andra ägodelar här hade jag antagligen skrotat dem också... ja, ni hör! Har inte svarat på hans sms och skulle han ringa tänker jag banne mig inte heller svara på några dagar - kan gott få svettas lite. Det låter nog rätt fånigt, men jag tycker det är viktigt att markera... har blivit trampad på alldeles för många ggr (inte av Klaus men av andra) och bara viftat bort det trots att det inte alls varit okej och så tänker jag inte hålla på längre. Fight for my right. Haha.